Tur man inte är en skrake
vi kommer med snurran i tjugo knop rakt mot en ruggande skrake. Normalt sett skulle den flyga i väg, men med de nya fjädrarna bara halvvägs ute simmar och småspringer den i stället på vattnet, rakt undan oss, tills vi väjer och allt lugnar ner sig.
Tur man inte är en skrake, tänker jag. Tur man inte behöver tro att allt som kommer bakifrån vill fånga och äta upp en. Tur man förstår att det går att titta upp och kliva åt sidan, och låta fordon och faror passera. Tur man är kultur, och inte natur.
Sommaren gör gränsen mellan dem både tydligare och närmare. Det är sik och abborre som skall avlivas och rensas. Det är ekorren som äter fågelungarna i holken hemma, och ormarna som tysta glider över stigarna på Utö. Det är all vind och alla vågor, som helt oberörda av oss blåser i väg mot ännu ett lågtryck som skall fyllas med luft. Det är allt som inte stiger åt sidan, och som inte förstår att vi förstår vad det kan och inte kan.
När jag sitter vid roder och åror och tittar på naturen ser den inte ut som att den är särskilt inriktad på ömsesidigt förtroende och gemensam förståelse. Det är svårt utan språk. Det är inte så lätt med sommar och natur med språk heller, har det visat sig.
I sommar har vi haft delvis nytt gäng med ombord. För mig, som utan större eftertanke levt i föreställningen om att sjötillvaron är mera intuitiv än språklig har det varit en lärorik semester. Till exempel: att ta på storen betyder i seglingssammanhang att skota in på storseglet. Man gör det genom att lossa skotet, som är ett rep som går till mitten av båten, ur en låsmekanism, och sedan dra in vad som behövs innan man fäster igen. När jag i juli bad en av de nya gastarna att ta lite på storen såg jag hur ena handen med lätt tveksamhet flyttades upp mot bommen för att försiktigt klappa på seglet lite lätt. För att, ja, ta lite på storen.
Det krävs många ord för att lära sig flytta en båt genom vattnet med vindens kraft.
Skrakar kan inte segla. De kan inte hålla till styrbord i farleden, de kan inte prata sig in i en trång hamn, de kan inte reva när det ökar. De kan inte heller berätta om det vatten de simmar i, om det är kallt eller varmt, om det finns fisk. De bara är.
Det har jag också trott att jag varit.
Medan vi rört oss över vatten har jag läst och lyssnat på andras tankar om att vara i och röra sig över och genom vågor. Gått ut från Kilen i grov sydvästlig sjö och sjungit Som blågrå dyning bohusbergen rullar tillsammans med Evert Taube. Passerat Houtskär och lyssnat på Iris Viljanens svårigheter med att hålla båten i vindögat. Seglat genom skärgården väster om Nystad och insett att just de klipporna och grunden och fiskelägena är obesjungna. Att jag vet mer om Stora Nassa i Stockholms skärgård och därför har svårt att få syn på Bottenhavets båkar.
Alla de här orden, mitt i den kroppsliga sinnlighet som är mina dagar mellan midsommar och skolstart. Som gör att jag ser, men som också ställer sig i vägen och förvränger. Som den här sommaren gör att en svensk flagga i aktern på en båt blir något att hålla undan för, i stället för en påminnelse om hur havet håller ihop och förenar.
Man får närma sig dem med respekt, orden. Ställa sig åt sidan ibland. Kanske till och med försöka fladdra i väg från dem, som en ruggande skrake, och hoppas att de väjer undan, så att man kan se dem fortsätta in mot skogshorisonten och höst och vardag utan att till alla delar ha tagit en med.