Bakläxa i samhällsorientering

Allmän tvångskarantän! Familje- och omsorgsminister Krista Kiurus uttalande om masstestning av resenärer från ”riskländer” och obligatorisk karantän förbryllade regeringskolleger men fick beröm på sociala medier och i kommentarsfälten.

Journalister började googla smittskyddslagen och ringde upp grundlagsexperter som kritiserade förslaget och efterlyste individuell medicinsk bedömning i stället för myndighetsbeslut. Också justitieministern ställde sig frågande.

Igen tvingar coronakrisen på oss en juridisk term att tugga på och igen handlar debatten om vad staten kan och bör göra. Igen ger pandemin journalister och oss medborgare bakläxa i samhällskunskap.

Finländarnas utbildningsnivå är visserligen hög och i princip känner vi alla till grundlagen, rättsstatsprincipen, maktfördelningsläran samt medborgerliga rättigheter och skyldigheter, men coronakrisen har icke desto mindre blottat ett akut behov av allmän samhällsorientering.

I våras, i början av pandemin, rådde allmän oklarhet om skillnaden mellan myndigheternas rekommendationer och bestämmelser. Det var först i maj som medierna vaknade – efter kritik från grundlagsexperter – till glidningar i språkbruket. Regeringen konstaterade i mars att ”finska medborgare och personer bosatta i Finland ska inte resa utomlands”. Hela våren talades i vardagligt tal och i medierna om ”stängda gränser” trots att finska medborgare med vissa undantag har rätt att lämna landet och alltid rätt att återvända.

Det var oklart för medborgarna vilka regler som gällde och vilka lagliga grunder som fanns för gränsbevakningen där de enskilda möttes av ologiska beslut. En förvirring om rättigheter och skyldigheter uppstod också i fråga om riskgrupper: såväl statsrådet som medierna ”förpliktade” personer över 70 år att i möjligaste mån leva i karantänsliknande förhållanden – trots att det handlade om en rekommendation.

Här är ordval inget hårklyveri. För oss medborgare är det viktigt att kunna se skillnaden mellan politisk retorik och det som i Sverige kallas skarpa beslut. ”Hårda tag” eller ”kovat piipussa” (Kiuru) signalerar politisk vilja, medan ”tvångskarantän” innebär ett myndighetsbeslut med lagens kraft.

Med facit i hand är det tydligt att beredskapslagen och undantagsförhållandena (16.3–15.6) uppdagade en kunskapsbrist. Allmänheten följde presskonferenser, lydde rekommendationer och epidemin mojnade – men vad staten är och hur den fungerar har hunnit bli en dimmig idé under alla år då vi medborgare främst tilltalats som kunder och konsumenter. Å ena sidan önskades detaljråd från ministrar, å andra sidan accepterades oklara myndighetsbeslut exempelvis vid gränserna.

Även i medierna medförde undantagstillståndet en paus i kritisk reflektion. Akutfasen var en prövning för underbemannade redaktioner. Nu – när normalläge råder – ligger ett tungt ansvar på journalisterna. Dels att hålla allmänheten ständigt informerad, dels att granska politiska beslut och myndigheternas agerande, men också att förstärka medborgarsamhället och demokratin genom en pågående samhällsorientering.