Ojämn prosa om omöjlig kärlek
Hannele Mikaela Taivassalos nya roman är en smärtsam skildring om att älska och älskas, men ändå inte få det man vill ha. Till slut når orden fram och hittar rätt, men resan dit är ojämn.
Du har läst det förut. En författare träffar en gift man, de blir kära i varandra och träffas i smyg i flera år. De borde inte, men kan inte sluta dras till varandra. Hon är olycklig, deprimerad, på gränsen till självmord. Orden är det enda som räddar och håller kvar henne. Det som kommer ut är mörkt och avmattande deprimerat – förvirrade anteckningar om en omöjlig kärlek.
En modern Den unge Werthers lidanden, utan självmordsvågen.
Hannele Mikaela Taivassalo skriver intensivt om att vara den andra kvinnan som ser behärskad ut utanpå men som går sönder inuti av att vara undangömd, icke-prioriterad.
Gränsprosa och anteckningsroman
Underrubriken till I slutet borde jag dö är ”gränsprosa”. Och det är just gränser det handlar om: linjedragningar, avgränsningar, suddiga gränser. Vad är acceptabelt och vad är förbjudet? Och vems är den egentliga skulden? Till slut är allt oklart. Inte bara när det gäller kärleken, utan gränslösheten spiller över i livet och litteraturen.
Taivasssalos gränsprosa är handlingsfattig, fragmentarisk, avskalad och formmässigt fri – också här är linjerna suddiga, men genomtänkta. Tillståndslitteratur kunde vara en annan definition. Kanske anteckningsroman?
Språket är lustfyllt och starkt, speciellt när Taivassalo skildrar ögonblicksbilder och erotik. Emellanåt använder hon ett mer förklarande grepp som inte riktigt når fram och lyckas beröra. Författarjaget skriver i cirklar på en tungläst metanivå, som ofta känns som stressade och hårt nedskrivna mobilanteckningar på vägen hem från ett förbjudet möte. Jaget bearbetar i texten, och stundvis bränner det till, men det fagerholmska upprepandet är aningen utdraget.
Obehagligt igenkännligt
På omslaget av Sanna Mander breder en bröstkorg ut sig, med svarta kluster runt omkring och inuti. Det kroppsliga är genomgående i romanen, kroppen som antingen ett föremål för självkontroll eller njutning. En scen där jaget svälter sig för att känna var kroppen börjar och slutar. En scen där kroppen får konturer först när den rörs av honom. Sedan ett sorts uppvaknande:
Blickar som sett på min kropp, som om den inte var verklig, som om den var en maträtt, eller konst.
Den är inte perfekt, men det är en bra kropp. Jag tycker om att vara i den, kroppar mår bra av att man tycker om dem.
Men den är inte en dröm, inte en fiktion, den är mycket verklig. Jag finns i den.
Stänk av svart humor
Mycket är obehagligt igenkännligt, stundvis blottande och sårbart. Då är det som bäst. Roligt är det också, Taivassalo har stänkt lite svart humor här och var och väver in kommentarer om litteratur, eller det jaget precis skrev.
Under läsningen våndas jag över min irritation över de maniska upprepningarna och hopplösheten. ”Det skulle vara så enkelt om alla deprimerade bara ryckte upp sig”, skriver Taivassalo, och det är väl så – det är inte enkelt, utan påträngande och ibland tungläst. I längden känns den trevande retoriken och det självmedvetna berättandet anspänt – jaget skärskådar och kommenterar sin egen text, konstaterar, precis när jag själv tänkte det: ”Också den metaforen är ointressant”. Men även när det inte kommenteras är en del formuleringar och bilder förvånansvärt trötta.
När jag återvänder till texten och läser någon sida här och var kommer formatet mer till sin rätt. Som helhet blir intrycket av den antecknande stilen övermäktig och de starkaste formuleringarna och stunderna av bländande (gräns)prosa drunknar i mängden.
Onödig slutkläm
De få meningsutbytena mellan jaget och duet visar det omöjliga i att vara kvinnan i ekvationen, hon som snällt sitter och väntar, antingen ”the cool girl” eller den heta älskarinnan. Mest smärtsamt och hjärtskärande är det när Taivassalo låter jaget sjunka ner i sårbarheten och skörheten, när hon skriver att kroppar är gjorda för att älska med, men att hon hellre skulle önska att någon älskade henne.
Taivassalo har skalat ner och reducerat både handlingen och språket. Det är inte lika uttömmande som hennes tidigare produktion, men i avskalningen har tyvärr också en del känslighet försvunnit; det som kunde ha bränt till ordentligt blir mest en liten pirrning.
Kommentaren till Den unge Werthers lidanden då? Jaget tilltalar Goethes karaktär från 1774 flera gånger i texten och går i dialog med honom. Goethes roman gav upphov till en självmordsvåg i Europa och enligt Werthers öde borde jaget i Taivassalos roman också dö av olycklig kärlek och ångest. Man skulle kunna läsa I slutet borde jag dö som en kommentar till eller porträtt av psykisk ohälsa och självmord – för en sådan kommentar finns, om än lite påklistrad. Jag hade föredragit att jaget inte ryckte upp sig och att texten inte hade någon sensmoral – att den tilllåtits vara fullständigt gränslös, fullständigt deprimerande och svart och svårbegriplig, inte på gränsen.