Concre­a­te Ur­ban Art Fes­ti­val

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

● Ord­nas den 31.7-7.8 i Öst­ra Bö­le.

● Från och med den 31 ju­li har man kun­nat föl­ja med ga­tu­konst­nä­rer i ar­be­te i Öst­ra Bö­le, ons­da­gen den 5 au­gusti in­leds live­pro­gram­met med en li­ve­mu­sik- och mål­ningsper­for­mans av konst­nä­ren Viv Ma­gia och cel­lis­ten Ser­gio Castril­lo­ni. På fre­da­gen an­ord­nas bland an­nat en gui­dad kon­strund­tur och en pa­nel­dis­kus­sion om ga­tu­konst i Nor­den och på lör­da­gen ord­nas en ga­tu­fest med lopp­mark­nad och li­ve­mu­sik mel­lan kloc­kan 11 och 22. Det full­stän­di­ga pro­gram­met samt en fes­ti­val­kar­ta med de oli­ka ver­ken hit­tas på fes­ti­va­lens fa­ce­book­si­da ”Concre­a­te Ur­ban Art Fes­ti­val” el­ler på www.concre­a­te.fi.

● Eve­ne­mang­et är, som al­la Naa­pu­ri­tu­ot­ta­jats eve­ne­mang, fa­mil­je­vän­ligt och rus­me­dels­fritt.

Härom­kväl­len barn­vak­ta­de jag en ettå­ring som stund­vis var led­sen över att mam­ma och pap­pa in­te var där. Me­dan jag gick om­kring i lä­gen­he­ten med den leds­na i fam­nen och småpra­ta­de lug­nan­de om ditt och datt, hit­ta­de vi ett in­ra­mat fo­to av hen­nes pap­pa på föns­ter­brä­det. Skul­le hon bli mer el­ler mind­re upp­rörd om vi tit­ta­de på det?

Mind­re, vi­sa­de det sig. Fun­der­samt men lugnt strök hon med sin klib­bi­ga hand över bil­den och tit­ta­de emel­lanåt på mig när jag för­kla­ra­de att pap­pa nu var ute men snart skul­le kom­ma hem, och här ha­de vi en bild på ho­nom, et­ce­te­ra. Nå­got slags in­veck­lad pro­cess kring be­grep­pen när­va­ro, från­va­ro och re­pre­sen­ta­tion/av­bild­ning på­gick up­pen­bart i hen­nes hjär­na.

Jag tänk­te på det här föl­jan­de dag när jag be­slöt att trots allt lyss­na på Ant­ti Hol­mas podcast om ope­ra. Jag ha­de tve­kat ef­tersom ope­ra är en av de un­der­ba­ra sa­ker co­ro­nae­pi­de­min be­rö­vat mig un­der vå­ren. Och in­te ett ögon­blick tror jag att hös­ten och vin­tern kom­mer att bli så an­norlun­da i pan­de­mi­av­se­en­de att jag vill sät­ta mig i en ope­ra­sa­long. Ope­ror är långa och män­ni­skor är opå­lit­li­ga och dum­ma, så in­te ens ett mask­på­bud får mig att ta ris­ken. Jag är för al­le­han­da be­gräns­ning­ar och sä­ker­hets­åt­gär­der – ylar jag in­om­bords är det in­te i pro­test mot re­ge­ring­en el­ler myn­dig­he­ter som för­hopp­nings­vis på­för dem. Men ylar gör jag.

Skul­le Hol­mas ope­raprat allt­så gö­ra mig än­nu me­ra fru­stre­rad över allt som ef­ter som­mar­fris­ten kom­mer att kän­nas ris­ka­belt när smitt­kur­van igen bör­jar sti­ga? In­galun­da, vi­sa­de det sig.

Hol­ma är fräck, smart och ro­lig, det blev tyd­ligt med podcas­ten Ra­dio So­do­ma. Ope­ra­podcas­ten vi­sar att han dess­utom är in­tel­li­gent och rätt kun­nig. Fjom­pi­ga skämt och att han fal­ler för pod­for­ma­tets in­bygg­da fres­tel­se att ta in sken­bart spon­tant tek­nisk fub­bel och fniss hin­ner jag knappt ir­ri­te­ra mig på in­nan han skyn­dat vi­da­re och bör­jat ta­la om vä­sent­li­ga och in­veck­la­de frå­gor kring konst och konst­upp­le­vel­ser. När han ur oli­ka vinklar åter­kom­mer till den kom­pli­ce­ra­de re­la­tio­nen mel­lan re­a­lism, san­ning och äkt­het i fram­ställ­ning och upp­le­vel­se, bör­jar jag för­stå var­för ope­ra un­der de se­nas­te åren kom­mit att be­ty­da så myc­ket me­ra för mig än te­a­ter, trots att jag är bå­de dys­mu­sisk och mu­si­ka­liskt obil­dad och min hjär­na an­strängs hårt av att pro­ces­sa mu­sik.

Hol­ma be­rät­tar om eg­na for­ma­ti­va ope­raupp­le­vel­ser, om hur han grå­ter av små ego­cent­ris­ka or­sa­ker in­för sto­ra uni­ver­sel­la my­ter och det känns re­nan­de, om hur skit det kan bli när livströt­ta re­gis­sö­rer tror att Wag­ner blir me­ra sam­ti­da och an­ge­lä­gen om de gör upp­sätt­ning­ar där hand­ling­en ut­spe­lar sig i ett in­ter­na­tio­nellt stor­bo­lags kon­fe­rens­rum. Han ta­lar om hur man ibland in­te får ut mer än en tonslinga av en hel fö­re­ställ­ning men det känns värt det än­då, om var­för pro­blem­cen­tre­rad var­dags­konst kan va­ra det man all­ra minst be­hö­ver när man le­ver i en pro­blem­fylld var­dag, och om var­för man in­te all­tid be­hö­ver nöja sig med la­gom myc­ket, om att ex­cess – ope­rans eg­nas­te kän­ne­tec­ken – kan va­ra myc­ket bätt­re. Och pa­us­ser­ve­ring­en, på­pe­kar han som nu­me­ra bor i New York, hål­ler i re­gel i Fin­land hög ni­vå.

Hol­ma vet, och jag vet, att den fy­sis­ka när­va­ron i sa­long­en är en av­gö­ran­de del av upp­le­vel­sens hel­het – och den är in­te till­gäng­lig just nu, för min del in­te för­rän pan­de­min på nå­got av­gö­ran­de sätt be­mäst­rats. Jag ser att bil­jet­ter­na till vin­terns upp­sätt­ning av Val­ky­ri­an bör­jat säl­jas nu, och att den på­pass­li­ga kan för­sö­ka kö­pa en, om in­te an­nat så som en be­svär­jel­se, en ope­ra­mäs­sig gest av gran­di­os tillit som kanske be­lö­nas, kanske in­te. (Men tillit är in­te min grej.)

Så visst gör det ont, visst ylar jag in­om­bords när jag lyss­nar på Hol­mas ut­lägg­ning­ar. Men det gör gott ock­så, för som den sorgs­na ettå­ring­en in­för fo­tot på pap­pa vill jag än­då ve­ta att det jag nu sak­nar har fun­nits på rik­tigt och finns som en re­pre­sen­ta­tion in­om mig, möj­lig att väc­ka till liv när jag kän­ner att jag de­lar den med nå­gon. Till ex­em­pel mi­na hör­lu­rars Hol­ma.

Yles podcast ”Ant­ti Hol­man oop­pe­rajuh­lat” finns på Yle Are­nan.

”När han ur oli­ka vinklar åter­kom­mer till den kom­pli­ce­ra­de re­la­tio­nen mel­lan re­a­lism, san­ning och äkt­het i fram­ställ­ning och upp­le­vel­se, bör­jar jag för­stå var­för ope­ra un­der de se­nas­te åren kom­mit att be­ty­da så myc­ket me­ra för mig än te­a­ter.”

PIA INGSTRöM

Lit­te­ra­tur­re­dak­tör

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.