Musikhistorien penetrerad genom 20-talslinser
20-talet – men inte bara 1920-talet eller 2020-talet – står i fokus på årets upplaga av Katrina kammarmusik på Åland. De flesta konserter kan avnjutas på Ålands radios webbplats, tipsar HBL:s kritiker Mats Liljeroos.
KONSERTRECENSION
Katrina kammarmusik.
Cecilia Zilliacus, Zaida Ponthin, violin, Henninge Landaas, altviolin, Kati Raitinen, cello, Anna Petrini, blockflöjt, Anna Laakso, piano, Janne Valkeajoki, dragspel, Tuuli Lindeberg, sopran, Meta4 (Antti Tikkanen, violin I, Minna Pensola, violin II, Atte Kilpeläinen, altviolin, Tomas Djupsjöbacka, cello), Jesper Nordin, elektronik. Binchois, Willaert, Brade, Holborne, Telemann, Gay/Pepusch, Schubert, Hindemith, Brecht/Weill. Konserter i Alandicas foajé 12.8.
Musik från de ”glada” 20-talen. Så ringar Katrina kammarmusiks konstnärliga ledare Cecilia Zilliacus in årets festival. Den 21:a i ordningen, som av praktiska orsaker är Mariehamnsbaserad i högre grad än tidigare.
Är det det ”tjugigaste” tjugotalet som nyss begynt? frågar sig Zilliacus och konstaterar i samma veva att de krigströtta och pandemihärjade västerlänningar som för hundra år sedan stod på tröskeln till ett nytt årtionde sannerligen inte kunde ana att det stundande decenniet sedermera skulle karakteriseras som just ”glatt”.
Zilliacus spinner alltså på samma tråd som vid sin andra festival, Musikfestspelen Korsholm. Men när hon där nöjde sig med att fokusera på det senaste 20-talet inom ramen för ett program som endast delvis kunde förverkligas har hon nu utvidgat temat till att, på ett ungefär, omfatta samtliga 20-tal från och med 1400-talet. Självfallet jämte musik från en hel del övriga decennier.
Fullödig resonansbotten
Tyvärr kom vårt eget, nymornade 20-tal inte att bli så väl representerat som tänkt i och med att den svenske gästtonsättaren Jesper Nordin inte kunde närvara fysiskt – däremot nog musikaliskt och digitalt – samt att det inplanerade Kalevi Aho-uruppförandet, Kvartett för dragspel och stråktrio, inte kunde realiseras i och med att huvudpersonen, Janne Rättyä, tvingades lämna återbud på grund av en axelskada.
Det förra 20-talet sparkades dock i gång med buller och bång medelst Hindemiths soloaltviolinsonat op. 25 nr 1, inlevelsefullt framförd av före detta Vertavo-altisten Henninge Landaas vid onsdagens tidiga konsert i Alandicas foajé, och förlänades en minst sagt fullödig resonansbotten i och med Schuberts himmelska, 95 år tidigare tillkomna, pianotrio i B-dur.
Zilliacus, som vid Korsholmsfestspelen närvarade i strömmad form från Stockholm, var däremot på plats på Åland och samspelet med cellisten Kati Raitinen var, som alltid, sömlöst. Speciellt kom jag att fästa mig vid Anna Laaksos sensibelt inlyssnande pianospel, en musiker jag gärna hör oftare i kammarmusikaliska sammanhang.
Från renässans till 1900-tal
Den tidiga kvällskonserten anammade, förutom 20-talstemat, även ett kreativt förverkligat svittema, som inleddes med en fritt formulerad odyssé från tidig renässans till sen barock. Namn som Binchois, Willaert och Telemann fladdrade förbi när den suveränt mångsidiga blockflöjtisten Anna Petrini fick sällskap av några stråkar i överlag väl fungerande sättningar.
Att interfoliera nummer från
John Gays och Johann Christoph Pepuschs anarkistiskt satiriska 1700-talsproto-operett med låtar från Weimarrepublikens största musikteaterhit, Brechts och Weills, utifrån samma grundtema varierade Tolvskillingsoperan (Dreigroschenoper), är ett beprövat men inte desto mindre tacksamt grepp.
Kombinationen röst-dragspel fungerade som smort, liksom Tuuli Lindebergs av Nordins live-elektronik uppbackade improvisation över Can love be controll’d by advice ur Tiggaroperan, och min enda invändning är att Lindebergs i sig flexibla stämma är alltför välklingande för estetiken. Stravinskys Suite Italienne – baserad på Pulcinellabaletten – klingade fräscht med violin och dragspel, det senare flyhänt trakterat av Janne Valkeajoki.
Sagolik kvintett
Om vi vid dagens första konsert fick oss till livs Schuberts tredje bästa instrumentalverk var det vid sena kvällkonserten dags för det näst bästa (efter h-mollsymfonin): den sagolika C-durkvintetten, där årets gästande kvartett, Meta4, kompletterades friktionsfritt av Kati Raitinen på andra cello. Framförandet gav överlag ett gediget intryck och balansgången mellan det världsligt extroverta och subtilt sublima, så typisk för Schubert i sina bästa stunder, föreföll välkalibrerad.
Samtliga onsdagens konserter, som liksom de flesta övriga kan avnjutas via Ålands radio, gick av stapeln i den akustiskt drägliga men visuellt föga stämningsfulla Alandicafoajén. Där tilldrog sig även torsdagens kvällskonsert med namn som Fanny Mendelssohn, Amy Beach och Rebecca Clarke på programmet, medan samma dags middagskonsert i S:t Görans kyrka bjöd på bland annat en finfin raritet i form av Erkki Melartins stråktrio.
Årets Katrina kammarmusik avslutas om lördag med en brunchkonsert och vidhängande diskussion, där bland annat Jesper Nordin och professorn i musikvetenskap vid Åbo Akademi, Johannes Brusila, spekulerar kring hur man tagit till sig musiken genom seklerna och hur man kommer att lyssna på musik 2120. Ett inte helt lättacklat ämne, som tarvar ett veckoslutsseminarium, minst.