Vems är Helsingfors?

Helsingfors växer och förändras – igen! Nya stadsdelar och monumentala köpcentra dyker upp. Gator öppnas och stängs när trafiken utvecklas. Stränder och parker byggs om. Metaforen för vår tid är en modern, dynamisk stad och förändringen är igen i full gång.

I kulisserna funderar många: hur bevaras den historiska mångfalden när staden formas i ”tidens anda”? Symboler för dagens trender har blivit tomma shoppinggator (Alexandersgatan) och historiska värdebyggnader, byggandet i naturen och parker samt förstörandet av kulturarv (Malms flygfält).

Hur möts det förflutna, nuvarande och framtiden i stadsplaneringen? Maktperioden för den moderna stadsplaneringen var 1940–1960-talen. Då styrde den offentliga sektorn landets modernisering, med målsättningen att skapa jämlikhet och välfärd genom planering. Framsteg och tillväxt var nyckelorden. Med en stark framtidstro sanerades, renoverades och revs ett antal gamla urbana miljöer och områden. Många historiskt intressanta hus fick ge vika för moderna byggnader.

För exakt 50 år sedan publicerades pamfletten Vems är Helsingfors – rapport från innerstaden 1970. Den unga arkitektduon Vilhelm Helander och Mikael Sundman kritiserade öppet Helsingfors stadsplanering. Boken blev genast en succé och en symbol för nya urbana idéer. I 1968-revolutionens anda fanns det rum för att kritisera den gamla makteliten och dess politik. På ett kirurgiskt sätt analyserade författarna stadshusets politiska verklighet och dammig kabinettspolitik samt de stora partiernas spel för att främja ”storkapitalets” intressen.

Vems är Helsingfors ville förändra stadsplaneringen. Författarna kritiserade effektivitetstänkandet. Beläggen var rivningen av Hotel Kämp och Kinopalats, den dyra ”saneringen” av stadshuset och skövlingen av Sinebrychoffs park (för att ge vika för en orealiserad byggnadsplan), och uppkomsten av två storhotell (Intercontinental och Hesperia) i Tölö. Trädbeståndet hade försvunnit från gatorna och bilparkeringar hade tagit över i centrum. Fotgängarna ville man tränga ner i tunnlar.

En stor utmaning var stadsdelarnas segregering efter renovering och brutal rivning av gamla bostadshus. Det som var nytt i boken var att lyfta fram medborgaroch invånaraktivism. Pamfletten kanaliserade det breda missnöjet inför en snabb urban förvandling, och visade denna förändring med effektiva svartvita ”före-och-efter” -bilder. Det historiska stadscentrumet hade försummats, medan ”bilpartiet” dominerade. Denna utveckling motsvarade inte invånarnas vilja eller nya demokratiuppfattningar.

Det sista kapitlet i boken var profetiskt och frågan är fortfarande relevant: ”Ligger framtiden i staden?” Arkitekterna trodde på en bättre stadsplanering. ”Samhället har redskap i sin hand med vilka man kan dirigera olika funktioners lokalisering i staden. Man kan väl utveckla jämvikt i stället för dagens disbalans om bara den ekonomiska maktens beslutsfattare tvingas härtill. ”

Förändrade boken något? Javisst! Texten är ännu högaktuell. Nu gäller det att få en digital version av denna klassiker.

”I kulisserna funderar många: hur bevaras den historiska mångfalden när staden formas i ’tidens anda’”?