Därför ska läkare läsa skönlitteratur

I decennier har jag varit ute och föreläst för unga medicinare och har ofta börjat med frågan ”Vilka av er anser att medicin inte har något alls med humaniora att göra?”

Det brukar inte vara många händer som åker upp i luften men med en publik på runt hundra är det ändå oftast några. Jag tycker det är bra, jag tycker det tyder på att de tar frågan på allvar, att de är ärliga. Och sen börjar jag tala om vilket utbyte jag tänker mig att medicinare kan ha av att läsa skönlitteratur.

Medicinsk humaniora är det i dag mycket tal om. Den svenska litteraturvetaren Katarina Bernhardsson definierar ämnesområdet som ”humanistiska studier inriktade på upplevelsen av hälsa och sjukdom, medicin i bred bemärkelse och ofta med särskilt intresse för det kliniska mötet”. Orden ”upplevelsen av hälsa och sjukdom” är centrala, för vad det handlar om är att upprioritera patientens erfarenheter som annars tenderar att kolonialiseras av det naturvetenskapliga perspektivet som tenderar att se henne som en uppsättning organ eller ”ett stycke natur”. Läkaren ska – är det tänkt – lära sig att befatta sig med hela människan.

En central del av den medicinska humanioran är den inriktning som kallas narrativ medicin och som tar fasta på berättandets betydelse i vården. Patienter berättar för släkt och vänner men naturligtvis i första hand för läkare eller andra som arbetar i vården och anamnes. Undersökningsfynd, röntgenutlåtanden och provsvar av alla de slag pusslas ihop till en sammanhängande berättelse.

Men när man är sjuk behöver man också skapa sammanhang i sina upplevelser för sin egen skull, man behöver hitta sätt att göra erfarenheterna av sjukdom till en meningsfull del av sin livsberättelse. Den narrativa medicinens huvudtanke är att läkare behöver vara goda lyssnare när deras patienter berättar, de behöver kunna byta perspektiv, de behöver kunna vara lyhörda – också för det outsagda, för det som finns mellan raderna, för pauserna. Det är här – inte minst här – de kan ha nytta av att läsa skönlitteratur.

Det är ett budskap som gör många unga medicinare entusiastiska och det präglar de facto en del av den undervisning i kommunikation som de får. De lär sig att samtalet med patienten är av avgörande betydelse för diagnosen, och åtminstone i Sverige lär de sig också att patienten genast i början av konsultationen ska få tala i inte mindre än två minuter utan att bli avbruten. Men om läsning av skönlitteratur har ett mervärde i förhållande till kommunikationsundervisningen så är det kanske att den visar att människor är olika: det är med säkerhet ingalunda alla patienter som har lust att hålla monolog i två minuter.

Med sorg i hjärtat undrar jag ändå om det inte är utopiskt att tro att den narrativa medicinens insikter ska gå att tillämpa i dagens allmänläkarvardag? Det är ingalunda alla läkare som hinner lyssna ens till det tydligt utsagda och ytterst få som tar sig tid att befatta sig med det icke-utsagda. Redan nu ska vi alla helst sköta våra vårdärenden digitalt och den trenden lär bli ännu starkare när den ekonomiska krisen i coronans fotspår kräver ytterligare nedskärningar.

Kanske det är lättare att vara en läkare som inte tycker att medicin har något med humaniora att göra? Då slipper man åtminstone att känna sig otillräcklig.

”Det är ingalunda alla läkare som hinner lyssna ens till det tydligt utsagda och ytterst få som tar sig tid att befatta sig med det icke-utsagda.”