Sigmund Freud skulle få spatt
Terapi i Tunisien är inte vilken romcom som helst – ribban ligger högre än så. Skratta högt-roligt är det inte, utan under ytan anas allvaret och baksmällan efter arabvåren.
DRAMA/KOMEDI
Terapi i Tunisien
Regi och manus: Manele Labidi. Foto: Laurent Brunet. I rollerna: Golshifteh Farahani, Majd Mastoura, Aïsha Ben Miled. 88 min. F7
Det händer att filmer från arabvärlden har vägarna förbi men det betyder inte att allt det som glänser på den cinematiska basaren skulle vara av guld. Inte sällan blir det för trubbigt och kantigt, alternativt tillrättalagt, som i saudiarabiska Maryam som hade premiär tidigare i somras.
Betydligt mera krut är det i Manele Labidis Terapi i Tunisien (Un divan à Tunis), en kulturkrockande dramakomedi som utspelar sig i kölvattnet av den arabiska våren.
Välkommen till ett Tunisien som av allt att döma inte förändrats så mycket, trots att det var här som gnistan tändes. Fortfarande är det locket på, såväl politiskt som känslomässigt.
Men säg det åt Golshifteh Farahanis kedjerökande och tatuerade psykoterapeut, Selma, som efter tjugo år i Paris återvänder hem med avsikt att öppna en egen praktik.
Vad ska det vara bra för? undrar Selmas farbror som påpekar att det här inte är Europa. ”Vi har Gud och behöver inte dylikt nonsens”, heter det, vilket inte hindrar karln från att själv söka tröst hos Baccus.
Även i övrigt är skepsisen stor, typ varför är du inte gift? Och varför har du inga barn? Flera missförstånd och kulturella krockar vankas det när Selma väl kommer i gång med verksamheten.
Fransyska på soffan
Här har vi mannen som räknar ihop ett plus ett (en fransyska och en soffa) och sätter in en stöt. Vi möter också en lätt deprimerad islamist och en bagare som känner för kvinnokläder.
Inte att förglömma: Majd Mastouras polischef som inte kan bestämma sig för ifall han ska bjuda ut Selma eller sätta dit henne för att hon saknar ett giltigt tillstånd att utöva sitt yrke.
Med det inte sagt att Terapi i Tunisien skulle vara vilken som helst romcom – ribban ligger högre än så
– eller fars för den delen. Visst finns det komiska ingredienser och karaktärer med humorkapital i filmen, men skratta högt-roligt är det väl inte. Och skrapar man på ytan finns allvaret och baksmällan efter arabvåren mycket riktigt där.
Ett gissel är också den tungrodda byråkratin. När Selma ansöker om en terapeutlegitimation möts hon av en sekreterare som är mera mån om att kränga underkläder från byrålådan än någonting annat. Hennes besked: ”Insha’Allah”, om Gud vill. Ja, och hur var det med rekommendationerna?
Farahani lyser
Ett är säkert: i Golshifteh Farahani – bekant från Jim Jarmuschs Paterson – har filmen ett stormcentrum som heter duga.
Där många av filmens karaktärer skildras med det sorglösa för ögonen finns det inget billigt eller självklart över Farahanis rollgestalt. Selma är både komplex och innerlig, en kvinna med stor och sedan ännu större integritet.
Det oaktat får även Selma till slut nog, med den påföljden att tankarna går till Pedro Almodóvars Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (annars är det ju mycket Woody Allen över Manele Libidis berättande).
Resultatet är en lätt och lekfull sak som driver med de lokala kulturyttringarna utan att för den skull helt dra undan mattan för allt det tunisiska. Inte heller gör filmen misstaget att döma hunden efter håren.
Exempel: när Selmas kusin Olfa (Aïsha Ben Miled) klär sig på det sätt som traditionen påbjuder är det inte av religiösa orsaker utan för att dölja en gravt misslyckad Rihannafrilla.
UNGDOMSDRAMA
Eden
Regi och manus: Ulla Heikkilä. Foto: Pietari Peltola. I rollerna: Aamu Milonoff, Linnea Skog, Bruno Baer, Satu Tuuli Karhu, Amos Brotherus. 93min. F7
I en omvärld där allt färre barn döps och där man skriver ut sig ur kyrkan av gud vet vilka anledningar kan det framstå som fräscht att placera ett ungdomsdrama i konfirmationslägermiljö.
Inte för att alla är lika förtjusta i idén. Där skeptikern Alissa (Aamu Milonoff), i första hand går i ”skriban” för sin mormors skull – som det heter därhemma – är Linnea Skogs Jenna om möjligt ännu mera motsträvig. Hellre röka, chilla och hångla, liksom.
Panu (Bruno Baer) har för sin del begåvats med en mamma och pappa som inte drar jämnt – ingen höjdare när man är femton. Blyg är han också, tills han på skribalägret lär känna en annan spröd själ, gitarrspelande Sampo (Amos Brotherus).
Lägerledarna är ett kapitel för sig. Där Tommi Korpelas rock’n’rollpräst månar mera om trivseln än om de tio budorden är nykomlingen Tiina (Satu Tuuli Karhu) hans raka motsats, en bibeltrogen torrboll som till att börja med ser till att den blåvita flaggan vajar över lägergården (Hvittorp i Kyrkslätt).
Om tro och tvivel
Dramatiskt sett är skriftskoleinramningen inte alls dum. I Eden, signerad Ulla Heikkilä, är det orsak nog att diskutera allt mellan himmel och jord, om det så gäller miljöfrågor, insnöad nationalism eller, gud förbjude, sex.
Förstås finns även trosfrågorna med på ett hörn. Att diskutera: vad hade ormen i paradiset att skaffa?
Men där det finns tro finns det också tvivel samt stora feta långfingrar. Linnea Skogs bråkstake drar sig inte för att nattetid smyga sig ut på en cigg. Samtidigt dyker också pojkvännen upp och sedan går det som det går, när paret av misstag nästan bränner ner lägrets pop up-kyrka.
Även i övrigt pockar den unga kärleken på uppmärksamhet och eftersom vi skriver år 2020 handlar det inte blott om den traditionella varianten.
Hellre än bättre
Ymnighetshorn var ordet, men dessvärre håller de filmisk-dramaturgiska penseldragen inte jämna steg med de tematiska ambitionerna.
De unga skådespelarna med Den lilla sparven-aktrisen Skog i spetsen är det inget större fel på, men dialogen och manuset målar in karaktärerna i ett hörn, modell typgalleri.
Överlag får man en känsla av att Eden är en film som inte i första hand kanaliserar målgruppens eget sound och jargong. Med vemod tänker man tillbaka på Marja Pyykkös Spring syster spring! (2010), må sedan vara att det i ärlighetens namn var en mycket annorlunda ungdomsfilm.
Premiär har också LasseMajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet, en utomordentligt spännande och sympatisk historia med klassiska Kalle Blomkvist-vibbar (visas på såväl svenska som finska). På dokumentärfilmsfronten noteras Anu Kuivalainens Sånger om kärlek som med utgångspunkt i Ritva Oksanens sångbok närmar sig känslostormar på ålderdomens höst.