De formbara åren

Från och med augusti i år återfår barnen sin subjektiva rätt till småbarnspedagogik, oberoende av föräldrarnas position i arbetslivet. Detta är en av de positiva förändringarna som den nuvarande regeringen genomfört. Den andra positiva nyheten är ett försök som gäller avgiftsfri tvåårig förskola.

Det komplexa med småbarnspedagogik är att den ofta kopplas ihop med föräldrars delaktighet i arbetslivet. Så sent som den 29 september i fjol kunde man på Yles nätsidor läsa att ”dagvården har utvecklats för att föräldrarna ska kunna jobba”. Detta är bara en halv sanning, och blir till en negativ koppling om förälderns arbetslöshet betraktas som en giltig orsak att begränsa barnets rätt till småbarnspedagogik.

Låt oss först ta en titt på vad arbetslöshet innebär för en familj. För de flesta innebär arbetslöshet en kraftig sänkning av inkomstnivån, ett pendlande mellan hopp och förtvivlan, och hårt arbete för att hitta en ny arbetsplats. Familjens behov av långvarigt utkomststöd kan enligt uppföljningar påverka negativt barns och ungas psykiska hälsa och skolframgång, och i det långa loppet öka deras risk för att marginaliseras som vuxna.

Sedan en titt på småbarnspedagogikens möjligheter. Inom småbarnspedagogik av hög kvalitet kan man stöda barns språkutveckling, deras socioemotionella utveckling, deras begreppsbildning, deras etiska tänkande, deras nyfikenhet, inlärningsstrategier och kompiskunskaper. Man kan stöda barns musikoch rörelseutveckling, vilket har långvariga och positiva effekter på deras utveckling. De kan få näringsriktig mat och en regelbunden dygnsrytm. Detta har särskilt stor betydelse för barn från utsatta familjer och barn med särskilda behov. Om familjerna dessutom får stöd för sitt föräldraskap är effekterna särskilt stora.

Därför var det ur alla synvinklar en väldigt konstig idé att straffa barn vars föräldrar är arbetslösa genom att skära ner på deras rätt till småbarnspedagogik. Det var också många kommuner som inte nappade på idén, utan fortsättningsvis erbjöd samma möjligheter åt alla barn, oberoende av föräldrarnas situation. Försöket med avgiftsfri tvåårig förskola är också, enligt min bedömning, ett steg i rätt riktning. Våra femåringar deltar inte i småbarnspedagogik i lika hög grad som barn i andra nordiska länder, och även om sammanhangen är komplexa har det samband med familjens ekonomiska situation.

Ett försök som genomfördes gällande gratis småbarnspedagogik för femåringar visade dessutom på betydelsen av kvalitet och innehåll i småbarnspedagogiken, och på betydelsen av praktiska arrangemang som gör deltagandet attraktivt även om femåringen har småsyskon hemma. Kort sagt: om kvaliteten inte håller måttet, och arrangemangen är krångliga, stannar femåringen med småsyskon sannolikt hemma. Men det är möjligt att delaktighet och kvalitet går hand i hand – då alla deltar, satsar man seriöst. Och signalen blir rätt: barn är viktiga, och deras mest formbara år bör hanteras med respekt.

”Det var ur alla synvinklar en väldigt konstig idé att straffa barn vars föräldrar är arbetslösa genom att skära ner på deras rätt till småbarnspedagogik.” MIRJAM KALLAND är professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.