Kjell We­stö täv­lar ba­ra med sig själv

Kjell We­stö tar far­väl av Helsing­fors, åt­minsto­ne tem­po­rärt. – Den fin­lands­svens­ka skär­gårds­mil­jön är mig li­ka kär som Helsing­fors, sä­ger We­stö. Nya ro­ma­nen ut­spe­lar sig i en fik­tiv skär­gårds­kom­mun.

Hufvudstadsbladet - - Hbl - an­ni­ka.hall­sten@ksf­me­dia.fi AN­NI­KA HäLLSTEN

Som ung för­fat­ta­re upp­täck­te Kjell We­stö att den lit­te­rä­ra värl­den är en täv­ling – om att bli ut­gi­ven, bli över­satt och få pris. Upp­täck­ten var choc­ke­ran­de och för­stör­de en del av skri­van­dets gläd­je. I dag är lä­get an­norlun­da. – Jag har tan­ken att jag vill skri­va ro­ma­ner ba­ra så länge jag tyc­ker att jag blir bätt­re, sä­ger We­stö i da­gens HBL-in­ter­vju.

”Jag vet in­te var­för det är så svårt att pra­ta”, sä­ger Rei­dar Lin­dell hjälp­löst när hans dot­ter för­sö­ker tvinga ho­nom att se san­ning­ar han vill för­tränga.

Änk­ling­en och hob­by­mu­si­kern Rei­dar Lin­dell är den ena hu­vud­per­so­nen i Kjell We­stös nya ro­man Tri­tonus – En skär­gårds­be­rät­tel­se. Den and­re hu­vud­per­so­nen är den upp­bur­ne di­ri­gen­ten Tho­mas Bran­der. Den spi­ran­de vän­ska­pen mel­lan de två her­rar­na i öv­re me­del­ål­dern är ett bä­ran­de te­ma i ro­ma­nen.

– Re­la­tio­nen mel­lan dem är en man­lig vän­skap med frik­tion, sä­ger Kjell We­stö.

– De två män­nen har levt oli­ka liv, den ene är no­mad den and­re ro­tad. De tyc­ker in­te om varand­ra först men sak­ta väx­er vän­ska­pen fram. Och de för­e­nas av kär­le­ken till mu­sik.

Ock­så Tho­mas Bran­der blir påmind om si­na blin­da fläc­kar när han tre­van­de för­sö­ker nå sin son. Har Kjell We­stö mot­sva­ran­de er­fa­ren­he­ter i um­gäng­et med si­na två vux­na sö­ner?

– Jo, från det att de blev vux­na har de sett och på­pe­kat vis­sa drag jag helst in­te vill se, med­ger We­stö be­red­vil­ligt.

Mu­si­ker- och skär­gårds­ro­man

Histo­ri­en om de två kon­tra­hen­ter­na Tho­mas Bran­der och Rei­dar Lin­dell föd­des en höst för någ­ra år se­dan. Nat­ten var beck­mörk när Kjell We­stö åk­te ut till fri­tids­hu­set i Na­gu. När han ha­de bu­rit in al­la kas­sar och and­ra gre­jer flög en flad­der­mus in i hu­set och or­sa­ka­de vis­sa be­svär in­nan den änt­li­gen var ute.

Någ­ra vec­kor se­na­re åter­vän­de We­stö till skär­går­den, nu till­sam­mans med sin hust­ru, tog da­torn, stäng­de in sig i ar­bets­rum­met och skrev de två förs­ta ka­pit­len i Tri­tonus.

Han ha­de kom­mit i gång med en länge närd dröm – en mu­si­ker­ro­man för­lagd till skär­gårds­mil­jö. Be­rät­tel­sen om Bran­der och Lin­dell ut­spe­lar sig näs­tan ute­slu­tan­de i den fik­ti­va skär­gårds­kom­mu­nen med dess var­dags­liv som fond.

Ef­ter 32 för­läng­da som­rar i den syd­väst­ra skär­går­den viss­te Kjell We­stö att han in­te kun­de skild­ra sin verk­li­ga skär­gårds­värld rakt av – då ha­de det bli­vit omöj­ligt för ho­nom att åter­vän­da.

– Jag bygg­de upp en egen skär­gårds­mil­jö och hit­ta­de på nya orts­namn och det var ro­ligt. Den som kan geo­gra­fi ser sä­kert vis­sa lik­he­ter med skär­går­den ut­an­för Åbo men de kom­mer ock­så att mär­ka att ko­or­di­na­ter­na in­te stäm­mer. Det är min egen skär­gård, min fan­ta­si var in­te i Åbo­land när jag skrev.

Hur svårt var det att läm­na Helsing­fors? – Ste­get var mind­re än jag trod­de.

Tho­mas Bran­ders fram­gångs­ri­ka da­gar som ef­ter­trak­tad di­ri­gent på de in­ter­na­tio­nel­la kon­sertsce­ner­na är på väg ut­för, han dric­ker för myc­ket och hans flick­vän har läm­nat ho­nom och ter­ro­ri­se­rar ho­nom om nät­ter­na med ma­ni­pu­la­ti­va sms. I ett för­sök att mo­ta rast­lös­he­ten byg­ger han en mag­ni­fik vil­la – Ca­sa Tri­tonus – ute i skär­går­den.

Täv­ling och kon­kur­rens

Kjell We­stö be­fin­ner sig än­nu på top­pen av sin kar­riär. Hur myc­ket oro­ar han sig för kon­kur­rens och för att fram­gång­en en dag ska ta slut?

– Täv­lan finns i all konst trots att konst­när­lig kva­li­tet in­te är ob­jek­tivt mät­bar. När jag kom in i den här värl­den som ung för­sök­te jag strun­ta i det men se­dan in­såg jag att jag be­fann mig på start­lin­jen trots att jag in­te vil­le det – för­fat­tar­ska­pet var in­te ba­ra skri­van­dets lyc­ka ut­an ock­så en täv­ling i att bli ut­gi­ven, bli över­satt och få pris. Det för­stör­de en del av gläd­jen.

Lä­get är lug­na­re i dag. Kjell We­stö fyl­ler 60 år om ett år och sä­ger att han ser en­dast någ­ra fram­ti­da böc­ker fram­för sig.

– Jag täv­lar ba­ra med mig själv nu­me­ra. Jag har tan­ken att jag vill skri­va ro­ma­ner en­dast så länge jag tyc­ker att jag blir bätt­re. Och jag har upp­ma­nat mi­na för­läg­ga­re att sä­ga till om de tyc­ker att jag blir säm­re.

Som ung kun­de Kjell We­stö äl­ta ett för­flu­get ord på kro­gen i åra­tal. I dag har han lärt sig att in­te oroa sig för vad and­ra an­ser.

– Mo­det att va­ra kre­a­tiv hand­lar om att ska­pa sig ett eget men­talt rum där jag in­te tän­ker på vad and­ra tyc­ker om mig.

– Proff­sen in­om klas­sisk mu­sik är ex­tremt bra på det de gör och har höga krav på allt. De bru­kar tyc­ka att böc­ker, fil­mer och tv-se­ri­er som hand­lar om de­ras värld är yt­li­ga och us­la men jag för­sö­ker att in­te tän­ka på vad de ska tyc­ka om min ro­man och jag har gjort mitt bäs­ta. Re­se­ar­chen för den här ro­ma­nen är den in­ten­si­vas­te jag har gjort, kanske jäm­si­des med re­se­ar­chen för Där vi en gång gått.

Vi åter­kom­mer till dis­kus­sio­nen om fram­gång­en och om­giv­ning­ens re­ak­tio­ner på den som får syn­lig­het.

– Grundin­ställ­ning­en är in­te all­tid ge­ne­rös gente­mot den som lyc­kas. En del kal­lar mig Alex­ander Lu­kas men det är in­te sant. Visst har jag haft tur ibland men de som job­bar nä­ra mig, mi­na för­läg­ga­re i Helsing­fors och Stock­holm till ex­em­pel, vet att jag job­bar sten­hårt så gott som året runt och att jag ald­rig läm­nar nå­got halv­gjort.

– Jag har två bokidéer kvar och om det för­un­nas mig att skri­va dem ska jag för­sö­ka kny­ta ihop mitt lit­te­rä­ra uni­ver­sum. Om jag miss­lyc­kas kom­mer mi­na vän­ner att be­kla­ga och trös­ta mig men det kom­mer ock­så att fin­nas en och an­nan där­u­te som in­te är sorg­sen.

Jaak­ko Blom­berg ska pre­cis sät­ta sig ned för en in­ter­vju, då en kvin­na i svart keps tit­tar in ge­nom dörr­öpp­ning­en och han mås­te sva­ra på en snabb frå­ga om la­tex­fär­ger. Det är konst­nä­ren Su­per­flin­da som be­hö­ver in­for­ma­tio­nen då hon skyn­dar sig för att hin­na kom­plet­te­ra sitt bi­drag till den ur­ba­na konst­fes­ti­va­len Concre­a­te Ur­ban Art som går av sta­peln i Öst­ra Bö­le den­na vec­ka.

Concre­a­te är en stads­fes­ti­val som för­e­nar ur­ban konst med mu­sik, spo­ken word-po­e­si och an­nat live­pro­gram. Blom­berg är en del av för­e­ning­en Helsin­ki Ur­ban Art som ku­ra­te­rar och för­verk­li­gar konst­pro­gram­met me­dan li­ve-per­for­man­ce­de­len sköts av för­e­ning­en Naa­pu­ri­tu­ot­ta­jat. Även om Concre­a­te ord­nas för förs­ta gång­en i år så har Blom­berg länge ar­be­tat ak­tivt med att li­va upp Helsing­fors på oli­ka sätt.

– Jag har all­tid fa­sci­ne­rats av sta­den som mil­jö, och hur in­vå­nar­na i stads­mil­jön kan för­änd­ra och på­ver­ka den, sä­ger Blom­berg som ti­di­ga­re bland an­nat del­ta­git i att or­ga­ni­se­ra eve­ne­mang som Städ­da­gen och Kal­lio Block Par­ty i Helsing­fors.

– Det var för kanske fem år se­dan som jag och någ­ra li­ka­sin­na­de be­stäm­de oss för att vi vil­le job­ba mer ak­tivt med att främ­ja ga­tu­konst.

Bru­ta­lism med ovän­ta­de möj­lig­he­ter

Öst­ra Bö­les smuts­grå ko­los­sar­ki­tek­tur kan vid förs­ta an­blic­ken te sig li­te be­tong­trist och av­tän­dan­de för en åskå­da­re som in­te rå­kar va­ra en sär­skild vän av gam­mal­dags bru­ta­lism. Men om­rå­dets spe­ci­el­la ar­ki­tek­tur och ut­se­en­de er­bju­der ock­så ovän­ta­de för­de­lar:

– De tom­ma, ka­la be­ton­gy­tor­na er­bju­der en per­fekt må­lar­duk. I takt med att vå­ra ga­tu­konst­pro­jekt väckt in­tres­se och för­tjus­ning här i öst har vi fått er­bju­dan­den och för­fråg­ning­ar om att gö­ra lik­nan­de sa­ker i väst­ra Bö­le, men i och med att ar­ki­tek­tu­ren är så an­norlun­da där blir det helt en­kelt ett prak­tiskt pro­blem att hit­ta fi­na mål­nings­y­tor bland al­la ka­kel och te­gel­ste­nar, sä­ger Blom­berg.

Att fes­ti­va­len, som ock­så bju­dit in ett an­tal in­ter­na­tio­nel­la gäst­konst­nä­rer, alls kun­de ord­nas trots pan­de­min var en lyck­träff. Blom­berg sä­ger att den egent­li­gen var me­nad att hål­las i maj, och att man länge i pla­ne­rings­grup­pen var osä­ker på om man skul­le vå­ga hål­la den alls.

– Lyck­ligt­vis be­stäm­de vi oss än­då på att sik­ta på au­gusti och hop­pas på det bäs­ta, och i nu­lä­get känns det som att vi fat­ta­de helt rätt be­slut! sä­ger Blom­berg nöjt.

Per­son­lig kon­takt med kons­ten

Störs­ta de­len av fes­ti­val­pro­gram­met är kon­cen­tre­rat till veckans slut­ske­de och vec­ko­slu­tet, men un­der he­la vec­kan kan den som rör sig i Ös­ta Bö­le få chan­sen att se nå­gon av de del­ta­gan­de konst­nä­rer­na i färd med att ska­pa si­na verk på hus­fa­sa­der el­ler i par­ke­rings­grot­tor. Vi be­ger oss till­sam­mans ut på en ex­pe­di­tion i be­tongdjung­eln me­dan Blom­berg be­rät­tar anek­do­ter om verk från ti­di­ga­re år som fort­fa­ran­de pry­der bygg­na­der­na och gläd­jer för­bi­pas­se­ran­de.

– Per­so­nen som satt mo­dell för den där bor fort­fa­ran­de här i om­rå­det, sä­ger Blom­berg och pe­kar på en im­po­ne­ran­de jät­te­lik mu­ral­mål­ning som täc­ker en hel hus­fa­sad.

– Tänk att få se ett konst­verk som du in­spi­re­rat och hjälpt till att ska­pa var­je gång du går till mat­bu­ti­ken!

Ur en li­ten par­ke­ringsnisch vid Stins­ga­tan lju­der en av­slapp­nad la­ti­na­me­ri­kansk bas­rytm ur en por­ta­bel hög­ta­la­re me­dan konst­nä­ren Nin­jah ar­be­tar. Den bra­si­li­ans­ke konst­nä­ren, i dag bo­satt i Nor­ge, in­spi­re­ras av ur­sprungs­folks kul­tu­rer och my­to­lo­gi­er i sitt ska­pan­de:

– Där­för må­lar jag en gäd­da, en fisk som har en fram­trä­dan­de plats i finsk folk­lo­re!

Me­dan vi går vi­da­re och li­te se­na­re pas­se­rar en re­bel­lisk Snork­frö­ken som po­se­rar med en spray­burk på väg­gen ut­an­för en pub, må­lad för någ­ra år se­dan av ett be­sö­kan­de konst­närs­kol­lek­tiv från rys­ka Nov­go­rod, be­rät­tar Blom­berg att konst­nä­rer från and­ra län­der som be­sö­ker Fin­land förs­ta gång­en of­ta in­spi­re­ras av och väl­jer lo­ka­la mo­tiv, an­ting­en ur fau­nan el­ler kul­tu­ren:

– Då vi hjäl­per lång­vä­ga gäs­ter att hit­ta en plats får vi ibland ar­tigt på­min­na dem om att ock­så för­sö­ka väl­ja så­da­na mo­tiv som är nya och spän­nan­de att tit­ta på ock­så för en lo­kal publik, så det in­te ba­ra blir äl­gar el­ler fisk­må­sar, fli­nar han.

In­till Klock­bron hål­ler den in­hems­ka ta­lang­en Pop­pa­mai­ja på att fär­dig­stäl­la sitt bi­drag till fes­ti­va­len. Ver­ket kom­bi­ne­rar ett vid förs­ta an­blic­ken klas­siskt he­te­ro­nor­ma­tivt mo­tiv, kung­en och drott­ning­en i en kort­lek, med Mo­ni­ca Helms Trans Pri­de-flag­gas fär­ger blå, blek­ro­sa och vitt för ett li­te mer sub­ver­sivt bud­skap:

– Jag vill upp­märk­sam­ma ic­ke­bi­nä­ra iden­ti­te­ter och hyl­la rät­ten att få de­fi­ni­e­ra sig själv. Vi kan al­la va­ra bå­de kung­ar och drott­ning­ar om vi vill!

Ut­rym­me för egen in­spi­ra­tion

Me­dan vi vand­rar vi­da­re ge­nom Öst­ra Bö­le och pas­se­rar verk som tar ut­ta­lat po­li­tisk ställ­ning, men ock­så så­da­na som fo­ku­se­rar på lek­full ab­sur­di­tet, be­rät­tar Jaak­ko Blom­berg att gräs­rots­pro­jekt och eve­ne­mang som Concre­a­te fort­fa­ran­de spe­lar en vik­tig roll ock­så fast ga­tu­kons­ten fått en mer fram­trä­dan­de och le­gi­tim roll över­allt i sam­häl­let:

– Då det kom­mer en be­ställ­ning på ett fär­digt verk till ex­em­pel från en kom­mer­si­ell el­ler stat­lig ak­tör så in­ne­hål­ler det näs­tan all­tid in­struk­tio­ner, vill­kor el­ler öns­ke­mål som in­skrän­ker den fria kre­a­ti­vi­te­ten. Vi er­bju­der en chans för konst­nä­rer­na som del­tar att an­vän­da si­na eg­na fa­vo­ri­tidéer!

TEXT: OTTO EKMAN FO­TO: SIMONE ÅBACKA

Du kan hit­ta län­kar till eve­ne­mang­et samt de in­ter­vju­a­de ar­tis­ter­nas och ar­ran­gö­rer­nas hem­si­dor via www.hbl. fi/kul­tur.

❞ – Tänk att få se ett konst­verk som du in­spi­re­rat och hjälpt till att ska­pa var­je gång du går till mat­bu­ti­ken!

Jaak­ko Blom­berg

Ar­ran­gör, Concre­a­te Ur­ban Art Fes­ti­val

FO­TO: SIMONE ÅBACKA

Kjell We­stö ru­var på två fram­ti­da bokidéer och må­let är att han, om han lyc­kas skri­va dem, ska kny­ta ihop sitt lit­te­rä­ra uni­ver­sum. Hös­tens ro­man ut­spe­lar sig i mu­si­ker- och skär­gårds­värl­den.

Ga­tu­konst­nä­ren Nin­jah po­se­rar vid sitt snart fär­di­ga verk.

Ga­tu­gal­le­ri­et vi­sar upp så väl po­li­tiskt ställ­nings­ta­gan­de verk som lek­ful­la ab­sur­di­te­ter. ■ ■■ Konst­nä­ren Pop­pa­mai­ja po­se­rar fram­för sitt bi­drag till ga­tu­konst­fes­ti­va­len Concre­a­te.

Or­ga­ni­se­rat ka­os rå­der i fes­ti­val­hög­kvar­te­ret i Pa­si­lan ka­tu­tai­de­kes­kus där Jaak­ko Blom­berg och prak­ti­kant Au­rora Mil­lasno­o­re (t.v.) hål­ler på att för­be­re­da fes­ti­va­len Concre­a­te Ur­ban Art.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.