Sig­mund Freud skul­le få spatt

Te­ra­pi i Tu­ni­si­en är in­te vil­ken romcom som helst – rib­ban lig­ger hög­re än så. Skrat­ta högt-ro­ligt är det in­te, ut­an un­der ytan anas all­va­ret och bak­smäl­lan ef­ter arab­vå­ren.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - KRIS­TER UGGELDAHL kris­ter.uggeldahl@ko­lum­bus.fi

DRAMA/KOMEDI

Te­ra­pi i Tu­ni­si­en

Re­gi och ma­nus: Ma­ne­le La­bi­di. Fo­to: Lau­rent Bru­net. I rol­ler­na: Gols­hif­teh Fa­ra­ha­ni, Majd Mas­tou­ra, Aïs­ha Ben Mi­led. 88 min. F7

Det hän­der att fil­mer från arab­värl­den har vägar­na för­bi men det be­ty­der in­te att allt det som glän­ser på den ci­ne­ma­tis­ka ba­sa­ren skul­le va­ra av guld. In­te säl­lan blir det för trub­bigt och kan­tigt, al­ter­na­tivt till­rät­ta­lagt, som i sau­dia­ra­bis­ka Ma­ry­am som ha­de pre­miär ti­di­ga­re i som­ras.

Be­tyd­ligt me­ra krut är det i Ma­ne­le La­bi­dis Te­ra­pi i Tu­ni­si­en (Un di­van à Tu­nis), en kul­turkroc­kan­de dra­ma­ko­me­di som ut­spe­lar sig i köl­vatt­net av den ara­bis­ka vå­ren.

Väl­kom­men till ett Tu­ni­si­en som av allt att dö­ma in­te för­änd­rats så myc­ket, trots att det var här som gnis­tan tän­des. Fort­fa­ran­de är det loc­ket på, så­väl po­li­tiskt som känslo­mäs­sigt.

Men säg det åt Gols­hif­teh Fa­ra­ha­nis ked­jerö­kan­de och ta­tu­e­ra­de psy­ko­te­ra­peut, Sel­ma, som ef­ter tju­go år i Pa­ris åter­vän­der hem med av­sikt att öpp­na en egen prak­tik.

Vad ska det va­ra bra för? und­rar Sel­mas far­bror som på­pe­kar att det här in­te är Eu­ro­pa. ”Vi har Gud och be­hö­ver in­te dy­likt non­sens”, he­ter det, vil­ket in­te hind­rar kar­ln från att själv sö­ka tröst hos Bac­cus.

Även i öv­rigt är skep­si­sen stor, typ var­för är du in­te gift? Och var­för har du inga barn? Fle­ra miss­för­stånd och kul­tu­rel­la kroc­kar van­kas det när Sel­ma väl kom­mer i gång med verk­sam­he­ten.

Fran­sys­ka på sof­fan

Här har vi man­nen som räk­nar ihop ett plus ett (en fran­sys­ka och en sof­fa) och sät­ter in en stöt. Vi mö­ter ock­så en lätt de­pri­me­rad isla­mist och en ba­ga­re som kän­ner för kvin­noklä­der.

In­te att för­glöm­ma: Majd Mas­tou­ras po­lis­chef som in­te kan be­stäm­ma sig för ifall han ska bju­da ut Sel­ma el­ler sät­ta dit hen­ne för att hon sak­nar ett gil­tigt till­stånd att ut­ö­va sitt yr­ke.

Med det in­te sagt att Te­ra­pi i Tu­ni­si­en skul­le va­ra vil­ken som helst romcom – rib­ban lig­ger hög­re än så

– el­ler fars för den de­len. Visst finns det ko­mis­ka in­gre­di­en­ser och ka­rak­tä­rer med hu­mor­ka­pi­tal i fil­men, men skrat­ta högt-ro­ligt är det väl in­te. Och skra­par man på ytan finns all­va­ret och bak­smäl­lan ef­ter arab­vå­ren myc­ket rik­tigt där.

Ett gis­sel är ock­så den tung­rod­da by­rå­kra­tin. När Sel­ma an­sö­ker om en te­ra­peut­le­gi­ti­ma­tion möts hon av en sek­re­te­ra­re som är me­ra mån om att kränga un­der­klä­der från by­rå­lå­dan än någon­ting an­nat. Hen­nes be­sked: ”Ins­ha’Al­lah”, om Gud vill. Ja, och hur var det med re­kom­men­da­tio­ner­na?

Fa­ra­ha­ni ly­ser

Ett är sä­kert: i Gols­hif­teh Fa­ra­ha­ni – be­kant från Jim Jar­muschs Pa­ter­son – har fil­men ett storm­cent­rum som he­ter du­ga.

Där många av fil­mens ka­rak­tä­rer skild­ras med det sorg­lö­sa för ögo­nen finns det ing­et bil­ligt el­ler själv­klart över Fa­ra­ha­nis roll­ge­stalt. Sel­ma är bå­de kom­plex och in­ner­lig, en kvin­na med stor och se­dan än­nu stör­re in­tegri­tet.

Det oak­tat får även Sel­ma till slut nog, med den på­följ­den att tan­kar­na går till Pedro Al­modóvars Kvin­nor på grän­sen till nerv­sam­man­brott (an­nars är det ju myc­ket Woody Al­len över Ma­ne­le Li­bi­dis be­rät­tan­de).

Re­sul­ta­tet är en lätt och lek­full sak som dri­ver med de lo­ka­la kul­tu­rytt­ring­ar­na ut­an att för den skull helt dra un­dan mat­tan för allt det tu­ni­sis­ka. In­te hel­ler gör fil­men miss­ta­get att dö­ma hun­den ef­ter hå­ren.

Ex­em­pel: när Sel­mas ku­sin Ol­fa (Aïs­ha Ben Mi­led) klär sig på det sätt som tra­di­tio­nen på­bju­der är det in­te av re­li­giö­sa or­sa­ker ut­an för att döl­ja en gravt miss­lyc­kad Ri­hann­af­ril­la.

UNGDOMSDRA­MA

Eden

Re­gi och ma­nus: Ul­la He­ik­ki­lä. Fo­to: Pi­e­ta­ri Pel­to­la. I rol­ler­na: Aamu Mi­lo­noff, Lin­nea Skog, Bru­no Baer, Sa­tu Tu­u­li Kar­hu, Amos Brot­he­rus. 93min. F7

I en om­värld där allt fär­re barn döps och där man skri­ver ut sig ur kyr­kan av gud vet vil­ka an­led­ning­ar kan det fram­stå som fräscht att pla­ce­ra ett ungdomsdra­ma i kon­fir­ma­tions­lä­germil­jö.

In­te för att al­la är li­ka för­tjus­ta i idén. Där skep­ti­kern Alis­sa (Aamu Mi­lo­noff), i förs­ta hand går i ”skri­ban” för sin mor­mors skull – som det he­ter där­hem­ma – är Lin­nea Skogs Jen­na om möj­ligt än­nu me­ra mot­strä­vig. Hell­re rö­ka, chil­la och hång­la, liksom.

Pa­nu (Bru­no Baer) har för sin del be­gå­vats med en mam­ma och pap­pa som in­te drar jämnt – ing­en höj­da­re när man är fem­ton. Blyg är han ock­så, tills han på skri­baläg­ret lär kän­na en an­nan spröd själ, gi­tarr­spe­lan­de Sam­po (Amos Brot­he­rus).

Lä­ger­le­dar­na är ett ka­pi­tel för sig. Där Tom­mi Kor­pe­las rock’n’roll­präst må­nar me­ra om triv­seln än om de tio bud­or­den är ny­kom­ling­en Ti­i­na (Sa­tu Tu­u­li Kar­hu) hans ra­ka mot­sats, en bi­bel­tro­gen torr­boll som till att bör­ja med ser till att den blå­vi­ta flag­gan va­jar över lä­ger­går­den (Hvit­torp i Kyrkslätt).

Om tro och tvi­vel

Dra­ma­tiskt sett är skrift­sko­le­in­ram­ning­en in­te alls dum. I Eden, sig­ne­rad Ul­la He­ik­ki­lä, är det or­sak nog att dis­ku­te­ra allt mel­lan him­mel och jord, om det så gäl­ler mil­jöfrå­gor, in­snö­ad na­tio­na­lism el­ler, gud för­bju­de, sex.

För­stås finns även tros­frå­gor­na med på ett hörn. Att dis­ku­te­ra: vad ha­de or­men i pa­ra­di­set att skaf­fa?

Men där det finns tro finns det ock­så tvi­vel samt sto­ra fe­ta lång­fing­rar. Lin­nea Skogs bråk­sta­ke drar sig in­te för att nat­te­tid smy­ga sig ut på en cigg. Sam­ti­digt dy­ker ock­så pojk­vän­nen upp och se­dan går det som det går, när pa­ret av miss­tag näs­tan brän­ner ner läg­rets pop up-kyr­ka.

Även i öv­rigt poc­kar den unga kär­le­ken på upp­märk­sam­het och ef­tersom vi skri­ver år 2020 hand­lar det in­te blott om den tra­di­tio­nel­la va­ri­an­ten.

Hell­re än bätt­re

Ym­nig­hets­horn var or­det, men dessvär­re hål­ler de fil­misk-dra­ma­tur­gis­ka pen­sel­dra­gen in­te jäm­na steg med de te­ma­tis­ka am­bi­tio­ner­na.

De unga skå­de­spe­lar­na med Den lil­la spar­ven-ak­tri­sen Skog i spet­sen är det ing­et stör­re fel på, men di­a­lo­gen och ma­nu­set må­lar in karak­tä­rer­na i ett hörn, mo­dell typ­gal­le­ri.

Över­lag får man en käns­la av att Eden är en film som in­te i förs­ta hand ka­na­li­se­rar mål­grup­pens eget sound och jar­gong. Med ve­mod tän­ker man till­ba­ka på Mar­ja Pyyk­kös Spring sys­ter spring! (2010), må se­dan va­ra att det i är­lig­he­tens namn var en myc­ket an­norlun­da ung­doms­film.

Pre­miär har ock­så Las­seMa­jas de­tek­tiv­by­rå – Tågrå­na­rens hem­lig­het, en ut­omor­dent­ligt spän­nan­de och sym­pa­tisk histo­ria med klas­sis­ka Kal­le Blom­kvist-vib­bar (vi­sas på så­väl svens­ka som fins­ka). På do­ku­men­tär­films­fron­ten no­te­ras Anu Kui­va­lai­nens Sång­er om kär­lek som med ut­gångs­punkt i Rit­va Ok­sa­nens sång­bok när­mar sig käns­lostor­mar på ål­der­do­mens höst.

FO­TO: FILMIKAMAR­I

Fil­men ha­de världs­pre­miär på Venedigs filmfes­ti­val hös­ten 2019, där den ock­så vann fes­ti­va­lens publik­pris.

FO­TO: SAMI KUOKKANEN / TEKELE PRODUCTION­S

Bru­no Baer, Lin­nea Skog, Aamu Mi­lo­noff och Amos Brot­he­rus är på kon­fir­ma­tions­lä­ger ■ i en film in­spe­lad i Hvit­torp i Kyrkslätt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.