Kometen kommer, rädda kärnfamiljen!
I kometthrillern Greenland, där hjältens äktenskap är hotat, är det inte världen som ska räddas utan kärnfamiljen. Filmen kan ses som en parterapi vars kostnad inte är av denna världen. ACTION/THRILLER
Greenland
Regi: Ric Roman Waugh. Manus: Chris Sparling. Foto: Dana Gonzales. I rollerna: Gerard Butler, Morena Baccarin, Scott Glenn, Roger Dale Floyd. 120 min. F16.
Det finns i princip två typer av katastroffilm, de som sätter in kavalleriet som efter många om och men fixar biffen, och de som i första hand begråter det mänskliga pris som förfaller till betalning.
Där Michael Bays Armageddon karakteriserar den förstnämnda skolan står Mimi Leders Deep Impact, ett annat meteoritdrama, för det senare perspektivet. Det gör för övrigt också Ric Roman Waughs Greenland, en film som om något månar om kärnfamiljen och dess bästa.
Här möter vi Gerard Butlers byggnadsingenjör, John Garrity, som efter ett snedsprång kan räkna med skilsmässa. Ingen höjdare, åtminstone inte för den son (Roger Dale Floyd) som John har tillsammans med hustrun Allison (Morena Baccarin).
Dock får han snart annat att tänka på. I veckor har det rapporterats om en kometsamling som närmar sig jorden. Och där domedagsprofeterna vädrar morgonluft manar myndigheterna till lugn – det här ordnar sig.
Sedan går det som det går. En mindre komet slår ner i Tampa i Florida som rätt och slätt jämnas med marken. Så när John och hans familj – till skillnad från de mindre lyckligt lottade – nås av ett myndighetslarm om evakuering är det bara att sätta sig bakom ratten.
Dyrköpt parterapi
Klappat och klart, icke. Vid det här laget råder fullt kaos och det vill sig inte bättre än att familjen Garrity splittras på vägen till samlingsplatsen, en flygbas i Georgia. Och som inte detta vore nog är det evakueringsarmband som John och hans närmaste förfogar över plötsligt ett eftertraktat byte.
Berättarmässigt är Greenland inte alls pjåkig. Förutom att filmen är befolkad av karaktärer som man ogärna ser slängas framför bussen är det laddat, intensivt och ibland rentav hjärtskärande arbete.
Och jo, visst finns de respektingivande specialeffekterna på plats – utan att de bombastiska katastrofscenarierna för den skull far i väg med huvudrollen.
Trots allt detta är det inte så att man trillar i farstun.
Pulsen och tempot står sig men att som Greenland ta parti för kärnfamiljen framför resten av jordklotet känns nästan smaklöst och vill man vara elak kunde man framställa filmen som ett stycke parterapi med en prislapp som inte är av denna världen.
Kul detalj: Helsinki, Finland, finns med på ett hörn i slutet av filmen, framställt i positiv dager. Alltid något.