I drömstaden lever det fina och fula i full harmoni

Gentrifieringen gör staden tråkigare – eller är det så enkelt? I debatter kring stadens utveckling beter vi oss ofta som turister.

Debutanten Edith Hammar uttrycker i en intervju i HBL oro över gentrifieringen av Rödbergen.

”DTM är försvunnet, den gamla porrbutiken Dreamworld är bortstädad … I stället finns det två pizzerior där man kan äta pizza för 18 euro”, säger hon.

Jag förstår oron, jag förstår irritationen på det slätstrukna, det hyggligt medelklassiga, det som sammanfattades så bra i ett citat av sångaren i bandet The Strokes häromåret: ”Det finns en gräns för hur många vita människor som äter brunch man står ut med”. Att Julian Casablancas själv gått i elitskolor i New York och Schweiz är förstås typiskt för uttalandet.

Jag har bott på Stora Robertsgatan i perioder under femton år, och det fanns en tid då jag tänkte att just den här stumpen aldrig kommer att förändras, att det alltid kommer att finnas par som skriker gällt utanför barerna klockan fyra på morgonen, män som kommer fram och frågar var närmaste bordell är, användande av kondomer i cykelförrådet och kedjerökande grannar som säljer knark i trappuppgången. Men också det har förändrats. Grannen lär vara vräkt (jag bor inte på samma adress längre), hyran har gått upp med hundratals euro, nattklubben mittemot har blivit sushibuffé och, ja, det går att äta brunch hela dagen om man så vill. Unga människor har dragit till Berghäll för länge sen, men också där finns ju numera vedugnspizza för 18 euro.

Gentrifieringsdebatten påminner ofta om diskussioner kring turism. Vi vill inte identifiera oss som turister, trots att vi är det, och vi vill föreställa oss att vårt kvarter förändras oberoende av oss själva. Vi ser oss ofta som antropologer. Helst skulle vi vilja att det var ”autentiskt” där vi bor – vad nu sen det betyder.

I stället borde man titta på politiska beslut och hur pengar styr. Ett färskt exempel är nattklubben DTM, som nu tvingas lämna sina lokaler på Mannerheimvägen, efter att grannen vägg-i-vägg – lyxhotellet St. George – haft problem med ljudet i vissa rum.

Det här är problematiskt inte bara för att DTM är en del av Helsingfors moderna historia. Det påverkar också stadens naturliga kretslopp. Utan ett aktivt nattliv dör staden ut, och det vill knappast ens hotellkedjorna.

Därför tror jag att Helsingfors tänker rätt när man nyligen anställt en person som helt och hållet har som jobb att fundera på just nattlivet.

I Edith Hammars debutalbum ”Homo Line” frågar sig berättaren varför framtiden måste vara så ”fräsch och vinstdrivande”. Men det är en ambivalent fråga – berättaren bor i Stockholm och längtar tillbaka till ett Helsingfors som det var förr: piss i gathörnen, ölklibbiga nattklubbsgolv, en karaokebar där någon tappar löständerna och sköljer dem i ölglaset. Sånt ser man inte i Stockholm.

Vem som helst som har samma kluvenhet inför dikotomin Stockholm-Helsingfors förstår känslan.

Efter en vecka i Sverige känner jag också en underlig värme inför ett öststats-apatiskt bemötande i butikskassan i Helsingfors.

Men man får leta länge efter sådana kicks i centrum. Bara på Stora Robertsgatan finns numera två kaféer som tillhör samma skandinaviska kedja.

Ni vet vilken kedja jag talar om, den är förrädiskt mysig och lägger syltlök i sina mosigt överprissatta semlor, förlåt ”cheese sandwichar”. Men bokhyllorna är lika falska som en bokhylla på Ikea; tittar man närmare inser man att de är valda av någon reklamare i Stockholm.

Det fina med Edith Hammars bok är att det är just ett konstverk, och ingen stadspolitisk pamflett. Därför kan berättaren drömma fram en fantasistad med läderbögar och spårvagnar som det går att hångla med, där det fina och fula lever i full harmoni.

Vi ser oss ofta som antropologer. Helst skulle vi vilja att det var ”autentiskt” där vi bor – vad nu sen det betyder.