Riddarhusmusik med ung konstnärlig klarsyn
Riddarhusets kammarsommars enda konsert för i år bjöd på nästan telepatiskt samspel, skriver Mats Liljeroos.
Riddarhusets kammarsommarfestivals strömmade konsert 7.8.
Tami Pohjola, Kasmir Uusitupa, violin, Riina Piirilä, altviolin, senja Rummukainen, cello, Janette Leván, flöjt, Leonardo Cubillo Carrillo, oboe, Klaara Vasara, klarinett, Aron Mojzer, fagott, Paula Ernesaks, valthorn, Hilda Kunnola, harpa, Johannes Piirto, Miikka Taipale, piano. Ravel, Mozart, Boulanger, Brahms.
Det händer inte ofta, men understundom kommer ett konsertprogram emot som får även en gammal programmeringsentusiast att tänka att han inte kunde ha gjort det mycket bättre själv. Ett sådant var Riddarhusets kammarsommars enda konsert för i år, där den lika unga som klarsynta konstnärliga ledningen hade sammanställt ett program som fick mig att tända på de flesta cylindrar.
Man kan svårligen tänka sig en mer stämningsfull konsertinledning än Ravels Introduction et Allegro för flöjt, klarinett, harpa och stråkkvartett. Inte minst när den görs med sådan finess som denna gång, med sensibelt musicerande harpisten Hilda Kunnola som de musikaliska skeendenas själ.
Mozarts kvintett för oboe, klarinett, fagott, horn och piano K 452 var inte bara historiens första verk i sitt slag utan även, enligt Mozart själv, en av hans bästa kompositioner över huvud taget och det är inte svårt att hålla med. De uttrycksmässiga finesserna är oräkneliga och togs i regel väl till vara av den känsligt spelande ensemblen, där jag inte minst tilltalades av pianisten Miikka Taipales skönt pärlande löpningar och mångfasetterade anslagspalett.
Ungdomlig passion
Det råder knappast något tvivel om att Lili Boulanger var musikhistoriens, eventuellt jämte Fanny Mendelssohn, mest begåvade kvinnliga tonsättare genom tiderna och att hon dog vid 24 års ålder är en av dessa tragedier som känns hart när omöjliga att smälta.
Storasyster Nadia, legendarisk pedagog och dirigent som levde till 92, insåg klarare än någon annan sin systers geni och tystnade i ett tidigt skede som tonsättare. Trois pièces för orgel (1911) – tre år senare arrangerade för cello och piano – är ett postimpressionistiskt stycke hon dock inte behöver skämmas för och Senja Rummukainen och Johannes Piirto tog ut det mesta av verkets klangliga och emotionella valörer.
Själv hade jag föredragit Francks mer sällan framförda pianokvintett, men inte kan man klaga på det nu aktuella valet heller. Brahms ungdomligt passionerade kvintett är en av de mest medryckande som skrivits och medryckande var sannerligen även musikernas passionerade spel, med ypperliga primasen Tami Pohjolas engagerande musicerande och Piirtos flyhänt kraftfulla trakterande av Riddarhusets skönt klingande Bösendorfer som helhetens röda tråd.
Det är överlag smått obegripligt att en musikerskara med en medelålder på, gissningsvis, 24 kan prestera ett så insiktsfullt moget och tolkningsmässigt grundligt penetrerat musicerande och det är bara att hoppas att den i Brahms hörda kvintetten skulle fortsätta att botanisera i repertoaren. Samspelet föreföll i det närmaste telepatiskt.