Inför ett förbud på oljeoch gasutvinning i Arktis

Kreml erkänner klimatförändringen, men tror att den kan vändas till Rysslands fördel. Naturkatastroferna i Sibirien motbevisar effektivt denna tankegång.

ARKTIS Arktis med sin rika biodiversitet och orörda natur måste skyddas. Området har flera endemiska arter och en unik natur som nu hotas av ökad olje- och gasutvinning. På grund av klimatförändringen har istäcket i området minskat, vilket gör det lättare att utvinna olja och gas. Risken för olyckor i samband med olje- och gasutvinning är däremot hög speciellt i Arktis. Det saknas både effektiv teknik för utvinning och infrastruktur som krävs för att reagera snabbt vid ett eventuellt oljeläckage eller annan olycka. Om en olycka sker i samband med olje- och gasutvinning i Arktis tar det decennier innan miljön återhämtar sig.

Tidigare har man lyckats skydda Antarktis, ett naturområde som på flera sätt liknar Arktis, med hjälp av det så kallade Antarktisfördraget (1961). I Madridprotokollet (1988), som är en del av Antarktisfördraget, förbjöds all aktivitet relaterad till mineralresurser söder om 60:e breddgraden, vilket innefattar utvinning av olja och gas. Endast vetenskaplig forskning har varit tillåten på området.

Den pågående klimatförändringen, som markant ökat möjligheterna för oljeoch gasutvinning i Arktis, gör det speciellt viktigt att snabbt reagera och börja arbeta för att skydda miljön. Ett förbud skulle sätta press på den internationella marknaden att aktivt hitta andra hållbara alternativ till de fossila bränslen som fortfarande används i stor utsträckning. Genom att minska på de områden där fossila bränslen kan utvinnas ger man marknaden ett starkt budskap om vart utvecklingen borde gå och ökar på incentiven för företag att övergå till mera klimatvänliga alternativ.

Att däremot tillåta oljeoch gasutvinning i Arktis kan i värsta fall leda till ett minskat intresse hos energibolag att utveckla klimatsmarta lösningar, eftersom ett stadigt och säkert alternativ, att med konventionella metoder utnyttja Arktis naturresurser, skulle vara tillgängligt.

Vi står inför en utmaning som endast kan lösas om det internationella samfundet anser att nationella intressen får ge vika för att bekämpa klimatförändringen genom att skydda Arktis sårbara och unika natur.

– Om Trump kom till Europa skulle han antagligen äntligen erkänna att klimatförändringen finns, sade min tioåring nyligen.

Hon har växt upp med ordet. För henne har klimatförändringen alltid funnits. Det har den inte för mig. För mig är den en obeskrivlig sorg, en källa till frustration och ilska. Det är den även för mitt barn, men jag tror att sorgen hon känner är annorlunda. Hon har inget att jämföra med.

Däremot tror hon att det går att göra något åt saken. Hon vill inte att vi ska flyga, helst ska vi enbart åka tåg och buss. Hon går gärna långa sträckor om det innebär att vi inte behöver köra bil. Hon använder utan problem begagnade kläder. Det är intressant att märka hur lite hon saknar det som många vuxna tror att barn inte kan vara utan – att skjutsas överallt från dörr till dörr eller hela tiden erbjudas nya upplevelser i form av resor och konsumtion. Coronavåren och -sommaren har för henne varit en välsignelse, en möjlighet att vara hemma och pyssla.

Vuxnas förmåga att projicera sina egna behov på sina barn är en del av problemet med konsumtionssamhället. Jag tror det är en av orsakerna till att Greta Thunberg provocerar så många. Det är inte för att hon konstaterar faktum – att klimatförändringen måste stoppas – utan för att hon har moraliska synpunkter på vårt sätt att leva. Många vuxna har oerhört svårt att tänka sig ett liv utan sin bil, sina resor, sitt shoppande. De utgår ifrån att deras barn ska vilja leva exakt som de själva.

I Ryssland är det fortfarande svårt att diskutera klimatförändringen och konsumtion. Upplevelsen av att äntligen befriat sig från sovjetsamhällets knapphet tycks fortplanta sig från generation till generation. Samma konsumtionsmönster finns i alla länder där välfärden plötsligt gjort ett språng framåt.

Samtidigt håller man fast vid att man är fattig. Man har det fortfarande för knapert för att kunna tänka på någon abstrakt klimatfråga. Min väninna i Moskva säger till mig att i ett land där så många kämpar för mat på bordet går det inte att jobba för klimatfrågor. Själv lever hon ett bekvämt medelklassliv i centrala Moskva. Innan coronapandemin flög hon regelbundet till New York. Materiellt är det inget som fattas henne, men mentalt anser hon fortfarande att hon inte kan förväntas engagera sig på grund av att andra har det sämre än hon.

Samtidigt har en konkret förändring skett i Ryssland: man erkänner att klimatförändringen existerar. Det har blivit oundvikligt eftersom över 60 procent av det ryska territoriet består av permafrost, som nu håller på att smälta. Kreml tror att utvecklingen kan gynna Ryssland, eftersom nya transportvägar öppnas upp i Ishavet.

Skogsbränderna i Sibirien och det katastrofala dieselutsläppet i Norilsk visar dock att klimatförändringen kan skapa gigantiska problem för Ryssland. Om hela Sibirien förvandlas till ett kärr går det inte längre att vare sig utnyttja områdets naturresurser eller bo där. Det är ett bra exempel på hur klimatförändringen i längden inte bara hotar miljön utan ekonomin och mänskligheten.

Ett barn förstår att något måste göras.