Skärgården har usla bredbandsförbindelser

SKÄRGÅRDEN Arbetsgivarna uppmuntrar sina anställda att distansarbeta på grund av coronaviruset. Skolorna distansundervisar ungdomen. De anställda och barnen följer samhällets och arbetsgivarens råd och arbetar hemifrån. Men när de försöker jobba hemifrån i skärgården, meddelar arbetsgivarens kund att det inte går, eftersom bredbandsförbindelserna är för långsamma. Då har man inget annat val än att ta sig tillbaka till staden och utsätta sig för smittorisken.

Detta trots att EU kommissionär Neelie Kroos sagt att ”EU-länderna måste göra mer för att målen om 30 Mbit/s till alla EU-medborgare ska kunna nås år 2020”. Detta trots att Finlands förra kommunikationsminister Anne Berner sagt år 2018 att ”vårt mål är att vara bäst i världen på datanät. Den digitala infrastrukturen ska göra det möjligt att bo, arbeta och driva företag överallt i Finland. I målen och åtgärderna i strategin har vi tagit hänsyn till näringslivets och konsumenternas behov”. När det gäller bredband tycks man inte följa EU:s och den finska statens direktiv. Löftena till medborgarna tycks vara utan värde och substans.

Några exempel från Skärgårdshavet. Den 25 till 27 juli 2020 fick vi endast sporadisk kontakt med internet och då även med plågsamt långsamma hastigheter. Endast två kanaler syntes på TV.

När turistsäsongen kom i gång i juni försämrades bredbandstillgången gradvis för att helt upphöra när säsongen var som bäst.

Hur är det tänkt att turismnäringen i glesbygden skall klara sig och utvecklas med dessa usla bredbandsförbindelser?

Vad tänker de politiska partierna, kommunerna, staten, Elisa och de övriga bredbandsoperatörerna göra för att hålla sina löften, och möjliggöra för människorna att undvika coronaviruset genom att dels turista i hemlandet, dels kunna jobba hemifrån och kunna fortsätta bo och verka i glesbygden?