Miljösamarbetet som kom av sig
För en vecka sedan stod jag med några vänner på ett berg i den östnyländska ytterskärgården och tittade med kikare på Hoglands höga silhuetter borta i horisonten. Avståndet till Hogland är ca 50 km från berget vi stod på. Så nära men samtidigt så fjärran och onåbart. Finländare har inte tillstånd att ta i land på Hogland. För ett år sedan meddelade den ryska nyhetsbyrån TASS att en landningsplatta för militära helikoptrar som byggts på Hogland kommer att användas av den ryska militärens västra militärdistrikt.
En vacker sommardag då havet glittrar i solskenet och livet i största allmänhet känns skönt skulle man helst inte tänka på tråkiga saker såsom den ryska militärens närvaro mitt i Finska viken och på synhåll från vår kust. Men då man vistas vid havet i östra Finska viken blir man på olika sätt påmind om det korta avståndet till Ryssland och då kan det vara svårt att låta bli att oroa sig för hur relationerna mellan våra länder förändrats under de senaste åren och vad det kan leda till.
Det är redan sex år sedan EU-länderna beslöt att de europeiska bankerna inte får delta i finansieringen av nya miljöprojekt i Ryssland. Det var en följd av de ekonomiska sanktioner som EU ställde på Ryssland efter den ryska annekteringen av Krim. Ingen vet om det över huvud taget kommer en dag då det blir möjligt att igen bygga upp strukturer för ett miljösamarbete mellan EU och Ryssland.
Det politiska läget har inte nämnvärt förbättrats sedan år 2014. Kontakterna mellan miljömyndigheterna i Ryssland och Finland har blivit glesare medan miljöproblemen fortsätter att hopa sig nära vår gräns. För mindre än tio år sedan höll miljöexperterna och myndigheterna i S:t Petersburg och Finland regelbundna träffar både på politisk och på tjänstemannanivå. Många nordiska experter och företag hade en central roll i ombyggnaden av vattenreningsverken och avloppsnätet i S:t Petersburg under 1990-talet och början av 2000-talet. Det finns inte mycket kvar av de kontakterna i dag. Vi får hoppas att beslutsfattarna i S:t Petersburg prioriterar driften av vattenreningsverken trots ekonomiska svårigheter och trots att omsorgen om miljön inte står högt i kurs i Ryssland.
Det finns fortfarande mycket att önska då det gäller miljöskyddet i Finlands närområde i Leningradregionen och i S:t Petersburg. Ineffektiv och nedsmutsande energiproduktion, en massiv husdjursproduktion, ett växande avfallsberg från bosättning och industrier och många både nya och gamla atomkraftverk utgör miljöutmaningar av enorma mått. Därför är det både farligt och ledsamt att miljösamarbetet mellan våra länder i dag går på sparlåga. Miljösamarbetet borde alltid hållas utanför politiska konflikter.
Personliga kontakter är särskilt viktiga i den ryska förhandlingskulturen. Samarbetet mellan sakkunniga i miljöfrågor har betytt mycket för den positiva utveckling som skedde efter Sovjetunionens fall. Finländska och nordiska experter vid de europeiska och nordiska finansieringsinstituten har haft en avgörande betydelse för projektutvecklingen och finansieringen av de arbeten som ledde till att över 98 % av avloppsvattnet i S:t Petersburg i dag renas. Finland hade länge en miljökonsul anställd vid Generalkonsulatet i S:t Petersburg, men har det inte längre. Under möten mellan nordiska och ryska parlamentariker diskuterades alltid miljösamarbetet och parlamentarikerna deltog i miljökonferenser och gjorde studiebesök i varandras länder. Hur fungerar kontakterna i dag?
Förutom avloppsvattnet från miljonbefolkningen i nordvästra Ryssland är också samhällsavfallet ett stort miljöproblem. Förra året spred sig nyheten om att byggnadsförberedelserna för en jättestor soptipp och avfallshanteringsanläggning pågår nära gränsen till Finland. De ryska myndigheternas oförmåga att organisera avfallshanteringen kritiseras hårt av invånarna i olika delar av Ryssland och ny lagstiftning tvingar nu regionerna att organisera avfallshanteringen. Också finska medier har rapporterat om det gigantiska avfallsproblemet i Ryssland där varken källsorteringen, insamlingen eller behandlingen av olika avfallsmaterial fungerar. Ofta är det lokala miljöorganisationer som tagit initiativ till att organisera återvinningen, till den del återvinning av avfall finns. Största delen av avfallet deponeras på öppna avstjälpningsplatser. Invånarna känner sig överkörda då nya soptippar byggs i närheten av befintlig bosättning. Utöver detta kommer problemet med djurgödsel från husdjursproduktionen i Leningradregionen. Den har vuxit kraftigt efter att Ryssland som motreaktion till EU:s sanktioner beslöt minska beroendet av importerad mat.
Ett av de största miljöhoten intill Finska viken är Krasny bor, den jättelika avstjälpningsplatsen för problemavfall i närheten av S:t Petersburg, där enorma mängder giftigt avfall deponerats i jättelika bassänger. Soptippen stängdes för några år sedan och myndigheterna har länge funderat på olika sätt att hantera gifterna. Översvämningar, utsläpp och bränder vid Krasny bor skulle ha ödesdigra följder för invånarna i S:t Petersburg och också för andra invånare och miljön vid Finska vikens kust. I Finland är man mycket medveten om riskerna med Krasny bor och viljan att medverka till en trygg lösning finns här, men hur förhåller sig EU till det?
Allt detta som jag beskriver finns inom Östersjöns avrinningsområde. Utsläpp av näringsämnen och skadliga ämnen förs med havsströmmarna vidare till den finländska kusten.
Under ett år i början av 2000-talet var det möjligt för finländare att besöka Hogland. Samma dag som jag på långt avstånd beskådade Hogland träffade jag några personer som hann besöka ön under det öppna året och de berättade att Hogland var ett otroligt vackert ställe. Vi pratade om hur fint det skulle vara om Hogland skulle vara öppen för finländska besökare också i dag. Just nu känns en sådan utveckling tyvärr osannolik, men tiderna kan förändras. Jag vill åtminstone inte ge upp drömmen om Östersjön som ett fredligt hav där länderna tillsammans försöker hitta lösningar på problem som påverkar oss alla. En solig sommardag då Finska viken glittrar som aldrig förr känns ingenting omöjligt.