Epitaf över Litterärt skapande
I själva verket fick inte ens vi som planerat och lett Litterärt skapande just någon information alls om varför den fortsättningsvis populära utbildning vi byggt upp skulle köras ner.
Litterärt skapande var en tvåårig författarutbildning/kursserie som rullade på under en rätt lång tid, 2001–2017. Den gavs i CLL:s regim (Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi), och under de här nästan två decennierna hann en betydande mängd i dag aktivt verkande finlandssvenska författare ta del av den.
För att undvika missförstånd: de blev knappast författare enbart tack vare Litterärt skapande. Men många fick säkert stöd i sin utveckling.
När utbildningen drogs bort från CLL:s program inför 2018 gjordes det i tysthet. Och brist på intresse kunde beslutet åtminstone inte relateras till, eftersom antalet sökande också inför den sista omgången hade varit närmare 60 – varav 12 som vanligt getts plats.
Men kanske utbildningens popularitet ändå inte kunde balansera dess höga ålder? Större kursarrangörer har numera ofta ett behov av att förnya utbudet med jämna mellanrum, och då kan etableringen av nyheter i sig väga tyngre än det intresse en del gamla kurser väcker.
Viktigare var ändå helt säkert att Litterärt skapande i viss mån började kännas som en belastning för CLL, eftersom Kulturfonden inför varje ny omgång beviljade ett såpass generöst ekonomiskt stöd för just den kursen.
Vi ledare var förstås nöjda, men medaljen hade ur CLLsynvinkel också en baksida. När Kulturfonden riktade stora summor till Litterärt skapande blev möjligheterna för många andra av centrets kurser – kanske speciellt nya och oprövade – att beviljas pengar mer begränsade. Och alla var förstås inte så nöjda med det. Som en helt personlig tanke har jag ibland också undrat om våra ambitioner att innehållsmässigt så totalt klippa av alla band till det akademiska (som CLL trots allt strukturellt är en del av) sågs som problematiskt.
Fast nedläggningsbeslutet motiverades förstås aldrig med skäl som de ovannämnda, och några andra motiveringar gavs inte heller. I själva verket fick inte ens vi som planerat och lett Litterärt skapande just någon information alls om varför den fortsättningsvis populära utbildning vi byggt upp skulle köras ner.
Söker man någon ens på något sätt rimlig orsak till att en dylik författarutbildning kunde läggas ner skulle det snarast vara att det kanske inte är skäl att utbilda något överutbud av finlandssvenska skribenter med ambitioner att kunna leva på sina författarskap. Spelplanen är som bekant ganska liten. Ändå finns förstås alltid utrymme för nya författare som förhåller sig något så när realistiskt till de ekonomiska realiteterna. Stipendier finns, men också om man ibland till och med hör sägas att de är för många (den lite humoristiska provokatören Peter Lüttge) faller de inte som mogna äpplen om hösten.
Och man skriver bättre om hjärnan inte är upptagen av ekonomiska trångmål.
Skribenten har varit lärare vid Litterärt skapande.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
”Hemlängtan är att lämna, att komma tillbaka, ändå längta, sakna. Att sitta fast i en dimension där jag alltid kommer ha hemlängtan.” Orden dyker upp sida för sida mellan ett badrumsgolv och välbekanta bilder från Helsingfors stadsbild. Så börjar bildkonstnären Edith Hammars debut Homo Line – ett omfattande och genomtänkt seriealbum om (hem) längtan, identitet och finländskhet. Men också: hatbrott, sex, och en hel del tårar.
Fast egentligen börjar det inte så, utan med huvudpersonen i jätteformat som gråtande vadar omkring i Östersjön, mitt emellan Stockholm och Helsingfors.
Nostalgi eller verklighet?
Homo Line befinner sig i ett mellanstadium; av dröm och verklighet, på väg till eller bort från något, framåt eller bakåt. Homo Line är som en alternativ verklighet och Hammars huvudperson går omkring med en nonchalant tom blick, slokande axlar och tårar som rinner ner för kinderna. På grund av att hemlängtan, som Hammar
konstaterar, baseras mer på nostalgi än på verklighet och förutsätter en viss grad av romantisering.
Jaget romantiserar ett Helsingfors innan gentrifieringen, då allt ännu fick vara lite kladdigt, innan snabbmatskedjan på Stora Robertsgatan byttes ut mot trendiga ”rumsrena tapas”. Hammar målar upp ett porträtt av Helsingfors delvis ur ett utanförperspektiv, eller återkomstperspektiv, med ömsom cynisk, ömson varm hemlängtande blick. Hon leker med motsättningar och ställer det svenska polerade samhället i kontrast till det finländska, som, något parodierat, symboliseras av öl och karaoke. Men också av Tom of Finland, en utskriven inspiration för Hammar, vars förlag kallar Homo Line för ”en Tom of Finland för 2020-talet”.
Strålkastaren riktas flyktigt mot det undangömda arvet – då män under kriget i ett mörklagt Helsingfors ”hade hetsigt rövsex med varandra. Sög av varandra vid Svenska teatern”.
Humor och sårbar längtan
Homo Line är ett identitetssökande seriealbum som med en tidstypisk ton av uppgiven ungdomlig cynism skärskådar samhället. ”Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande”, frågar sig jaget och köper ett par dyra märkesbyxor som sitter dåligt. Fake it till you make it, men känslan av att inte passa in eller känna sig hemma försvinner inte, trots svenska byxor. Att flytta tillbaka är att ge upp – en bekant motstridig känsla som de flesta som lämnat sin hemstad nog kan känna igen sig i.
Hammars humor och komiska tajmning är uppenbar, utan att det tar över. Humorn balanseras fint med en ledsam och sårbar längtan som breder ut sig över sidorna. Det är just öppenheten för sin egen sårbarhet och viljan att sätta ord på ambivalensen som är Hammars största styrkor. Och så självklart, fenomenal konstnärlig fingertoppskänsla.
Njutningsfull läsning
En viss hackighet finns i berättandet, men flödet är välplanerat med korta scener och en dramatisk pendling mellan grafisk enkelhet och detaljerat svulstiga drömfrekvenser.
Helt obesvärat rör sig Hammar också mellan historia, konkreta händelser och mer poetiska och drömska dimensioner. I drömfrekvenserna syns verkligen Hammars konstnärliga färdighet, som trots likheter med andra unga serietecknare har ett eget uttryck och djärvhet. Den svartvita färgskalan fungerar utmärkt med Hammars detaljrika illustrationsteknik och går hand i hand med den tematiska kontrasteringen.
Rörelsen är konstant framåtsträvande, samtidigt som det känns som att Homo line håller andan. Den passiva stämningen som Hammar bygger upp, och som stundvis stegrar, bäddar för en explosion men varje stegring mynnar ut i samma ursprungsstämning och nedmontering av drömmen. Ett spännande grepp och effektfullt tempo där det finns driv i berättandet och samtidigt utrymme för reflektion.
Språkligt är Hammar återhållsam i början, men blir senare mer mångordig, eller rättare sagt, säger mer. Det är kortfattat men språkligt skarpt och samspelar fint med bildvärlden. Helheten är tät och estetiskt tilltalande utan att vara för tillrättalagd.
Homo Line är njutningsfull att läsa. Helst vill jag riva ut vissa uppslag och klistra upp på väggen, som en påminnelse om att acceptera Helsingfors och finländskheten, inte hata den för att senare romantisera tomma Karhuburkar och franskisar på Stora Robertsgatan. Nej just det. Mcdonald’s finns ju inte där längre.
Det är just öppenheten för sin egen sårbarhet och viljan att sätta ord på ambivalensen som är Hammars största styrkor.