Solrosfrön

”Pandemin har konkret drivit oss till det fundamentala med kollektivism: var och en av oss är moraliskt ansvarig för den infektionsrisk vi genom vårt beteende kan utgöra för andra.”

Du kommer in i en enorm hall där hela golvet är fyllt av solrosfrön. Du får gå på fröna, det prasslar, men det prasslar annorlunda än riktiga frön skulle prassla. Du tar upp några frön, och märker att de är gjorda av porslin eller kanske hårt plast; industriframställda frön, intressant, men varför? Du läser texten: över 100 miljoner solrosfrön är handgjorda i porslin av 1600 personer under två år i byn Jingdezhen i Kina. De är handformade, torkade, målade och torkade igen. En för en.

Utställningen Solrosfrön av den kinesiska konstnären Ai Weiwei kunde ses och upplevas på Tate Modern i London för tio år sedan. Genom att skapa ett illusoriskt enhetligt fält av individuella frön ville han peka på sociala, politiska och ekonomiska problem i Kina, såsom individens förhållande till det kollektiva. Ai WeiWei kastade ljuset på problemen med det toppstyrda, icke-individualistiska systemet i Kina, men också på den spänning som finns i alla samhällen mellan det individuella och det kollektiva.

Solrosfröna väcker frågor som: hur kan vi bidra som individer till samhället, till världen? Vad kan vi göra tillsammans för att alla ska bli starkare? Som individer är vi unika, men samtidigt sköra som porslin – däremot är vi starka tillsammans. Ai Weiwei tror på att individen måste sätta exempel för andra och samhället följer, inte tvärtom. Det är bara dina egna handlingar som kan definiera ditt eget själv och det samhälle du lever i.

Utställningens budskapär fortfarande aktuellt, nu kanske mer än på länge. Pandemin har visat att det är vardagliga aktiviteter som avslöjar den kollektiva, sammanflätade karaktären av vårt samhälle, snarare än stora existentiella hot. Under en västerländsk fasad av ”mina” rättigheter och individualism blir det tydligt att vi människor aldrig har varit atomiserade individer, utan sociala varelser vilkas varje beslut påverkar andra. Pandemin har konkret drivit oss till det fundamentala med kollektivism: var och en av oss är moraliskt ansvarig för den infektionsrisk vi genom vårt beteende kan utgöra för andra.

Jag tror att många av oss upplever en sorts kognitiv dissonans om hur vi ska bete oss nu. Ska jag bära munskydd, ska jag gå till jobbet eller distansarbeta, ska jag resa? När jag skriver detta har vi inte en rekommendation i Finland om att bära munskydd, den har varit ovanlig i gatubilden, så munskyddet har uppfattats som ”onormalt”. När rekommendationerna varierar styrs det individuella beteendet oftast av hur de andra kring en gör. Vi måste fatta många beslut i vardagen som kan påverka det kollektiva på ett mycket konkret sätt nu. Ett sätt, som en del tar till nu, är att högljutt moralisera över andras beteende på sociala medier eller i folksamlingar – Turvaväli! (säkerhetsavstånd) – har tyvärr blivit ett skämt bland ungdomar.

Ett annat sätt, och jag tror att det är effektivare, är att följa Ai Weiweis idé om att det är individens handlingar som definierar samhället, att jag via mina egna handlingar kan vara ett exempel för andra individer för det kollektiva goda. Det betyder att jag måste fatta självständiga beslut om mitt beteende på förhand och sedan tro på att andra följder efter. Vi är ändå alla nästan lika, men samtidigt helt unika. Som solrosfrön.