Nackhåren ligger risigt till
Som zombiefilm är Peninsula en besvikelse. Som actionfilm har den ett visst underhållningsvärde, men teamet bakom filmen verkar mest ha arbetat med dollartecken för ögonen.
The Witch in the Window är en rysare som inte endast är ute efter att skrämmas. Lika mycket är det en film om föräldraskap och de uppoffringar som det kräver. RYSARE
The Witch in the Window
Regi och manus: Andy Mitton. Foto: Justin Kane. I rollerna: Alex Draper, Charlie Tacker, Arija Bareikis, Greg Naughton. 77 min. F12
I kölvattnet av coronapandemin finns det tecken på att allt fler människor funderar på att ge vischan och landsbygdsboendet en chans. Lycka till bara, i samma banor resonerar också Simon (Alex Draper), första violinist i The Witch in the Window.
I Vermont har han köpt upp ett gammalt hus – för att renovera och sedan sälja med vinst. Så heter det åtminstone. Med på resan följer trettonåriga sonen Finn (Charlie Tacker) som ställt till det på hemmaplan hos morsan i New York.
Det är något med nätet, sådant som en trettonåring absolut inte ska kasta ett öga på. Plus att Finns mamma (Arija Bareikis) fått nog av den urbana omgivningen, av skolskjutningar,
miljöproblem och, den sittande presidenten.
Så varför inte andas ut i Vermont och dess öppna landskap. Där väntar ett veritabelt renoveringsobjekt och stycke folklore, förvisso av det mindre trevliga slaget.
Det är elektrikern Louis (Greg Naughton) som berättar om en gammal kärring – Lydia heter skatan i fråga – som bodde i huset och som enligt ryktet hade livet av man och barn. Inte nog med det: resten av sitt liv terroriserade hon alla förbipasserande, bara genom att sitta i en fåtölj vid fönstret på andra våningen.
Seriös skrämselhicka
Det är inget som Simon och hans son tar notis om, åtminstone inte förrän
det börjar hända saker och ting. Och så plötsligt en dag sitter Lydia där, i sin fåtölj.
Simon och Finn blir inte överraskande skräckslagna och det blir också tittaren. Faktum är att nackhåren reser sig och därmed har Andy Mitton, filmens regissör och manusförfattare, introducerat sig.
Den moderna rysaren är inte sällan en rätt så grisig genre vars främsta syfte verkar vara att framkalla slaganfall hos vuxengenerationen. Detta till skillnad från Mitton och The Witch in the Window, en klädsamt lågmäld och nykter indieproduktion.
I stället för att lattja med specialeffekter och annat lördagsgodis väljer Andy Mitton att ligga lågt och inledningsvis närmast introducera sina karaktärer. Därav ett mäkta sympatiskt far och son-förhållande som på förekommen anledning snart blir mindre sympatiskt.
Som sagt, när det gäller berättandet är det litet är vackert som gäller, men det oaktat är en försiktig köprekommendation på sin plats.
Till saken hör att The Witch in the Window inte endast är ute efter att skrämmas. Lika mycket är det en film om föräldraskap och de uppoffringar som krävs ibland. Det är nästan så man får lust att tala om vuxenunderhållning.
ACTION
Peninsula
Regi: Yeon Sang-ho. Manus: Park Joo-Suk, Yeon Sang-ho. Foto: Lee Hyung-deok. I rollerna: Gang Dong-won, Kim Do-yoon, Lee Jung-hyun, Lee Re. 116 min. F16
I Yeon Sang-hos zombiethriller Train to Busan (2016) fick vi följa en självupptagen affärsman som tillsammans med sin dotter försökte ta sig till Busan med tåg för att undkomma det zombieutbrott som fått sin början vid en närliggande fabrik. Det var en otroligt underhållande, subtilt politisk film som innovativt utnyttjade tåget som klaustrofobiskt zombieslagfält. Samma år gjorde Yeon även det animerade preludiet Seoul Station (2016) och nu är det dags för Peninsula, en fristående uppföljare som inte har mycket med Train to Busan att göra förutom att den utspelar sig i samma universum, fyra år efter den sydkoreanska zombieapokalypsens början.
Påminner om pandemirasism
Marinkaptenen Jung-seok (Gang Dong-won) är en av dem som lyckats fly från det numera övergivna Sydkorea till Hongkong, men han lider av skuldkänslor över dem han lämnade bakom sig. Tillvaron är också annars tuff då de sydkoreanska flyktingarna behandlas som smittspridare och ohyra – något som i den pågående pandemin för tankarna till rasismen som uppstod gentemot asiater då coronaviruset nådde västvärlden.
Tillsammans med svågern Chulmin (Kim Do-yoon) blir Jung-seok erbjuden att återvända till den koreanska halvön för att lokalisera och återbörda en lastbil med 20 miljoner amerikanska dollar i lasten. Om de lyckas ska de belönas med hälften av pengarna. Men ett “lätt jobb” är aldrig lätt på film, och väl framme i Sydkorea visar det sig att det inte bara är zombier de återvändande måste skydda sig mot.
Västvänlig b-action
I Train to Busan lyckades Yeon Sangho leverera en tät zombiethriller som samtidigt utforskade människans själviska natur och överlevnadsinstinkt på ett empatiskt och berörande sätt. I Peninsula har alla sådana ambitioner förkastats till förmån för generisk, västvänlig b-action. Om Train to Busan var Snowpiercer med zombier är Peninsula snarast Fast & Furious som försöker vara Mad Max med zombier.
Här är det verkliga hotet inte ens längre de levande döda utan ett gäng karikerade, skjutglada laglösa som tagit över en del av den övergivna
Koreahalvön och sportar med gladia torspel och allmänt sadistiskt matutövande. Zombierna blir främst någon slags genremarkör, en kuliss som flimrar förbi i den ena biljakten efter den andra. Även de mer innovativa zombiescenerna är så hetsigt klippta att effekten förtas.
Inte heller i karaktärsutveckling kommer Peninsula nära sin föregångare då det i stället för berättelse satsas på ett så illa underbyggt och utdraget slut, ackompanjerat av stråkar och slowmotion, att även den mest blödiga kommer att himla med ögonen.
Som zombiefilm är Peninsula en verklig besvikelse, särskilt med Train to Busan som referenspunkt. Som mer regelrätt actionfilm har den ett visst slött underhållningsvärde, men cynismen tränger sig tyvärr in i varje scen. Precis som filmens bad guys ter sig Yeon Sang-ho och hans team här ha arbetat med dollartecken för ögonen.