USA:s första skolskjutning inspirerade till roman
Flera av romandebutanten Clara Clementine Eliassons vänner undrade varför hon ville skriva om en medelålders kvinna i en stad hon aldrig besökt, och om något så hemskt som en skolskjutning.
Den 29 januari 1979 tar 17-åriga Brenda Ann Spencer geväret hon fått i julklapp – fast hon önskade sig en radio – och skjuter mot skolan mitt emot huset där hon bor med sin pappa. Hon dödar rektorn och en av skolans anställda, och skadar åtta barn. Sedan låser hon in sig i huset i timmar och när en journalist ringer henne och frågar varför hon gjorde det svarar hon: ”I just don’t like Mondays” (”Jag gillar bara inte måndagar”).
Dådet i San Diego brukar beskrivas som USA:s första skolskjutning och hennes iskalla svar på reporterns fråga inspirerade senare samma år Bob Geldof och hans dåvarande band Boomtown Rats till låten I don’t like Mondays.
När Clara Clementine Eliasson skrev Mot San Francisco var även hon inspirerad av Brenda Ann Spencers tragiska öde och gärning.
– Jag var deppig, gick in på Youtube och kollade på seriemördare och så fastnade jag för den här personen. Jag har skrivit väldigt långt ifrån mig själv, ur en medelålders kvinnas perspektiv, om en tid och plats jag aldrig upplevt och om en sorts kärlek jag inte heller har upplevt själv. Det kändes befriande.
Ifrågasatt
Mot San Francisco är endast löst baserad på Spencers öde och dåd, Clara Clementine Eliasson fantiserar i sin roman fritt kring personer, miljöer och händelser. Huvudpersonen Julie är granne och bästa vän till romanfiguren B, skolskytten. Handlingen rör sig mellan tiden före och kring skjutningen 1979 och 2019, då Julie dels är mamma till två tonårsdöttrar som ser ned på henne, dels sitter fast i ett äktenskap som egentligen varit över sedan länge. Men hennes minnen av B är fortfarande starka, och känslorna likaså. Clara Clementine Eliasson inspirerades av Julianne Moores gestaltning av hemmafrun Laura Brown i Timmarna när hon skapade Julie.
– Jag såg Timmarna flera gånger sommaren när jag var tolv år och jag blev berörd av den karaktären redan då. Jag tänkte att så där får mitt liv aldrig bli. Jag vill inte vara den som vaknar upp en dag och tänker ”oj, är det här allt det blev?”.
Hon berättar tidigt under intervjun hur nervös hon är – att ge ut en bok har länge varit hennes dröm och nu ska den uppfyllas.
– Nästan ingen har fått läsa den. Inte min man, inte mina föräldrar, inte mina vänner. Jag tänker att förlaget har lurat mig och att ingen kommer att gilla den.
Flera av hennes vänner har ifrågasatt varför hon vill skriva just den här romanen. Varför hon ska skriva om en medelålders kvinna i en stad där hon aldrig varit, och om något så hemskt som en skolskjutning.
– Jag blev sur och tänkte att jag får väl skriva om vad jag vill.
En annan värld
Men när romanen refuserades av några förlag förra hösten tänkte hon att de kanske hade rätt. Hon började skriva på en ny berättelse, som låg närmare hennes eget liv – om en person som drabbas av en 30-årskris och reser i väg för att hitta sig själv.
– Helt ointressant egentligen! Men mer i tiden för vad som ges ut nu, särskilt av debutanter. Jag kan älska att läsa autofiktion men känner inte att jag har något att skriva i den fåran. Jag fastnar för de stora historierna, som tar en till en helt annan värld.
Och Clara Clementine Eliasson återvände till berättelsen om Julie och B. I vintras skickade hon den till ytterligare ett förlag som nappade direkt. Vännernas påpekande om att hon riskerar att romantisera en brottsling finns kvar i hennes huvud, men hon har bestämt sig för att det är den här historien hon vill berätta.
– Jag är lite rädd för det där. Har jag rätt att lägga ett slags skimmer över så allvarliga grejer som prostitution, våldtäkter och en skolskjutning?
Vad har du landat i då? – Inte så mycket mer än att jag själv hade velat läsa exakt det jag nu har skrivit.
Våren och sommaren har för Clara Clementine Eliasson, likt för många andra, blivit en jobbmässigt lugnare period än planerat. Hon har förlorat flera av sina frilansuppdrag på grund av covid-19 och nu väntar hon på att romanen ska ges ut.
– Jag har ingen inkomst utan jag bara solar och läser gamla romaner. Det känns som en romantisk bild av hur jag tänkte att mitt vuxenliv skulle vara. Vi får se hur länge det håller i sig.