Rörande och rörigt om normer, hattar och byråkratiskt krångel
Nästan i mål! beskriver transkvinnan Olivias vardag med en ton som stundvis är lättsam och stundvis desperat. De orimliga och gripande situationerna Olivia hamnar i berör läsaren även om den ”cartooniga” teckningsstilen är krävande för ögonen.
Olivia Skoglunds Nästan i mål! är en av de senaste spännande utgivningarna från det svenska serieförlaget Galago. Seriealbumet har undertiteln En komisk transition och skildrar autofiktivt en pågående könskorrigering med både allvar och humor.
Olivia befinner sig hos psykologen. Samtalen är en obligatorisk del av transprocessen och hon får berätta om sig själv och svara på standardfrågor. I korta strippar som går inte djupare än de måste, avhandlas normer, biologi och skönhetsideal. Det här varvas med väl inbakad information och upplysningar om transpersoner. Det är både snärtigt och smidigt och fungerar riktigt bra.
I en ton som stundvis är lättsam och stundvis desperat berättar Olivia till exempel om hur svårt det kan vara att lägga upp håret i en hästsvans när man aldrig fått lära sig det, eller hur knepigt det är att hämta ut en försändelse från posten när ens juridiska namn inte överensstämmer med det som står på paketet.
Orimligt och gripande
Skoglund vågar visa både tvivel och övertygelse som gör att man trots det svepande berättandet kommer Olivia nära. En av de finaste seriestripparna, ”Den förbannade hatten”, beskriver Olivias balans mellan glädje och osäkerhet. En vacker solhatt i kombination med Olivias långa hår gör att män på stan plötsligt catcallar henne i hög grad. Catcallandet är hemskt, men hon inser att hon smälter in bland de andra kvinnorna: ”En genuin kvinnlig upplevelse!”
Situationen är orimlig och gripande på samma gång. Nog är det ju galet att det här är en genuin kvinnlig upplevelse, tänker man upprört samtidigt som man gläds åt Olivias seger. Undertiteln utlovar som sagt komik, men Skoglund låter också allvaret ta plats och balanserar skickligt mellan de två motpolerna.
Det absurda i hattsituationen gör att Olivia brister i gråt. Psykologen försöker hjälpa:
”– Jo, så är det ju att vara kvinna, inget att göra åt saken.
– Jag tyckte ändå att han var ett creep.
– Jo, men han respekterade i alla fall din könsidentitet.”
Psykologen får förkroppsliga den oförstående, stelt byråkratiska vården. Gång på gång avbryter hon Olivias viktiga och angelägna resonemang med i sammanhanget tondöva standardfrågor som ”Vad är din favoritfärg?” Med enkla medel tydliggörs varför det är så viktigt att Olivia får berätta sin historia och varför det är lika viktigt att den blir hörd (eller läst).
Rörig och mörk teckningsstil
Serien som genre lämpar sig väl för den här typen av berättelse. Bilderna tillför ytterligare en dimension av berättande och möjliggör humoristiska vändningar. Den ”cartooniga” teckningsstil som Skoglund använder är ändå inte helt lätt för ögat. Texten är enkel och lättillgänglig men det tar ett tag för ögonen att vänja sig och lära sig att orientera i de röriga och mörka teckningarna. Ibland blir kontrasten mellan den nästan barnsliga teckningsstilen stor gentemot textens allvar.
Men överlag är Olivias historia fint berättad. Nästan i mål! är en utmärkt bok att sticka i handen på den som behöver bekanta sig med hur det är att leva som transkvinna, eller den som bara vill bli underhållen och berörd på samma gång.