Blir Bangalorplatsen i Minsk Belarus Majdan?
BELARUS Samtidigt som medierna koncentrerar sig på det kommande presidentvalet i USA pågår en annan spännande kamp alldeles nära oss, som dessvärre verkar gå oss obemärkt förbi. Den 9 augusti går belarusierna till valurnorna för att rösta om republikens president. Statshuvudets ämbete har sedan 1994 innehafts av Aleksandr Lukasjenko, ofta kallad ”Europas sista diktator”. Det finns något nästan schablonmässigt i att han fram till maktövertagandet var känd som en karismatisk och hängiven demokrat. Under 26 år av Lukasjenkos regering har Belarus återgått till kvasisovjetiska statssymboler och civilsamhället har utsatts för grovt, rentav sovjetiskt, förtryck. Utan ett uns av ironi fick även landets säkerhetstjänst heta KGB.
Alla dessa inskränkningar gav emellertid ingen som helst materiell välfärd. Under 20 år genomlevde den belarusiska rubeln två redenomineringar, medan ekonomin led brist på investeringar och företagsverksamhet. Belarusiernas bnp är fortfarande två gånger mindre än till exempel esternas. Lukasjenko har skämtfullt kallats för ”Sascha 3 %” på grund av sitt påstådda reella stöd hos befolkningen. Hans makt vilar i dag på säkerhetstjänsterna och en besättning av nyckelpositioner med anförtrodda.
Allt detta sker i ett land som enligt ”politteknologen” Vitalij Sjkljarov (gripen av belarusisk polis medan dessa rader skrivs) har alla förutsättningar för att bli Östeuropas Schweiz. Sjkljarov, som har medverkat i Merkels och Obamas kampanjer, arbetar för en ex-kandidat i presidentvalet, Sergej Tichanovskij. Den i Belarus välkända bloggaren Tichanovskij blev arresterad efter anklagelser för våld mot polis i maj, vilket hindrade registrering av hans kandidatur. Bloggarens hustru, Svetlana Tichanovskaja, tog över kampanjen och ställde upp själv. Tichanovskij är dock inte den ända presidentkandidaten som förföljts på ett hänsynslöst vis. Andra utsatta är bankir Viktor Babariko och itföretagaren Aleksandr Tsepkalo (som arbetat bland annat vid Sovjetunionens ambassad i Finland). Även deras kandidaturer nekades registrering med Babariko inspärrad och Tsepkalo i exil i Ryssland.
Situationen tog en oväntad och verkligen spännande vändning när Babarikos och Tsepkalos kampanjer slöt sig bakom Tichanovskaja. Lukasjenkos opponenter verkar faktiskt ha lyckats mobilisera ansenliga delar av befolkningen, särskilt de unga. Tichanovskajas
kampanj får odelad uppmärksamhet i Belarus största nyhetskanaler i Telegram och hennes evenemang fortsätter att slå rekord i deltagarmängd. Kanhända kommer vi snart att tala om den 30 juli 2020 på Bangalorplatsen som en vändningspunkt i Belarus senaste historia. Denna avlägsna och svårtillgängliga plats i Minsk där myndigheterna brukat ge tillstånd för oppositionens evenemang förvandlades under en kväll till ett hav i vit-röd-vitt, gamla belarusiska flaggfärger. Enligt olika uppgifter deltog runt 60 000 personer i evenemanget, vilket gör Bangalorplatsen till det möjligen talrikaste politiska evenemanget i Belarus sedan 1991.
Tichanovskajas kandidatur tycks erbjuda en diametral motsats till allt vad Lukasjenko står för. Det är ändå på sin plats att fråga sig i vilken grad det är just hennes person och politiska program som står för den enorma populariteten? Själva kampanjen går mycket ut på att försäkra lagenliga val nu och för framtiden, att förse den belarusiska demokratin med de allra nödvändigaste levnadsvillkoren. Allt i luften tyder på att det är prioritet även för belarusierna. Atmosfären är laddad med förhoppningar om ett fritt Belarus till den grad där brott mot dem kan leda till en fullständig explosion. Inträffar det ett mirakel den 9 augusti? Avgår Lukasjenko frivilligt och fredligt? Hur kommer Moskva att reagera och vad är väst redo att bistå Belarus med? Många viktiga frågor som vi får svar på under de kommande veckorna. En sak är dock klar redan nu – även om miraklet sker på valdagen blir det ändå bara första steget på en lång och krävande väg där Belarus får omdefiniera sig.
KLIMATET Konsten skapas i ögonen som ser. Wilfred Hildonens sommarbubbla i HBL (31.7) beskrev en senil eller stollig gubbe som trots blomstrande grönska och stekande sol envist vill åka skidor – i skuggan av en smältande snögubbe, med förklaringen att han är klimatskeptiker. Teckningen är i sig ögonöppnande om diskussionskonstellationerna i ämnet ifråga. Om du inte omfattar den sanna läran är du en skeptiker och således rättmätigt utställd för allmänhetens hån och förakt.
I dag är en klimatskeptiker någon som ifrågasätter klimatförändring, mänsklig påverkan på denna, vilka som helst projekt för att mota den eller den befogade skammen för det skedda. En som har ovilja att be om förbarmande.
Min utbildning räcker inte till att skapa mig en kvalificerad bild av klimatvetenskapen. Dessvärre räcker min insikt och tid inte heller till att på ett metaplan bilda mig en uppfattning av forskningen som gjorts. Jag är tvungen att förlita mig på mediernas rapportering i ämnet, men hyser ehuru en skepsis till journalistkårens kapacitet att objektivt analysera och rapportera om forskningsrönen. Min bistra misstanke är att journalistkåren i genomsnitt lider av samma klimatvetenskapliga tillkortakommanden som jag, men har en tendens att lovsjunga populära teman.
Spelteoretiskt ligger det i mediernas intresse att överdriva nyheterna, då fetare rubriker alltid ger mer genklang i form av läsarintresse och klick. För politikerna och de styrande har bud om skuld och krav på självrannsakan hävdvunnet varit ett maktmedel. Klimatförändringen gynnar dem som talar om den. Om ett experiment ger samma resultat oberoende uppställning är resultatets informationsvärde noll. Vi kan inte sluta oss till vidderna av klimatförändringens åga utifrån fontstorleken i tidningarna eller mullret i de gröna politikernas stämma. Vi är tvungna att tro.
Ur ett konspirationsteoretiskt perspektiv kan man även yttra skepsis gentemot vetenskapens objektivitet. Eftersom både medier och politiker gynnas av profetior om Armageddon är det lätt hänt att till exempelforskningsprojekt som undersöker hur klimatet värms upp av torvbruk får mera anslag än forskningsprojekt om huruvida klimatet värms upp av torvbruk. Kan en hel vetenskapsgren vara snedvriden? Endast de initierade kan svara. Dilemmat är att det vore futilt att fråga en människa om han är en lögnare. Ingen är helig.
De enstaka klimatvetenskapliga artiklar jag snubblat över tenderar dessutom att till sin natur vara betydligt mer begrundande än den tvärsäkerhet man bjuds på via politikerreplikerna och medierna. Där vetenskapsmännen ställer hypoteser och dryftar osäkerhet rapporterar medierna, i resonans med politikerna, det ofrånkomliga – i brist på botgöring – i den stundande katastrofen. Lammet som offras på populismens altare är vetenskapligheten.
Diskussionsklimatet kring ämnet är, som Hildonens illustration beskriver, tämligen polariserat. Om man inte omfattar den ortodoxa läran är man en klimatskeptiker. Då själva klimatuppvärmningen för tio år sedan var ett diskussionsämne tillskrivs man i dag epitetet ”skeptiker” om man ifrågasätter ens någon av de investeringar som bör göras för att sänka temperaturen. Välsigne oss från syndigt tvivel.
För att bli en apostel för Saken räcker det att man är engagerad och obeveklig. För att bli en förhatlig skeptiker räcker det att ifrågasätta vadhelst aposteln kräver. Intellektets postludium.
Jag högaktar vetenskapen men tvivlar på tvärsäkerheten i den vulgära syntesen. Utan skidpjäxor.