Gå för­bi ”kundser­vicen” på Ak­tia

Hufvudstadsbladet - - Debatt - GU­NIL­LA MALM Helsing­fors

BANK­TJäNS­TER Jag lä­ser Hel­ge Hind­ströms in­sän­da­re om Ak­ti­as be­mö­tan­de (HBL 27.7). Vi är många som är be­svik­na. För un­ge­fär ett år se­dan bör­ja­de jag av­veck­la mitt kon­to ef­ter minst 60 år som kund hos Ak­tia. Det tar tid att fö­ra över al­la e-fak­tu­re­rings­a­dres­ser och att be­kan­ta sig med en ny banks in­ter­net­kon­tor och reg­ler. Men jag ha­de fått nog. Ef­ter mi­na för­äld­rars död upp­ma­na­de min per­son­li­ga bank­råd­gi­va­re mig att ”le­va lop­pan” på ar­vet (jag stod in­för ett stam­byte). Hen­nes ef­ter­trä­da­re lo­va­de att skö­ta be­tal­ning­en av arvs­skat­ten på för­fal­lo­da­gen, men det löf­tet glöm­de han. Hans kort­va­ri­ga ef­ter­trä­da­re git­te in­te med­de­la att han ha­de fått

nya upp­gif­ter när jag för­gä­ves för­sök­te kon­tak­ta ho­nom.

Någ­ra år se­na­re när jag ring­de föl­jan­de råd­gi­va­re med en frå­ga om boupp­teck­ning­ar­na ef­ter mi­na för­äld­rar fick jag sva­ret att de in­te gjorts upp hos Ak­tia! Då bad jag att få en ny råd­gi­va­re och hon var ut­märkt. Men kö­an­det i te­le­fon, för att in­te ta­la om kö­an­det på kon­to­ren, gav in­te in­tryc­ket av en bank som bryd­de sig om si­na kun­der. Jag gav i lik­het med många and­ra of­ta upp ef­ter att ha kö­at länge för­gä­ves.

I vå­ras fick jag över­ras­kan­de in­ve­ste­rar­post från Ak­tia och i bör­jan av ju­li kom ett nytt bank­kort, från ban­ken jag läm­nat för fle­ra må­na­der se­dan. När jag kon­tak­tat Ak­tia per e-post (trött på att an­vän­da min tid och be­ta­la te­le­fon­räk­ning­ar för lön­löst kö­an­de) fick jag ef­ter någ­ra da­gar i till­rätta­vi­san­de ton ve­ta

att ären­det mås­te skö­tas per te­le­fon på grund av bank­sek­re­tes­sen (vad sä­ger sek­re­tes­sen om att skic­ka bank­kort per post?).

Jag med­de­la­de ly­digt mitt te­le­fon­num­mer. Var­för Ak­tia in­te ha­de kvar mitt te­le­fon­num­mer när ban­ken ha­de spa­rat all an­nan kon­tak­tin­for­ma­tion för­står jag in­te. Ak­tia ha­de för­sökt ringa mig två gång­er (jag ta­lar in­te i te­le­fon me­dan jag kör bil) och se­dan gett upp och skic­kat ett med­de­lan­de som in­te gick att be­sva­ra. I med­de­lan­det upp­ma­na­des jag att gå in på Ak­ti­as nät­bank med min nu­va­ran­de banks ko­der för att lä­sa ett med­de­lan­de med krav på bråds­kan­de åt­gär­der. För att gö­ra det mås­te jag lä­sa och god­kän­na tre si­dor finstil­ta vill­kor. I med­de­lan­det om­bads jag upp­ge de fy­ra förs­ta siff­ror­na på mitt bank­kort – som jag vid det la­get re­dan ha­de klippt sön­der på upp­ma­ning av den en­da till­mö­tes­gå­en­de per­son jag lyc­kats nå på Ak­ti­as av­del­ning för in­ve­ste­rar­re­la­tio­ner och kom­mu­ni­ka­tion.

Ett sätt att få hjälp är allt­så att gå för­bi ”kundser­vicen” och le­ta re­da på nå­gon an­nan via helt and­ra kon­takt­upp­gif­ter. Så har jag slut­li­gen fått kon­takt med hjälp­sam­ma per­so­ner bå­de på Ak­tia och på för­säk­rings­bo­la­get Fen­nia. Den bank jag nu­me­ra är kund hos har nå­ba­ra råd­gi­va­re som bryr sig om si­na kun­der i stäl­let för att som på Ak­tia ro­bot­ak­tigt öns­ka oss ”en bra dag” ef­ter att re­dan ha för­stört många av vå­ra da­gar med sin brist på upp­rik­tig hjälp­sam­het.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.