Valkampanjer och säkerhetspolitik

”Joe Biden är en lite principlös hök, som blev märkbart irriterad när jag försökte få honom att ta ställning till George W. Bush och kriget i Irak.”

Presidentens grundlagsenliga uppgift är att föra en framåtriktad säkerhetspolitisk dialog – också när det är otacksamt i förhållande till opinionsundersökningar. Det är alltså dags att sluta hymla! Det är dags att tala om verkliga och allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i morgon och i övermorgon!

När Donald Trump i juni meddelade att Förenta staterna drar bort 12 000 soldater från Tyskland, förstod antagligen de flesta som följer med internationell politik att det handlade om valkampanjen inför presidentvalet. I Mellanvästern är det inte längre populärt att amerikanska soldater stupar i för väljarna diffusa operationer ”somewhere over there”. Utgifter, som nu går till att upprätthålla ett nätverk skapat under kalla krigets dagar, känns lite meningslösa när det finns större och mera smärtsamma behov att fylla på hemmaplan. Och att göra det under förevändningen ”straffa Tyskland” känns också bra.

Men det handlade också om annat. Säkerhetspolitik är inte längre någon storsäljare i Förenta staterna. Ända sedan ”det är ekonomin, dummer” finns det långt viktigare teman. Och säkerhetspolitik är inte populärt hos oss eller i Europa heller.

Optimisterna kan försöka trösta sig med att Joseph Biden slår Donald Trump och återställer den gamla ordningen. I den frågan är jag ytterst tveksam av två – eller tre orsaker. Joe Biden är en lite principlös hök, som blev märkbart irriterad när jag försökte få honom att ta ställning till George W. Bush och kriget i Irak. Det var 2004 på en tillställning ordnad av Council on Foreign Relations i Washington DC. Också Biden kollar alltså vindriktningen.

Till råga på allt är förhoppningarna om hans valseger ännu långt ifrån att infrias. Varje av Donald Trump nu skapad konflikt handlar om opinionsmätningarna och en del av dem kan vara försåtliga fällor för motkandidaten. Det här valet kommer, liksom alla val efter Gore-Bush 2000, att avgöras i tre, fyra svingstater.

För pacifistiska Europa är det här på många sätt en besvärlig utmaning. Ingen tycker om rustningsutgifter och det har varit politiskt bekvämt att luta sig mot Förenta staternas beväpning och samtidigt tala lite yvigt om behovet av allmän nedrustning. I medicinska termer kunde det beskrivas som verklighetsflykt.

För Finlands del är verklighetsflykten speciellt besvärlig. Den senaste presidentvalskampanjen visade att varken kandidater eller journalister ville diskutera det som är den centrala delen av presidentens ansvarsområde. Alla – eller nästan alla – var nöjda med att hymla kring en säkerhetspolitisk lägesbeskrivning, som föreföll lånad ur Urho Kekkonens arkiv. Det har jag kallat att lida av ett liv i den virtuella VSB-paktens värld.

Verkligheten – må så vara framskuffad av Donald Trump – håller på att köra över oss. Om någon nu med ansvar för säkerhetspolitik ville – eller vågade – göra landet en tjänst, vore det att fungera som kyrkstöt. Men att vara kyrkstöt kräver att man faktiskt väcker den sovande och inte bara stryker medhårs.

Det var med karakteristisk vresighet president Sauli Niinistö reagerade på en mycket försiktig kritik kring en besvärlig och mänskligt sett svår gränsdragning kring presidentens befogenheter. Det ville han beskriva som försök att tysta ner honom. Den här spalten är i så fall det motsatta. Presidentens grundlagsenliga uppgift är att föra en framåtriktad säkerhetspolitisk dialog – också när det är otacksamt i förhållande till opinionsundersökningar.

Det är alltså dags att sluta hymla! Det är dags att tala om verkliga och allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i morgon och i övermorgon!