Concreate Urban Art Festival
● Ordnas den 31.7-7.8 i Östra Böle.
● Från och med den 31 juli har man kunnat följa med gatukonstnärer i arbete i Östra Böle, onsdagen den 5 augusti inleds liveprogrammet med en livemusik- och målningsperformans av konstnären Viv Magia och cellisten Sergio Castrilloni. På fredagen anordnas bland annat en guidad konstrundtur och en paneldiskussion om gatukonst i Norden och på lördagen ordnas en gatufest med loppmarknad och livemusik mellan klockan 11 och 22. Det fullständiga programmet samt en festivalkarta med de olika verken hittas på festivalens facebooksida ”Concreate Urban Art Festival” eller på www.concreate.fi.
● Evenemanget är, som alla Naapurituottajats evenemang, familjevänligt och rusmedelsfritt.
Häromkvällen barnvaktade jag en ettåring som stundvis var ledsen över att mamma och pappa inte var där. Medan jag gick omkring i lägenheten med den ledsna i famnen och småpratade lugnande om ditt och datt, hittade vi ett inramat foto av hennes pappa på fönsterbrädet. Skulle hon bli mer eller mindre upprörd om vi tittade på det?
Mindre, visade det sig. Fundersamt men lugnt strök hon med sin klibbiga hand över bilden och tittade emellanåt på mig när jag förklarade att pappa nu var ute men snart skulle komma hem, och här hade vi en bild på honom, etcetera. Något slags invecklad process kring begreppen närvaro, frånvaro och representation/avbildning pågick uppenbart i hennes hjärna.
Jag tänkte på det här följande dag när jag beslöt att trots allt lyssna på Antti Holmas podcast om opera. Jag hade tvekat eftersom opera är en av de underbara saker coronaepidemin berövat mig under våren. Och inte ett ögonblick tror jag att hösten och vintern kommer att bli så annorlunda i pandemiavseende att jag vill sätta mig i en operasalong. Operor är långa och människor är opålitliga och dumma, så inte ens ett maskpåbud får mig att ta risken. Jag är för allehanda begränsningar och säkerhetsåtgärder – ylar jag inombords är det inte i protest mot regeringen eller myndigheter som förhoppningsvis påför dem. Men ylar gör jag.
Skulle Holmas operaprat alltså göra mig ännu mera frustrerad över allt som efter sommarfristen kommer att kännas riskabelt när smittkurvan igen börjar stiga? Ingalunda, visade det sig.
Holma är fräck, smart och rolig, det blev tydligt med podcasten Radio Sodoma. Operapodcasten visar att han dessutom är intelligent och rätt kunnig. Fjompiga skämt och att han faller för podformatets inbyggda frestelse att ta in skenbart spontant teknisk fubbel och fniss hinner jag knappt irritera mig på innan han skyndat vidare och börjat tala om väsentliga och invecklade frågor kring konst och konstupplevelser. När han ur olika vinklar återkommer till den komplicerade relationen mellan realism, sanning och äkthet i framställning och upplevelse, börjar jag förstå varför opera under de senaste åren kommit att betyda så mycket mera för mig än teater, trots att jag är både dysmusisk och musikaliskt obildad och min hjärna ansträngs hårt av att processa musik.
Holma berättar om egna formativa operaupplevelser, om hur han gråter av små egocentriska orsaker inför stora universella myter och det känns renande, om hur skit det kan bli när livströtta regissörer tror att Wagner blir mera samtida och angelägen om de gör uppsättningar där handlingen utspelar sig i ett internationellt storbolags konferensrum. Han talar om hur man ibland inte får ut mer än en tonslinga av en hel föreställning men det känns värt det ändå, om varför problemcentrerad vardagskonst kan vara det man allra minst behöver när man lever i en problemfylld vardag, och om varför man inte alltid behöver nöja sig med lagom mycket, om att excess – operans egnaste kännetecken – kan vara mycket bättre. Och pausserveringen, påpekar han som numera bor i New York, håller i regel i Finland hög nivå.
Holma vet, och jag vet, att den fysiska närvaron i salongen är en avgörande del av upplevelsens helhet – och den är inte tillgänglig just nu, för min del inte förrän pandemin på något avgörande sätt bemästrats. Jag ser att biljetterna till vinterns uppsättning av Valkyrian börjat säljas nu, och att den påpassliga kan försöka köpa en, om inte annat så som en besvärjelse, en operamässig gest av grandios tillit som kanske belönas, kanske inte. (Men tillit är inte min grej.)
Så visst gör det ont, visst ylar jag inombords när jag lyssnar på Holmas utläggningar. Men det gör gott också, för som den sorgsna ettåringen inför fotot på pappa vill jag ändå veta att det jag nu saknar har funnits på riktigt och finns som en representation inom mig, möjlig att väcka till liv när jag känner att jag delar den med någon. Till exempel mina hörlurars Holma.
Yles podcast ”Antti Holman oopperajuhlat” finns på Yle Arenan.
”När han ur olika vinklar återkommer till den komplicerade relationen mellan realism, sanning och äkthet i framställning och upplevelse, börjar jag förstå varför opera under de senaste åren kommit att betyda så mycket mera för mig än teater.”
PIA INGSTRöM
Litteraturredaktör