Nästan pilgrim

Jag gjorde en resa i skärgården på cykel förra veckan. Jag har länge tänkt att det vore roligt att ”öhoppa” (eng. island hopping) med cykel, särkilt då färjorna i princip är gratis när man åker med cykel.

Sagt och gjort. Startade av praktiska skäl i Åbo, där jag stannade utanför domkyrkan för att fixa med min ryggsäck. Sedan bar det av via S:t Karins och Pargas till Nagu och vidare till Korpo. Därifrån åkte jag till Kökar, Sottunga, Föglö och till sist fasta Åland.

När jag cyklade och vandrade omkring noterade jag stolpar med speciella små skyltar. Skyltarna hade en logo som liknade något ur Jan Guillous Arn-böcker. Efter ett stort antal passerade skyltar klarnade det på Sottunga för mig vad dessa Arn-skyltar var: det går en vandringsled som heter S:t Olofs vandringsled från Åbo till Trondheim. Jag lyckades med skrämmande precision följa den i princip så länge som leden går på finländs mark, och råkade även besöka kyrkorna i Nagu, Kökar, Sottunga och Föglö på vägen, om än av andra orsaker. Jag diggar votivskepp och gissade att skärgårdskyrkor rimligtvis har fina votivskepp. Vilket de hade – mycket fina skepp.

Vandringsleden slutar vid Nidarosdomen i Trondheim. Det är ytterligare ett komiskt sammanträffande att jag har besökt katedralen, som är Nordens näst största kyrka efter Uppsala domkyrka, och Norges viktigaste kyrka. Dessutom har jag åkt tvärs över Sverige ganska nära där leden går, visserligen under olika arbetsresor under flera års tid. Men jag vågar ändå killgissa att jag har följt en förvånansvärt stor del av leden – utan att ens veta om det. Det är ju trevligt att kunna lägga till det på sin resumé, att man är en nästan-pilgrim.