Existerar cancel culture?
Cancel culture, en kultur av att stoppa, är ett allt populärare modeord för att beskriva allt från saklig kritik, nätmobbning, bojkotter av företag, rimliga konsekvenser, juridiska beslut till no platforming, att ta ifrån någon dess plattform.
Om vi tittar på de här exemplen kan vi se att de har rätt olika dynamiker, trots att de ytligt sätt kan se ut att handla om samma sak. Det får mig att undra om cancel culture verkligen existerar. No platforming är kanske det av exemplen som lättas uppfattas som helt synonymt med cancel culture, men no platforming som politiskt verktyg har en mycket lång historia som till största delen utspelat sig offline, ofta vid universitet (för mera läsning se till exempel Evan Smiths No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech).
”Det är knappast en slump att begreppet ’cancel culture’ blivit populärt när kritiken från rörelser som Black Lives Matter och #metoo till slut börjar få verkliga konsekvenser.” NINA NYMAN Doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi
Mycket förenklat kan man säga att no platforming handlar om att blockera tillgången till en specifik plattform för en, ofta högerextrem, person. Det är en i tid och rum avgränsad situation och gäller ofta en specifik tillställning. No platforming som metod har debatterats långt innan begreppet cancel culture dök upp, och att börja kalla no platforming för cancel culture gör knappas saken tydligare för någon. Detsamma gäller de övriga exemplen jag nämnde ovan – att kalla dem alla cancel culture gör dem svårare att diskutera, inte lättare att förstå.
Samtidigt är det svårt att inte alls använda begreppet cancel culture, jag gör det rätt ofta själv, det ger en illusion av att beskriva ett övergripande internetbeteende som känns nytt och aktuellt. De flesta av oss vet instinktivt vad som avses med cancel culture trots att det kan vara svårt att avgränsa exakt vad det är – på det sättet drar man mycket över en kam. Och det är också hela poängen med att använda benämningen.
Det finns inte riktigt någon som talar för eller vill stå bakom cancel culture. Tvärtom används begreppet främst för att minska legitimiteten hos dem man anklagar för att syssla med cancel culture. För det är fram för allt ett skällsord som kommer från högerhåll, men som nu minst lika mycket anammats av vänstern. Att ropa cancel culture är att flytta diskussionen från en sakfråga till en diskussion om hur debatt ska föras, oftast utan att på allvar vilja föra den diskussionen heller. Det är knappast en slump att begreppet cancel culture blivit populärt när kritiken från rörelser som Black Lives Matter och #metoo till slut börjar få verkliga konsekvenser.
Det sagt så finns det mycket i debattklimatet och debattformerna som mår bra av att diskuteras. Vill man på riktigt diskutera de situationer och fenomen som nu anses falla innanför begreppet cancel culture har man ändå nytta av att vara mera specifik.