Från ignorerad till hyllad konstnär
Hilma af Klints målningar återfanns i ett vindsförråd i Stockholm i slutet av sextiotalet, bara för att ignoreras av de stora institutionerna. En ny dokumentär bidrar till att skjuta fram den svenska konstnärens position i konsthistorien.
DOKUMENTÄR Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint
Regi och manus: Halina Dyrschka. 93 min.
Letar i konsthistorielexikonet på namnet af Klint men det närmaste jag kommer är Gustav Klimt, den österrikiske jugendkonstnären. Ingen Hilma af Klint.
Och det är här som Halina Dyrschkas Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint lägger in sin stöt, som ett komplement till den traditionella historieskrivningen som envisas med att se herrar som Piet Mondrian och Vasilij Kandinsky som den abstrakta konstriktningens stora pionjärer.
Det här är inte sant, hävdar Dyrschka i denna furstligt bildsatta dokumentär som till skillnad från Antti J. Jokinens stort uppmärksammade Helene Schjerfbeck-film är mera intresserad av den konstnärliga sfären än av privatlivet.
Inte för att Hilma af Klint är den som gör något större väsen av sig på det personliga planet. ”För mig är äktenskap och familjelycka inte meningen”, konstaterar hon i ett skede. Och när Hilma vid sin död år 1944 lämnar efter sig berg av anteckningar handlar det mesta om hennes konstsyn, den teosofiskt färgade världsåskådningen inte att förglömma.
Från naturalistiskt till abstrakt
Hilma af Klint föds 1862 i en adelsfamilj med sjöfararbakgrund. Hon visar tidigt prov på konstnärlighet och viceamiralpappan Gustaf har den goda smaken att backa upp sin dotter.
Så småningom bär det av till
Konstakademien i Stockholm och inledningsvis är det den naturalistiska stilen som gäller. I sin ateljé på Hamngatan 5 målar Hilma porträtt och landskapsmålningar och i ett skede livnär hon sig som illustratör.
Men det är när det abstrakta måleriet tar över som Hilma af Klints särart kommer fram, något som sammanfaller med hennes intresse för naturvetenskapen, rättare sagt den verklighet som inte är synlig för det mänskliga ögat.
Även teosofin kommer in i bilden och med den konstnärskollektivet De Fem som hämtar sin inspiration ur spiritistiska seanser med mera.
Småsint konstvärld
Ett är säkert: i termer av bildberättande kan Halina Dyrschkas dokumentär inte mäta sig med Hilma af Klints sätt att uttrycka sig. För samtidigt som man välkomnar det nog så rika bildmaterialet vankas det också massor av talande huvuden, bland dessa såväl konstnärskollegor som kuratorer och släktingar.
Å andra sidan: visst blir man som tittare övertygad om att Hilma af Klint förtjänar en mera framskjuten plats i den abstrakta konsthistorien, även om det är troligt att de retrospektiv som efter konstnärens död haft vägarna förbi såväl Helsingfors som Åbo redan bidragit till att skjuta fram positionerna.
Hur som helst skriver man gärna under filmens tes om en småsint konstvärld som låter förstå att den konst som inte finns i MoMAs (Museum of Modern Art i New York) samlingar och som inte är till salu – mån om att produktionen skulle vara intakt förbjöd Hilma af Klint försäljning av sina verk – inte heller är att räkna med.
Se där ett långfinger som heter duga, värdigt en konstnär som ställer det andliga sökandet framför det materiellt goda. Respekt.