Kampen mot kärnvapen behöver en nystart
kärNvapeN Den 6 augusti för 75 år sedan föll den första atombomben över Hiroshima i andra världskrigets slutskede i Stilla havet. Tre dagar senare fälldes ännu en bomb över Nagasaki. Över 200 000 människor dog omedelbart eller kort därefter pågrund av tryckvågorna, infernaliska värmen, bränderna och strålskadorna.
Ändå var bombernas destruktiva kraft begränsad. Dagens kärnvapenarsenaler skulle kunna förgöra civilisationen flera gånger om. Cirka 15 000 kärnvapen finns i världen, de flesta i USA och Ryssland, därefter hos Storbritannien, Frankrike och Kina, ursprungliga innehavsländer enligt Icke-spridningsavtalet NPT från 1970. Nya kärnvapenländer är Israel, Indien och Pakistan, som inte anslutit sig till NPT, och Nordkorea som trätt ut ur fördraget. Cirka 3 000 stridsspetsar är omedelbart avfyrningsklara.
De ursprungliga fem kärnvapenmakterna lovade för 50 år sedan att gå vidare till nedrustning enligt artikel 6 i NPT. De lovade att inte använda domedagsvapnet mot övriga länder i fördraget, som i sin tur förpliktigade länderna att inte skaffa egna kärnvapen.
Vart femte år har FN ordnat en översynskonferens om avtalets efterlevnad. Årets konferens i New York ställdes in på grund av coronapandemin. Upptakten var emellertid alarmerande. Samtliga vapenländer moderniserar sina kärnvapen i syfte att kunna använda dem ännu långt efter år 2050, enligt Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut Sipri.
Misstron och konfrontationen ökar, och allt farligare militärdoktriner antas. Risken för att vapnen ska användas planerat eller av misstag ökar mycket oroväckande. De kärnvapenfria länderna hålls som gisslan.
Fler än 120 länder godtog inte denna oordning, utan tog ställning för ett nytt nödvändigt steg, ett avtal om kärnvapenförbud, vid en FN-konferens i juli 2017. Det är på väg att bli bindande då 50 länder ratificerat avtalet.
Tyvärr har inte Finlands och Sveriges regeringar ställt sig bakom förbudet, trots att en bred folkmajoritet i våra länder enligt opinionsundersökningar stöder det. Alla andra massförstörelsevapen omfattas redan av förbud inom ramen för FN-systemet. Det är oacceptabelt och ologiskt att inte anta ett förbud av det allra farligaste förintelsevapnet, kärnvapen, och i stället bygga en illusorisk säkerhet på detta.
Dagens destruktiva utveckling måste brytas genom diplomatiska initiativ, aktivare politiskt samarbete och ny mobilisering av folkopinionen.
För jämnt 40 år sedan lanserades appellen för europeisk kärnvapennedrustning (European Nuclear Disarmament, END). Den nya fredsrörelse som växte fram bidrog till att kapprustningen bromsades. USA och Sovjetunionen förhandlade fram viktiga vapenbegränsningsavtal, INF och START. Den nya fredsrörelsen befrämjade avspänning ”underifrån” genom att skapa kontakter och nätverk över det kalla krigets blockgränser. Den ömsesidiga goda viljan som fanns då är fullständigt bortblåst i dag. Motsättningarna ökar mellan stormakterna. Ingångna avtal sägs upp.
Opinionsbildningen och rörelsen mot kärnvapen behöver stärkas på nytt, utan att bli brickor i stormakternas propagandakrig. Avtalet om Kärnvapenförbud ger oss nya möjligheter. I spetsen för motståndet går världsomfattande Ican, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, som tilldelades Nobels fredspris 2017.
Finlands och Sveriges undfallande attityd borde förbytas till en svensk-finsk dialog med målet att ratificera förbudsavtalet. Det skulle fördjupa det utökade försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet mellan våra länder, och vara i samklang med folkopinionens önskemål. Som militärt alliansfria skulle vi kunna ange tonen internationellt för att bryta nuvarande upprustningsspiral och åter befrämja en avspänning.
Låt minnet av tragedierna i Hiroshima och Nagasaki skapa en nystart av kampen mot kärnvapen!
ämnesansvarig tidigare vid Arbetarrörelsens Fredsforum och Palmecentret, aktiv i END-rörelsen Stockholm
styrelseledamot i Finlands Fredsförbund, aktiv i END-rörelsen Helsingfors