En familj tryggar skolan i Rosala Ljus framtid.
När skolan i Rosala börjar på torsdag är framtiden ljusnande. Skolan låg i vågskålen i våras men åtta elever utspridda på sex årskurser tryggar verksamheten och fler skolbarn finns inom räckhåll. Till dem hör Elin Mickelsson som börjar i förskolan i höst
Hitis Rosala skolan var nedläggningshotad så sent som i våras, men skolans framtid ljusnade betydligt när Dan Mickelsson och Jenny Karlsson med familj flyttade in. Skolan har fått klartecken att fortsätta så länge antalet elever är fem. På torsdag börjar åtta elever i skolan i Rosala. Elin Mickelsson (mitten) är visserligen förskolebarn men steget till riktigt skolbarn är nu kort. Tillsammans med de yngre syskonen Ellinor och Edwin förser den nyinflyttade familjen skolan med tre elever på sikt.
Sensommaren är som finast i Rosala, solen gassar från en klarblå himmel, gulmåran doftar, syrsorna spelar och vattnet är kring tjugo grader. En perfekt dag för en flicka som har lärt sig simma dagen innan.
– Vill du se, jag kan sima nu, säger Elin Mickelsson, 6 år. Hon säger sima som man säger på Kimitoön och egentligen är det ingen fråga hon ställer utan ett konstaterande. Sagt och gjort, sekunden senare plaskar hon fram i vattnet med virvlande simtag. Med på simturen hänger hennes trogna kompanjon, bordercollien Bashu som har samma simstil.
–Det heter hundsim, förklarar hon och ränner efter sin cykel för att ge prov på sina färdigheter på två hjul. Nu gäller djärva svängar, svindlande fart och den där förmågan att lägga dövörat till när en förälder försöker hojta något om att sakta i backen.
– Mamma säger att man alltid ska sima mot land och inte cykla mitt på vägen, säger Elin. Det är goda råd till ett flickebarn som ur Astrid
Lindgrens värld, kavat som Tjorven, klurig som Pippi och bestyrsam som Madicken, samtliga med spring i benen, glimten i ögat och en energi som ter sig outsinlig.
Minst fem elever i skolan
Med alla bryggor och båthus som kantar den idylliska Byviken där Rosala ligger i skydd för de värsta vindarna från sydväst är simkunnighet ett måste. Så här års, med hundratals sommargäster i rörelse, är biltrafiken relativt livlig men när skärgården återgår till hösten och vardagen, när dagarna blir mörkare och kortare och regnet kommer vertikalt är det glest med både folk och fordon på vägarna i Rosala och grannön Hitis.
Invånarna på båda öarna, som hör till kommunen Kimitoön, har stark identitet och är måna om att kalla sig Rosalabor respektive Hitisbor. Där Hitis har kyrka och butik har Rosala skola och bageri.
I små kommuner som Kimtioön är nedlägg
ning av byskolor inget ovanligt sätt att spara på utgifterna och Hitis Rosala skolan var nedläggningshotad senast i våras då frågan stod på föredragningslistan i fullmäktige.
– Men vi beslöt att skolan kan fortsätta så länge den har minst fem elever. Det finns pedagogiska argument som stöder tanken om större skolor men det är också viktigt att hålla skärgården levande. Utan en skola är barnfamiljer inte intresserade av att flytta ut. Jag tror att alla byar vill ha barnfamiljer, säger Daniel Wilson som är fullmäktigeordförande.
Wilson är bosatt i Rosala och han, hans syskon och hans barn har gått i skolan.
– Man kan se tydliga tecken på att yngre folk har intresse för att flytta till skärgården. Den pågående pandemin kan kanske påverka trenden ytterligare i synnerhet för dem som har möjlighet att jobba på distans. Men det behövs också jobb i närmiljön och så behövs bostäder. Till jobbet kan man pendla tack vare förbindelsebåten men vi behöver fram för allt hyreslägenheter för steget att flytta till en främmande by är stort. Man behöver få bo på hyra för att se om man trivs, och sedan är faktum att utbudet av tomter och hus till salu är väldigt begränsat, säger Wilson.
Från Västanfjärd till Rosala
Det är ändå varken hyreslägenhet eller distansjobb som gäller för Elin Mickelssons föräldrar.
– Jag har kört långtradare i hela mitt liv och alltid tänkt bli egenföretagare, säger Dan Mickelsson.
Han har sina rötter på Kimitoön, hustrun Jenny Karlsson kommer från Ekenäs och paret hann bo i Västanfjärd i tretton år. Där är både Elin och lillasyster Ellinor, snart 5, födda.
I slutet av fjolåret, när Martin Fagerholm i Rosala bestämde sig för att gå i pension, flytta till Pargas och sälja både Martins båthallar och bostadshuset på Fiskarvägen, funderade paret Mickelsson Karlsson inte särskilt länge.
– Vi tog lån och köpte både företag och hus och packade ihop i Västanfjärd i början av året, säger Mickelsson samtidigt som Karlsson inflikar att de inte har ångrat sig en sekund.
Rosala känns bra, byn har varit välkomnande, här finns skola och dagis. Företagandet är visserligen arbetsdrygt men mångsidigt och passar ett driftigt par. Minstingen, Edwin föddes i juni och bidrog till en babyboom på orten. Han kommer att ha en jämnårig på klassen när den tiden kommer.
Om skärgårdslivets betingelser vittnar timmarna innan födseln, Jenny Karlsson fick skjuts till sjukhuset i Åbo i gränsbevakningens Super Puma-helikopter.
Vi tog lån och köpte både företag och hus och packade ihop i Västanfjärd i början av året. Dan Mickelsson Nyinflyttad Rosalabo Man kan se tydliga tecken på att yngre folk har intresse för att flytta till skärgården. Daniel Wilson Fullmäktigeordförande i Rosala
Allt-i-allo inom service
Paret driver Rosala skärgårdsservice, som innefattar vinterförvaring och underhåll av båtar, stugservice och fastighetsskötsel. Dan
Mickelsson sköter dessutom snöplogning och underhåll av telefonmaster och vägar.
– Vi har plats för långt fler båtar i hallarna. Än så länge bär sig verksamheten inte så jag fortsätter att köra lastbil. Det blir långa dagar med körslor på fastlandet och båtjobb på kvällar och veckoslut. Jenny sköter om fastighetsservicen, som till exempel är städning inför eller efter sommaren. Vi är fast beslutna att klara lånet och jobbet.
Några hundra meter till skolan
Mickelssons vita bostadshus står knappt femtio meter från vattenbrynet, slipen och verkstadshallen på stranden i Byviken. Båthallarna ligger längre upp på ön.
– Med det här läget behöver vi ingen sommarstuga och vägen till jobbet är kort.
Vägen till byskolan är också kort, några hundra meter upp för Fiskarvägen.
– Jag bara vänder till vänster och sedan till höger och vips så är jag framme, säger Elin.
För henne är den 13 augusti spännande, första dagen som förskolebarn. Nu är steget kort till riktigt skolbarn.
Förskolan som består av Elin och en pojke som heter Casper samt dagisbarnen förfogar över halva skolhuset, de åtta eleverna i årskurserna ett till sex över andra halvan.
På skolan jobbar läraren Sanna Järf som pendlar från hemmet i Dragsfjärd till jobbet i Rosala och därtill finns skolgångsbiträde och barnträdgårdslärare. Maten är genuin husmanskost som tillreds i skolans kök.
Eleverna jobbar i ett och samma klassrum och i dagens coronaläge står pulpeterna glest.
– Visst förutsätter en sammansatt skola en hel del planering när eleverna till exempel i årskurserna ett och två har modersmål samtidigt som trean och fyran har omgivningslära och femman och sexan matematik. Varje grupp behöver arbetsro och vikten av arbetsro är något som alla barn lär sig tidigt. Stämningen är familjär, alla känner varandra och en av föräldrarna är timlärare i slöjd och handarbete, säger Sanna Järf.
Efterlyses: Barnfamilj till Rosala
Samtidigt som familjen Mickelsson förser skolan med ett tillägg på tre elever inom några år har Rosala fyra fem skolbarn till på lut. Åbolands skärgårdsstiftelse har nämligen köpt det gamla skolhuset, en vacker gul träbyggnad från föregående sekelskifte och letar nu efter en storfamilj som hyresgäster.
– Vi arbetar med att renovera och bygga om den gamla skolan så att en större barnfamilj får plats. Hyran ska vara rimlig och siktet är att färdigställa renoveringen inom ett par månader, säger stiftelsens ordförande Mikael Söderholm. Åtminstone två familjer har visat intresse för att hyra den gamla skolan, den ena har fem barn, den andra fyra.
– Men vi har inte kommit till skott så det är fortfarande fritt fram att höra sig för, säger Söderholm.
Skärgårdsstiftelsen har som mål att förbättra och stödja förutsättningarna som håller den åboländska skärgården levande. Mikael Söderholm vill inte gå in på stiftelsens ekonomiska tillgångar.
– Vi samlar inte på kapital eller vinst och är i själva verket en fattig stiftelse som hoppas på donationer och arv, säger Söderholm.