Total brist på ansvar

En med alla mått mätt förfärlig explosion, som dessutom kunde ha undvikits. Det är vad som har drabbat Beirut och Libanon, som har gott om problem från förr.

Libanon är ett litet land i Mellanöstern vars befolkning har fått utstå mycket, alldeles för mycket. På grund av ammoniumnitratexplosionen i hamnen i Beirut beräknas 300 000 människor vara hemlösa. Minst 154 har omkommit, över 5 000 har skadats. Orsak: myndigheterna brydde sig inte om att transportera bort det ammoniumnitrat som förvarades i hamnen sedan 2013.

I kombination med en enorm statsskuld, en inflation som har lett till att pengarna har förlorat 80 procent av sitt värde, och en livsmedelsbrist som dessutom förvärras väsentligt av att ett stort vetelager förstördes av explosionen, blir bilden minst sagt dyster.

Sedan hösten 2019 har det förekommit omfattande demonstrationer i landet – med krav på krafttag mot korruptionen, den dåliga ekonomin och framför allt på att det politiska systemet ska förändras. Det kallas konsensusdemokrati och innebär att makten är fördelad mellan politiker som representerar olika religioner. Systemet har långa anor.

I Libanon pågick ett förödande inbördeskrig från 1975 till 1989. Det bröt ut på grund av de spänningar som den så kallade nationella pakten från 1943 skapade. Pakten ville skapa en balans mellan muslimer och kristna och man fördelade därför de politiska posterna enligt religiös tillhörighet.

Det hindrade en stark stat från att växa fram, inte heller uppstod ett partiväsende som skulle basera sig på sakfrågor och ideologi. I stället är det lojaliteten till familjen, klanen, byn och det religiösa samfundet som styr.

Med tiden förändrades befolkningens sammansättning och maktfördelningen avspeglade inte den faktiska situationen. Det ledde till protester och krav på reformer och slutligen till inbördeskrig.

Innan inbördeskriget var Libanon Mellanösterns handels- och finanscentrum, också turismen var viktig. Allt ödelades av kriget.

Inbördeskriget stärkte inte Libanon eller landets suveränitet, snarare tvärtom. Syrien har alltid spelat en viktig roll i den libanesiska politiken och fortsatte göra det efter inbördeskriget. Det avtal som avslutade inbördeskriget stärkte ändå parlamentets ställning, men politiken bygger fortfarande på religiös tillhörighet.

Libanon är korrumperat och inflytandet från andra länder och de oändliga interna maktkamperna har resulterat i att politiken varken utvecklar landet eller förbättrar livet för libaneserna, som i fjol var drygt 6 miljoner.

Mellanösternforskaren Hannu Juusola beskriver det politiska systemet som en slags religiös oligarki, där eliten delar ut pengar till sig själv. Problemen förvärras av den politiska elitens kontakter med de regionala stormakterna, särskilt Iran och Saudiarabien. Det gör att landet är en plattform för en ständig regional maktkamp.

Många libaneser har lämnat landet, man beräknar att det bor betydligt flera med libanesiskt ursprung i andra länder än i Libanon. Men i förhållande till sin egen befolkning är Libanon det land som har mest flyktingar i världen. De är främst palestinier och syrier.

Det senaste parlamentsvalet hölls i maj 2018 men det tog nio månader att bilda regering.

Demonstrationerna som alltså startade för snart ett år sedan utlöstes av att regeringen ville lägga en skatt på sociala medier, och särskilt whatsappsamtal. Det blev droppen för en utarmad befolkning, som inte tycks ha ett uns av förtroende för makthavarna. Taavi Sundell, Mellanösternforskare som nu är stationerad i Beirut, beskrev i en intervju för Yle hur libaneserna genast började städa upp efter förödelsen i Beirut – ingen förväntar sig att myndigheterna ska ta ett ansvar ens för det. Sundell anser också att explosionen är ett av landets mindre problem.

När Frankrikes president Emmanuel Macron besökte Beirut i torsdags omringades han av libaneser som krävde att den hjälp världen erbjuder Libanon inte ska kanaliseras via förvaltningen. Det lovade Macron folkmassan.

Det kan faktiskt vara ett sätt att påverka Libanon – att försöka styra uppbyggnaden så att det gagnar landets invånare och inte eliten.