Mirjam Kallis vandrade över hela Nya Zeeland
Tänk dig att du vandrar i fem månader eller 3 006 kilometer, med hela ditt hem på ryggen. Terrängen varierar från sandstrand till branta berg, temperaturen från gassande sol till minusgrader. Rutten Te Araroa (den långa vandringen) går över hela Nya Zeela
Hon hade ungefär sex dagars vandring kvar till Bluff, den lilla orten vid Nya Zeelands sydspets där vandringen Te Araroa slutar, när beskedet nådde Mirjam Kallis: Nya Zeeland stänger helt om 36 timmar. Alla människor, såväl invånare som turister, förväntades stanna där de var i fyra veckor för att landet skulle få bukt med coronaviruset.
– Jag var mitt i Takitimuskogen, där mobilnätet är obefintligt, när andra vandrare berättade om en kommande lock down. Jag vandrade med Ilona från Tjeckien just då och vi var helt ovetande om beslutet, så paniken var nära. Vart skulle vi ta vägen? Var skulle vi bo i en månad? I skogen fick vi hur som helst inte stanna, berättar Mirjam Kallis om de dramatiska dagarna i slutet av mars.
Mirjam lyckades ringa sin gamla studiekompis, finska Assi som bor med sin familj i Christchurch, och hos dem skulle hon få tillbringa nedstängningen. Hon måste bara gå tillbaka en dagsvandring ut ur skogen, fixa lift till närmaste stad och skaffa flygbiljett till inrikesflyget. Allt det lyckades på ett dygn och Mirjam Kallis kunde tillbringa pausen, som slutligen blev sju veckor lång, i hemliknande förhållanden. Alternativet, att bo i tält under hösten då nätterna blev allt kallare, hade varit en mardröm.
Drygt två månader försenad lyckades hon slutföra den långa vandringen, eller Te Araroa som den heter på maori.
Planerade i fyra år
Men vi ska kanske ta det från början. Mirjam Kallis är uppvuxen i Esbo. Resor och friluftsliv har alltid varit hennes stora hobbyer, så 2005 flyttade hon till England, först för att studera modedesign och senare för att jobba som försäljare inom friluftsbranschen.
– Jag älskar friluftsliv i alla former – cykling, klättring, löpning och paddling, allt där man får vara ute i naturen. Jag har rest runtom i världen och vandrat i många länder, nästan överallt utom i finska Lappland. Men vandringarna har varit relativt korta, högst en vecka i taget. Det längsta jag vandrat i ett sträck är cirka 200 kilometer längs pilgrimsleden Santiago de Compostela i Spanien. Men drömmen var att gå längs Te Araroa, 3 000 kilometer i den fantastiska nyzeeländska naturen. Jag hade besökt landet tidigare som utbytesstudent och sett delar av rutten, så jag visste att jag ville genomföra det äventyret, berättar Kallis.
Efter fyra år av drömmar, planering, motionering, intensiva studier av kartor och många tävlingar i terränglöpning var hon redo. I november 2019 landade Mirjam Kallis i Auckland och reste upp till Nya Zeelands nordspets Cape Rienga, där rutten börjar. De fyra första dagarna går vandringen längs en sandstrand, 90 Mile Beach.
– I början måste man vara snäll med sig själv och ta det lugnt. Jag var väldigt ivrig och ville rusa i väg, gå så snabbt som möjligt, men det ledde bara till skador, skavsår och stela muskler. Det tog veckor innan jag hittade min optimala vandrings
takt, cirka 25 kilometer om dagen. Men dagsetapperna varierade ändå från 10 till 40 kilometer beroende på terräng och väder.
Vänliga människor
Rutten går från lummiga skogar, vackra sjöar och höga, steniga berg till trista sträckor längs landsvägar, ibland till och med längs motorvägar. Trots att Te Araroa är en vandringsled finns där ett par etapper som bjuder på variation, man får paddla cirka 120 kilometer i kajak och längre söderut finns det möjlighet att hyra cykel och trampa sig framåt i 60 kilometer. Det var välkomna avbrott i vardagslunken.
– Naturen i Nya Zeeland är fantastisk, den bjuder på svindlande utsikter över berg och hav, sjöar och vattenfall. Ställvis bjuder naturen på extremt dramatiska vyer – vem som helst kan ta fina bilder där. För mig var dokumentationen viktig, så jag tog många tusen foton längs vägen, alla har jag inte ens hunnit gå igenom ännu, berättar Kallis.
Te Araroa är en av de officiella vandringsrutterna på Nya Zeeland och den upprätthålls av en stiftelse. Ibland går rutten i nationalparker där stigarna är tydligt utmärkta och på Sydön finns det ganska ofta stugor där vandrarna kan övernatta. Men speciellt på Nordön måste vandrarna tidvis gå längs dammiga landsvägar, genom byar och städer där friluftsliv inte är möjligt. Där spelar frivilliga hjälpare en stor roll, Trail Angels (”ruttänglar”) som erbjuder vandrare allt från möjlighet att fylla på vattenflaskan till övernattning i gästrummet.
– Gästvänligheten på Nya Zeeland är fantastisk, jag blir fortfarande alldeles rörd när jag tänker på hur vänliga människor jag mötte. Jag blev till och med bjuden på middag hemma hos helt främmande människor. Det finns en mobilapp som många vandrare använder, via den tipsade vi varandra om ställen värda ett besök längs rutten, men också om härbärgen som det inte lönar sig att betala för.
Stela muskler, smutsiga kläder, våta strumpor och en tung ryggsäck var ständiga följeslagare under den fem månader långa vandringen. Men Mirjam Kallis säger att det var saker som man snabbt vande sig vid. Belöningen väntade sällan längre borta än bakom nästa krök eller uppe på nästa bergstopp.
Hon nämner tre ställen som höjer sig över alla fina minnen: Waiau pass, en bergspassage på cirka två kilometers höjd på Sydön. Klättringen var brant och sträckan på cirka tio kilometer tog hela dagen, men bergsvyerna var otroliga. Goats pass vid Deception river var ett spännande parti där man går uppför längs med en flod, omgiven av olika stora stenbumlingar. Sträckan är farlig vid regn, ett snedsteg kan leda till att man dras med i floden, så här måste man vänta på vackert väder. Eftersom Nya Zeeland består av två stora öar finns det rikligt med kust och massor av fantastiska stränder, men den som Kallis gillade bäst var Bream head och klippan ute på udden – därifrån hade man utsikt över hela viken.
Stort äventyr
En dryg månad efter hemkomsten till Finland har Mirjam Kallis fått lite perspektiv på sitt äventyr.
– Visst var jag förberedd på ett stort äventyr, men det blev mycket mera äventyr än jag hade hoppats på. Jag är ändå otroligt glad över att jag kunde slutföra vandringen trots den långa coronapausen! Efter att jag hade vilat ut ett par dagar hos Assi under det påtvingade uppehållet förstärktes mitt beslut att slutföra vandringen. Jag hade bara en tanke i huvudet och det var hur och när jag får fortsätta gå, säger Mirjam Kallis.
Nu hägrar redan nästa äventyr, en månad i finska Lappland.
– Jag har aldrig varit i Lappland, så det ska bli roligt att äntligen få vandra där. Jag hoppas att jag ska få uppleva en fin ruska!