Baltikum? Är det inte därifrån lågtrycken brukar komma? Mer än så verkade folk inte att veta då jag växte upp, på 1960-talet. Baltikum var något som inte fanns. Bortglömt och förträngt, bortom järnridån.
Tomas Rosenberg recenserar en bok om letterna i Finland. bland dem fanns också hans egna farföräldrar.
Att även jag, trots min bakgrund, växte upp med tämligen vaga kunskaper om Lettland säger en hel del om hur total minnesförlusten ifråga om Baltikum har varit, både på det nationella och det privata planet. Böcker som denna är välkomna i arbetet på att fylla luckorna i minnet, skriver Thomas Rosenberg, vars farföräldrar kom från Lettland.
FACKLITTERATUR
Marjo Mela & Markku Mattila:
Latvialaiset Suomessa. Migrationsinstitutet i Åbo, 2019
Baltikum? Är det inte därifrån lågtrycken brukar komma? Mer än så verkade folk inte att veta då jag växte upp, på 1960-talet. Baltikum var något som inte fanns. Bortglömt och förträngt, bortom järnridån. Estland kände man ju till, för deras släktskap med finnarna, men letter och litauer? De flesta kunde inte ens pricka in dem på kartan, och många har fortfarande svårt med det.
Och letter i Finland, har det funnits sådana? Givetvis, även om de inte varit många och aldrig gjort något väsen av sig. Mer än välkommen är därför den nyutkomna boken ”Latvialaiset Suomessa”, skriven av FD Marjo Mela och FD Markku Mattila och utgiven av Migrationsinstitutet i Åbo. Den förra expert på de baltiska länderna, med en rad böcker bakom sig, den senare specialforskare vid Migrationsinstitutet.
Den relativt tunna boken (168 s.) har två delar, varav den första är en ytterligt komprimerad beskrivning av de baltiska ländernas, och framför allt Lettlands historia och relation till Finland, medan den andra och längre delen beskriver hur olika yrkesgrupper, familjer och enskilda personer med lettisk bakgrund under olika tider har slagit sig ner i vårt land. De två delarna kompletterar bra varandra, genom att de biografiska berättelserna ger färg och liv åt den faktaspäckade introduktionen.
Att Finland och finnarna har nära band till Estland och den estniska kulturen är välkänt, men däremot är okunskapen om letterna och deras kultur och historia fortfarande stor. Även om lettiskan (och litauiskan) hör till en helt skild språkgrupp har såväl finnar som ester, letter och litauer en delvis gemensam vandringshistoria som sträcker sig långt tillbaka i tiden, vilket märks bland annat i att finskan har åtminstone 150–200 mycket gamla baltiska låneord.
För att inte tala om finnarnas släktskap med liverna, en finskugrisk folkgrupp som tidigare (kring år 1 000 före vår tideräkning) i stort antal bebodde en stor del av nuvarande Lettland, och gett det historiska Livland dess namn. Liverna är numera i praktiken utdöda, även om man nu försöker återuppliva deras kultur. En av de allra sista personerna som hade liviska som modersmål, Edgar Vaalgamaa från lettiska Kurland, studerade till präst i Finland på 30-talet, och
■ blev sedan tvungen att stanna här, sedan Sovjet hade ockuperat Lettland. Också hans öde beskrivs i boken.
En liten grupp
Det är först från 1800-talet och den ryska tiden som vi har mer systematiska uppgifter om antalet letter i Finland. Vi tillhörde ju alla, såväl Finland som de baltiska länderna, det ryska kejsardömet, vilket innebar att folk kunde förflytta sig inom riket, även om man som rysk undersåte inte automatiskt fick finskt medborgarskap utan måste ansöka om det av kejsaren.
Den egentliga befolkningsstatistiken börjar från 1870, och den visar att antalet balter i Finland åren 1870–1910 uppgick till cirka 1 500, de flesta i Helsingfors, Viborg och Åbo. Då gjordes ingen skillnad mellan ester, letter, litauer och balttyskar, men författarna utgår ifrån att de flesta var ester och balttyskar, och att letterna antagligen uppgick till några hundra. Efter 1920 sjönk letternas antal, och var efter våra senaste krig endast några tiotal. I slutet av 1990-talet började antalet öka, och i dag är letterna drygt 2 000.
De letter som tidigare kom till Finland fördelade sig i huvudsak på två grupper: dels soldater som
Att Finland och finnarna har nära band till Estland och den estniska kulturen är välkänt, men däremot är okunskapen om letterna och deras kultur och historia fortfarande stor.
ingick i den ryska armén och var placerade i Finland, dels personer från olika yrkesgrupper som för sin utkomst valde att slå sig ned i Finland, eller av andra orsaker kom hit. Hit hörde hantverkare, köpmän, trädgårdsmästare, fotografer och konstnärer av olika slag. En del av dem kom som flyktingar, t.ex. efter oroligheterna i Lettland 1905. Från Lettland har det också, föga överraskande, kommit många judiska familjer. Det fanns ju tidigare en stor judisk befolkning i Baltikum, framför allt i Lettland och Litauen.
Integrering på svenska
Om judarna, som i Finland fick medborgerliga rättigheter först år 1918, konstaterar författarna att de som kom till Åbo och Helsingfors oftast talade jiddish eller ryska, och att de snabbt övergick till att tala svenska, både för att svenskan hade ”högre status” (siirtyivät käyttämään sosiaalisesti arvostetumpaa ruotsia) och för att den var lättare att lära sig tack vare likheten med tyskan, som de flesta balter behärskade.
Det är säkert möjligt att svenskan på många håll ansågs ha högre status, och var enklare att lära sig, men jag tror ändå att huvudorsaken till att de flesta letterna i Finland fram till 1920-talet försvenskades helt enkelt var att svenskan vid den tiden i Åbo och Helsingfors, kanske också Viborg, var så dominerande, speciellt i de miljöer letterna verkade inom. Så också för mina farföräldrar (även de beskrivna i boken), som på olika vägar kom från Riga till Finland i slutet av 1800-talet; min farfar för att starta en handelsträdgård och min farmor för att arbeta som tjänarinna. Deras barn försvenskades, inte för att det var finare utan för att det var det mest naturliga.
Det är lite trist att finska forskare och författare så ofta i sina i övrigt utmärkta historiska analyser tycks ha svårt att ta till sig att svenskan varit en så viktig del av den finländska vardagen, och nu i efterhand, säkert ofta omedvetet, gör både personer och miljöer mer finska än de varit. Så ställvis även nu, vilket är min enda kritiska kommentar till boken.
Många kändisar
Bland familjeberättelserna finns det många kända personer som passerar revy, vars kopplingar till Lettland de flesta antagligen varit omedvetna om. En av dem presidentfrun Gerda Ryti, med balttyska rötter. En annan den framgångsrika företagaren Irene Jaari (gift med Ruben Jaari), uppvuxen i en judisk familj i Riga. Och en tredje diplomaten Max Jakobson, också han med rötter i en judisk släkt i Lettland.
Och bland dem alltså även mina farföräldrar: Oskar som dog redan på 1930-talet och Anna som dog på 60-talet. Att även jag, trots den bakgrunden, växte upp med tämligen vaga kunskaper om Lettland och min egen släkthistoria säger en hel del om hur total minnesförlusten ifråga om Baltikum har varit, både på det nationella och det privata planet. Böcker som denna är alltså välkomna i arbetet på att fylla luckorna i minnet.