Anna-Lena Lauren, i sin analys om läget i Belarus och Ryssland
Både Ryssland och Belarus har den senaste månaden skakats av protester. Förr var det bara den så kallade kreativa klassen som protesterade, och bara i huvudstäderna. Nu sprider sig protesterna både geografiskt och inom samhällsklasserna.
I Moskva och Minsk styr fortfarande envåldshärskare som manipulerar valen, både när det gäller kandidatuppställning och rösträknande.
– Det har blivit normalt att vara oppositionell, skriver den ryska journalisten Kirill Martynov i sin blogg i den oberoende ryska tidningen Novaja Gazeta.
Han kallar det som pågår en ”evolution i värdighet”. Det är en formulering som liknar slagorden i den ukrainska Majdan-revolutionen 2013–2014. Demonstranternas konsekventa budskap handlade också då om värdighet. Vi är inte boskap, utan medborgare och väljare, löd devisen.
Ukrainarna har protesterat mot korruption och maktfullkomliga ledare i tiotals år. Men att Belarus har haft en politisk sommar, med demonstrationer mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko i både Minsk och regionerna, är ovanligt. Likaså att tre kvinnliga kandidater öppet utmanar honom i presidentvalet den 9 augusti. Det betyder inte att valet kommer att bli öppet och rättvist, men man har i varje fall börjat diskutera politik i det apolitiska belarusiska samhället.
Ryssland och Belarus ligger tiotals år efter länder som Ukraina och Georgien. Där inleddes processen att byta bort det postsovjetiska ledarskapet i början av 2000-talet. Resultaten har varit blandade, framför allt i Ukraina som visserligen har fria val men fortfarande inte kommit åt problemet med korrupta strukturer.
Det som främst skiljer Ukraina och Georgien från Ryssland och Belarus är att valen inte manipuleras.
Maktskiften förekommer ständigt. I Moskva och Minsk styr fortfarande envåldshärskare som manipulerar valen, både när det gäller kandidatuppställning och rösträknande.
Sedan 2011 har protester mot Putinregimen blossat upp med jämna mellanrum. Länge var de koncentrerade till Moskva. Nu pågår omfattande demonstrationer i Chabarovsk, som ligger på 8 246 kilometers avstånd från den ryska huvudstaden.
– Det viktiga är att demonstrationerna i Chabarovsk fortsätter oavbrutet. Enskilda protester har aldrig inflytande. Det är när de vägrar ta slut som det blir förändring, säger den ryska statsvetaren Jekaterina Schulmann i en diskussion på den oberoende journalisten Ilja Varlamovs Youtube-kanal.
Chabarovsk är den första ryska staden efter Moskva där demonstranterna vecka efter vecka fortsätter att strömma till. De protesterar mot att deras folkvalda guvernör Sergej Furgal har gripits, förts till Moskva och anklagats för mord.
– Ingen kände till Furgal före valet. Ingen visste något om vem han var. Folk röstade på honom i protest. Sedan blev han populär. Nu minskar protesterna gradvis, men det här är inte slutet på historienoch folk kommer att fortsätta kampen. Protesterna saknar tydlig ledare. Men de kommer, protesterna skapar dem, säger statsvetaren och analytikern Sergej Belanovskij i den oberoende tv-kanalen Dozjd.
Den fängslade guvernören Sergej Furgal har aldrig varit någon oppositionsledare. Han representerar högerpopulistiska LDPR och har tidigare suttit i det ryska parlamentet duman, där hans parti lydigt röstar enligt Kremls direktiv. Men enligt Jekaterina Schulmann är det inte viktigt för dem som bor i Chabarovsk.
– Det viktiga är att de röstade på honom, mot Moskvas vilja. Han är deras protestkandidat, en symbol för att de har en politisk vilja, och han vann valet. Anti-Moskvastämningar är en stark drivkraft bakom många regionala protester, de vill kunna styra sig själva. Under de senaste åren i Ryssland har vissa protester verkligen nått sina mål. Titta på de framgångsrika protesterna i Sjies, säger hon.
I Sjies i nordvästra Ryssland har hundratals aktivister lyckats stoppa bygget av en jättelik soptipp för avfall från Moskva. Enligt Schulmann behandlar makthavarna den här sortens protester som eldsvådor att släcka. Men det löser inte problemet, säger hon.
– Protesterna fortsätter eftersom de är välgrundade. Varje gång de ska slås ner krävs det mer och mer resurser. Makthavarna blir tvungen att komma emot och kompromissa.