Hanna Öberg vs Stina Nilsson
Även om franskamerikanska jazzklubbsserien The Eddy är dramaturgiskt lös i köttet vill man gärna ha mer av det autentiska soundet som karakteriserar såväl musiken som dramatiken.
●●Ålder: 24 år/26 år
●●Bor: Östersund/Östersund
●●Meriter: Hanna: 2 OS-medaljer, 4 VM-medaljer, 4 JVMmedaljer. Stina: 5 OS-medaljer, 7 VM-medaljer, 4 JVMmedaljer
●●Världscupdebut: Hanna: november 2016. Stina: mars 2012.
DRAMASERIE/MUSIK
The Eddy
8 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Manus: Jack Thorne. Regi: Damien Chazelle, Houda Benyamina, Laïla Marrakchi, Alan Poul. I rollerna: André Holland, Joanna Kulig, Leïla Bekhti, Amandla Stenberg.
Knepigt det här med tv-serier, dramaturgiskt sett. Har man vant sig vid den stilbildande, amerikanska filmdramaturgin kan den nya sköna tvdramaturgin ibland te sig lite grann trevande, för att inte säga lös i köttet.
Det gäller åtminstone för The Eddy, en franskamerikansk dramaserie med handlingen förlagd till en jazzklubb i Paris.
Men även om de första två avsnitten, i regi av ingen mindre än Damien Chazelle (Whiplash, La La Land), känns lätt ofokuserade ska det sägas att serien har en tendens att växa. Ja, plus att den dramaturgiska spelplanen sitter som handen i handsken just när det gäller jazz. Temat finns liksom hela tiden där, i bakgrunden, men innan man vet ordet av är det dags för ett solo eller två. Talande är att de åtta avsnitten kommer lastade med en undertitel som bär någon av de centrala karaktärernas namn.
Musiken sätter tonen
Först ut är Elliot (André Holland), mytomspunnen amerikansk musiker som själv inte stått på scenen sedan hans son gick bort. Nu basar han för jazzklubben The Eddy, tillsammans med bluesbrodern Farid (Tahar Rahim).
Med på ett hörn finns även Elliots exflamma Maja (Joanna Kulig), sångare i husbandet. In i bilden kommer snart även tonårsdottern Julie (Amandla Stenberg), precis som om hennes pappa skulle behöva ytterligare utmaningar.
Klubben går inget vidare och knappast blir det bättre av att Elliot får på nosen av ett gäng hårdingar som vill ha betalt för gud vet vad.
■
Spåren leder i riktning mot Farid men ingen annan, inte ens hans hustru (Leïla Bekhti), känner till de ljusskygga transaktionerna. Lägg till ett våldsdåd som drabbar hårt och brutalt och man tycker sig se konturerna av en thriller i parisiska musikmiljöer.
Men se nej. Fokus ligger i stället på de musikaliska, alternativt djupt personliga, turerna.
Autentiskt och realistiskt
Så får vi i den andra delen lära känna Elliots struliga dotter Julie som skriver på för Paris internationella skola, bara för att skolka och göra bort sig på alla sätt och vis. Men riktigt intressant och drabbande blir det först i det tredje avsnittet, när det drar ihop sig till en begravningsceremoni med muslimska förtecken, en episod som iscensätts med såväl vördnad som tid.
Samtidigt framgår det med all tydlighet att originalmusiken, skriven av Glen Ballard och Randy Kerber, inte nöjer sig med en biroll. Det är en sak att Elliot, husbandets inofficiella eldsjäl och pådrivare, försöker fixa till ett skivkontrakt, en annan att man faktiskt släpper fram musiken – och musikerna. Sedan går det som det går, att man till slut faller till föga. Efter åtta timmar i hetluften vill man gärna ha mer av det autentiska, slående realistiska soundet som karakteriserar såväl musiken som dramatiken.
The Eddy må trivas i Paris, kärlekens förlovade stad. Men den kärlek som här sipprar fram är snarare tuff och obarmhärtig än utstuderat romantisk. Man får lust att tala om äkta vara.