Inga kvinnliga pianister?
Varför känner dagens unga pianister knappt till några historiska förebilder, och allra minst kvinnor? Pianisten, musikdoktor Folke Gräsbeck reser jorden runt och hittar lysande kvinnliga föregångare i åtskilliga länder.
Kännedomen om internationellt meriterade kvinnliga pianister är på många håll usel. Folke Gräsbeck bjuder HBL:s läsare på en exklusiv förstahjälpsguide.
I våras intervjuades en ung kvinnlig pianiststuderande från SibeliusAkademin i ett program i Yle Radio 1. Den likaså kvinnliga intervjuaren frågade om eventuella kvinnliga pianistideal. Svaret kom omedelbart: ”Martha Argerich!” Intervjun fortsatte: ”Inte någon annan..?” Svaret gjorde mig bestört: ”Nej, inte kommer jag nu spontant på någon annan.” Oförberedd kunde jag själv berätta i över en timme om hänförande kvinnliga pianister jag hört genom åren. Nedan en förstahjälpsexposé över betydande kvinnliga pianister.
Argentina
Martha Argerich (1941–) har på något vis blivit sinnebilden för en framgångsrik kvinnlig pianovirtuos. Hennes flyhänta skalor är nästan spökligt lättflytande, hon är imponerande i alla slags omöjligt svåra stycken. Jag hörde henne en gång i Londons Royal Festival Hall, då hon spelade Ravels G-durkonsert. Min dåvarande pianolärare Maria Curcio-Diamand tog mig med när hon skulle hälsa på sin tidigare elev. Argerich visade sig vara ännu kraftigare och mer storvuxen än jag hade tänkt mig. När vi gick ut kommenterade Curcio-Diamand, som knöt ihop sin högra näve: ”She plays like a man…!”
Brasilien
Cristina Ortiz (1950–) inspelningar av landsmannen Heitor Villa-Lobos fem pianokonserter är närmast kanoniska. Hon tacklar halvmoderna motoriska stycken med sydamerikansk frenesi, bland annat de båda pianokonserterna av Sjostakovitj, som hon förevigat i en berömd inspelning (EMI) med Bournemouth Symphony Orchestra och Paavo Berglund.
Finland
Åländska Alexandra ”Alie” Lindberg (1849–1933) utmärkte sig som begåvad pianolärarinna och konserterade tidvis flitigt, i Stockholm, Kristiania, Bergen och Florens. 1881 exekverade hon Griegs pianokonsert i Berlin!
I dagens Finland har vi ett imponerande skrå av konserterande kvinnliga pianister. Det är övermäktigt att nämna alla här, men låt mig ta upp ett par:
Liisa Pohjola (1936–) undervisade länge vid Sibelius-Akademin, och hennes parallella verksamhet som konserterande pianist i Finland kan inte överskattas: hennes orädda attityd gentemot elakt svåra, moderna stycken gjorde henne till en favorit bland ett flertal samtida komponister (Kalevi Aho, Usko Meriläinen, Mikko Heiniö). Hon har spelat in Erik Bergmans pianomusik komplett.
Musikdoktor Sonja Fräki (1977–) har för närvarande fullt upp som småbarnsmamma, men är en verkligt erfaren och skicklig pianist. Hon har bland annat spelat in hela Kalevi Ahos pianoproduktion för BIS.
Min favorit bland de finländska kvinnliga pianisterna är Laura Mikkola (1974–), bosatt och verksam i Paris. Hon är känd för sina inspelningar av Einojuhani Rautavaaras musik, men har en imponerande bred repertoar. Jag hörde henne för länge sedan spela en suveränt fraserad version av Chopins f-mollballad.
Hur är det då med våra finlandssvenska pianister? I Finland fungerar ju allting minst tvåspråkigt, och pianospel är i princip en språklös (för att inte säga könsidentitetslös) aktivitet. Carita Holmström har gjort ett livsverk som uppskattad lärare i improvisation och fritt ackompanjemang. Fanny Söderström har färskt brons i årets Hannikainentävling. Annika Palm minns jag i en sprittande version av Debussys L’isle joyeuse.
Sedan har vi en hel rad framgångsrika utlänningar, sedermera naturaliserade finländare: Valeria Resjan (Ryssland), Irina Zaharenkova (Kaliningrad/Estland), Hui-Ying Liu-Tawaststjerna (Taiwan), Naoko Ichihashi (Japan), Hamsa al-Wadi Juris (Irak/Syrien), Elzbieta GuzekSoini (Polen) etcetera.
Lägg härtill ett stort antal tacknämligt aktiva hemmafruar som var skickliga pianister – mest berömda är kanske Aino Sibelius och Maija Halonen (fru till målaren Pekka Halonen), som brukade träffas för att spela symfonier fyrhändigt.
Frankrike
Jag minns Monique Haas (1909– 1987) pianoafton i London. Hon gjorde entré elegant som en mannekäng, iklädd en byxdresskreation i turkost, blått och guld. Hon spelade sin hemmamusik av Debussy och Ravel med inlevelse och vitalitet.
Marguerite Long (1874–1966) har varit så länge borta från konsertestraderna, att de flesta inte har några liveminnen av henne. På en skiva spelar hon Fauré med osannolik virtuositet och luftig nyansering. Hon undervisade i decennier vid Pariskonservatoriet. Inte att undra på, att den viktigaste internationella pianotävlingen i Paris bär hennes namn.
Förenta staterna
På besök hos familjen Ekholm i Larsvik, Esbo, sade pensionerade Wärtsilächefen Birger Ekholm plötsligt: ”Hör du Folke, nu skall jag sätta på något riktigt trevligt”. Han tog sedan fram en LP med Rosalyn Tureck (1913–2003), som spelade Bachs första partita med oerhört levande och förfinat anslag. Hon ger Glenn Gould en glad match beträffande titeln som Nordamerikas viktigaste Bachinterpret.
Grekland
Judiska Gina Bachauer (1913–
Att känna till konsertversioner och skivinspelningar borde höra till en pianists standardskolning och ”yrkeslitteratur”.
1976) är överlägset Greklands mest renommerade pianist (karlarna medräknade). Jag hörde henne spela Rachmaninovs tredje pianokonsert i ett överraskande sammanhang: på Finnish Days of Music Making i London 1975. Jag blev inte riktigt klok på spelstilen: hon har liksom en stark auktoritet och fullständig kontroll, till synes utan nämnvärd ansträngning. I Salt Lake City finns numera en stor internationell pianotävling uppkallad efter henne.
Italien
Maria Curcio-Diamand (1918–2009) föddes i Neapel, med neapolitansk far och judisk mor från Saõ Paulo. Hon var i tiotals år verksam som pianolärare i London, ytterst uppskattad – hon var min huvudlärare efter studierna i Finland. Curcio-Diamond företräder framför allt den väst-europeiska pianisttraditionen, med starkt fokus på anslagskultur. Detta i diametral motsats till ryssarnas allround-pianism med yvig gestik. Hennes lärare Arthur Schnabel (elev till Theodor Leschetitzky, elev till Carl Czerny, elev till Beethoven) ville att alla skikt av toner skulle klinga välartikulerade, både anslagstekniskt och musikaliskt.
Kina
Yuja Wang (1987–) utmanar (och överträffar?) superstjärnan Lang Lang som ”Kinas skickligaste pianist”. Jag hörde första gången Yuja Wang bland strandsälgarna i Bromarv då min kusin Henrik Perret plockade fram sin bärbara dator och spelade upp ett klipp med Mozarts turkiska marsch i ett gräsligt svårt arrangemang. Wang spelade de rafflande ters- och sextdubbleringarna med obekymrad uppsyn, som om hon hade plockat blommor.
Norge
Eva Knardahl (1927–2006) hörde jag 1972 i Reykjavik i en ypperlig version av Griegs pianokonsert, som man sällan hör riktigt välspelad. Som extranummer gjorde hon en käck Halling-dans.
Polen
Judiska Felicja Blumental (1908– 1991) har spelat in en hel del av de ovanligare klassisk-romantiska pianokonserterna, av exempelvis Giovanni Battista Viotti, Friedrich Kuhlau, Muzio Clementi, men också tungviktsnummer som Tjajkovskijs nr 1 och Rachmaninovs nr 2. Hon avled i Israel och i Tel Aviv finns i dag ett Felicja Blumental-center med egen konsertsal och en aktiv Blumental-festival. Enligt urgammal tradition hävdas att judiska musiker överlag är suveräna som konserterande musiker – något som i viss mån bekräftas i min artikel här, utan att jag egentligen försökt framhäva denna aspekt.
Sovjetunionen/Ryssland
Som musikadministrativt etablissemang fungerade Sovjetunionen på sätt och vis bättre än nuvarande Ryssland. Den nya öppenheten i början av 1990-talet ledde till en väldig emigration – enbart till Israel flyttade över en miljon, bland dem många ypperliga musiker. Många flyttade också till USA och Tyskland.
Bella Davidovich (1928–) föddes i Azerbajdzjan, men studerade huvudsakligen i Moskva. Jag hörde henne en gång i Tjajkovskijs andra pianokonsert i Åbo. Hon hade en stilig, ärmlös aftonklänning – man kunde beundra hennes hand-, finger- och armmuskulatur i aktion. Hon fick en himmelens kraft i det mastiga ackordintrot i fortissimo – man insåg att hennes Moskvaskolade teknik är verkligt högklassig. Fastän hon inte är storvuxen är hon skicklig på att ta ut maximal styrka ur sin egen fysik!
Tatjana Nikolajeva (1924–1993) föddes i Moskva, och med sitt firade konserterande höll hon huvudstadens pianistfana högt. Samtidigt stärktes ryktet om den suveräna sovjetiska pianistskolningen överlag. År 1950 uppmärksammades 200-årsminnet av Johann Sebastian Bachs död, och Stalin godkände Nikolajevas visumansökan för att ta del i den internationella tävlingen i Leipzig. Stalin beordrade också Dmitrij Sjostakovitj att åka till tävlingen som jurymedlem. Sjostakovitj blev djupt imponerad av Nikolajevas tilltag: i stället för att spela ett fixerat Bachurval, bad hon juryn fritt välja vilket som helst av de 48 preludie- och fuga-paren i de båda volymerna av Bachs Das Wohltemperierte Klavier – hon kunde allt utantill. Hon tilldelades första pris. Sjostakovitj skrev senare sina egna 24 preludier och fugor, ”skräddarsydda” för Nikolajeva som uppförde dem resten av sitt liv.
Spanien
Katalanska Alicia de Larrocha (1923–2009) är min favorit bland de kvinnliga pianisterna. Hon samlade nästan 3000 lyssnare på en söndagseftermiddagsmatiné i Royal Festival Hall i London under en av de bästa konserter jag någonsin hört. Huvudnumret var de fyra Iberiasviterna av Isaac Albéniz. Hennes anslag har attraktiv lyrisk mjukhet i melodierna, men hennes rappa, disciplinerade rytmik har fascinerande spansk lokalfärg. Jag ryser av förtjusning vid blotta tanken. Med ett par fraser lyckas hon liksom formulera den desperata stoltheten hos Don Quijote.
Sydafrika
Annette Servadei (1945–) är mig veterligen den enda kvinnliga pianist som har gjort största delen av Sibelius pianorepertoar på skiva (5 CD), det vill säga hela den så kallade opusnumrerade originalrepertoaren.
Tyskland
Synd att man inte längre kan lyssna på Fanny Hensel-Mendelssohn (1805–1847) och Clara Schumann (1819–1896) – de lär ha varit sjusärdeles pianovirtuoser. Under den tid man lade kulturpersonligheter på banksedlarna, valde den (troligen mansdominerade) tyska riksbanken att lägga Clara Schumann på den himmelsblåa 100-markssedeln i stället för hennes mera berömda karl, Robert Schumann.
En tysk pianovirtuos som verkligen konserterade i Finland var Sophie Menter (1846–1918), av Santeri Levas kallad ”Clara Schumanns mantelbärare”.
Ungern
Judiska Annie Fischer (1914–1995) hör till alla tiders förnämsta pianister, inte bara i Europa. Under studiebesöken i London minns jag att många av mina utländska och engelska pianistkompisar inte riktigt orkade lyssna på viktiga konserter. Men när Annie Fischer konserterade, skulle alla dit. Jag hade turen att höra henne både under en recital och i Mozarts storslaget dystra pianokonsert nr 24.
Nu har jag ju inte skrivit något om Myra Hess och Moura Lympany (England), fortepianoexperten Tuija Hakkila (1959–) och systrarna Heini och Jaana Kärkkäinen (Finland), Angela Hewitt (Kanada), systrarna Boulanger, Cécile Ousset och Hélène Grimaud (Frankrike), Elisabeth Leonskaja (Georgien), Kyoto Tabe, Sae Iida och Mitsouko Uchida (Japan), Mozartexperten Maria João Pires (Portugal), Viktoria Postnikova och Lydia Zilberstein (Ryssland), Idil Biret (Turkiet), Lili Kraus (Ungern), den judiska Stalinfavoriten Maria Judina (Vitryssland) eller Ingrid Haebler (Österrike), men det får bli till en annan gång. Urvalet i denna artikel representerar i rätt hög grad internationell konsensus, men är inte närmelsevis ”komplett”. Det är också personligt från min sida – jag har råkat höra Alicia de Larrocha och Annie Fischer på ett par konserter, men tyvärr inte Myra Hess eller Maria João Pires. Men allt är inte smaksaker – att Gina Bachauer är Greklands mest kända pianist är faktum.
Mindre händer, svagare lillfingrar
Av de aktivt konserterande pianisterna torde de manliga kanske dominera med 64 procent mot 36 (enbart antagande från min sida), något som troligen har ganska litet med manschauvinistisk påtryckning att göra. Orsaken är enklare och krassare och har att göra med fysiska förutsättningar (mindre händer och svagare lillfingrar till exempel). I pianotävlingar borde män och kvinnor egentligen ha olika serier. Somliga kvinnor använder ändå sina händer med otrolig ändamålsenlighet och effektivitet (Yuja Wang och Bella Davidovich med flera).
Att känna till konsertversioner och skivinspelningar borde höra till en pianists standardskolning och ”yrkeslitteratur”. Den norsk-svenske tonsättaren Knut Wiggen påtalade redan 1966, att pianister överlag kunde anses vara bland de sämsta att följa med sin egen yrkeslitteratur (se den förträffliga lilla boken Att spela piano). Dirigenten Leonard Bernstein är inne på samma linje när han berättade att han alltid studerade alla tänkbara skivinspelningar av ett orkesterstycke som han hade under arbete.
Det finns sådana som gör på diametralt motsatt sätt, som undviker att lyssna på vad andra gör som en (desperat?) åtgärd för att säkra den egna versionens originalitet och självständighet. Så länge man har goda lärare som känner till traditionen, kanske det går. Bernstein gjorde inte sin skivlyssning för att låna en annans tolkning, utan för att säkerställa kännedomen om traditionen, som inkluderar en hel massa små nyanseringsdetaljer. Att, som vissa av dagens pianostuderande, ”inte ha tid” att lyssna på dessa förnäma, tidlösa inspelningar, är nog inget annat än lättja.