Belarusierna vågar fortsätta protestera
Belarusierna lever i en diktatur, den sista i Europa. Många bedömare har avfärdat Belarus som ett hopplöst fall. Belarusierna har kallats sovjetifierade och passiva. Men det är en bild som inte stämmer. De har tvärtom protesterat mot Lukasjenko gång på gång – 2006, 2010, 2020. Det är bara det att våldsmaskineriet de möter är något annat än grannarnas, skriver Anna-Lena Laurén.
Först skulle de bli polacker, sedan ryssar. Därefter kom nazisterna. Men de ville inte göra tyskar av belarusierna. Bara utplåna dem. Våld och förtryck har varit belarusiernas ständiga följeslagare under större delen av 1900-talet. Landets diktator Lukasjenko möter protester mot valfusket med naket våld – den enda metod han känner till. Trots det vågar belarusierna fortsätta protestera. Också de har en tradition att falla tillbaka på.
Det är svårt att säga vilket folk som tvingades lida mest under Sovjetunionens historia. Men om en tävling utlystes skulle belarusierna ligga bra till.
Under Stalins förföljelser på 1930-talet sändes större delen av landets intellektuella i arbetsläger, om de inte sköts på fläcken.
År 1941 invaderade Hitler.
År 1986 exploderade kärnkraftverket i Tjernobyl. Sjuttio procent av de radioaktiva utsläppen fördes med vind och regn från Ukraina över till Belarus. Tjugo procent av landets territorium kontaminerades.
Sedan Aleksandr Lukasjenko valdes till president 1994 har belarusierna levt i en diktatur, den sista i Europa. De har inte fått bilda partier, inte fått uttrycka sig fritt, inte haft hederliga val. Demonstrationer möts med polisbatonger och vattenkanoner.
Många bedömare har avfärdat Belarus som ett hopplöst fall. Belarusierna har kallats sovjetifierade och passiva. Men det är en bild som inte stämmer. De har tvärtom protesterat mot Lukasjenko gång på gång – 2006, 2010, 2020. Det är bara det att våldsmaskineriet de möter är något annat än grannarnas.
Den regim som belarusierna möter är inte postsovjetisk utan sovjetisk. Det betyder i praktiken totalitär. Lukasjenkos makt är absolut, och han förhandlar inte. Belarusier som går ut på gatan och demonstrerar riskerar mycket mer än sina grannar. Belarus har kvar dödsstraffet, det har verkställts två gånger sedan landet blev självständigt. Säkerhetsstrukturen har oinskränkta befogenheter. Att låta mörda en människa är lätt. Det har Lukasjenko gjort flera gånger.
De belarusiska oppositionsrörelserna kämpar mot en regim som – i motsats till den ryska – inte är slarvig. Den lämnar ingenting åt slumpen. I Ryssland har det alltid funnits gråzoner. Putin slår ner demonstrationer, precis som Lukasjenko, men Kreml kontrollerar inte allt som pågår i det ryska samhället. Det gör däremot Lukasjenkoregimen.
Att oppositionens kandidat i pre
sidentvalet 2020 under dessa förhållanden lyckas samla ett så brett stöd är en prestation. När Lukasjenkoregimen som väntat manipulerar valet går man ut på gatan – och blir misshandlad. Precis som år 2006 och 2010.
Men den här gången vägrar man ge upp. Trots att över fyratusen människor gripits och elitsoldater systematiskt misshandlat demonstranter fortsätter de fredliga protesterna. Fabriksarbetare strejkar. Lukasjenkos egna soldater, tjänstemän och anställda vid presidentadministrationen säger upp sig. Någonting har hänt. Men en sak är inte ny: Att belarusierna gör motstånd. Det har de gjort förut.
Rutener och rusier
Hur uppstod Belarus? Teorierna när det gäller namnets betydelse är många, men själva ursprunget är inte omstritt. Dagens Belarus var en del av det medeltida området Rutenien, som föddes ur 800-talets Kievrike. Det handlade om en lös politisk union med många olika folk på ett stort område mellan Svarta havet och Östersjön. De som bodde på området kallades rutener eller rusiner och talade flera slaviska språk.
Så småningom föll riket samman i flera olika furstendömen. Varför Belarus fick heta just så är omdiskuterat. Ordet ”rus” kommer från Rutenien. (Betydelsen av ordet har haft olika innebörd genom historien. Ytterst sägs det komma från svenskans ”ro”, eftersom vikingarna, förfäderna till ruserna, kom roende över Östersjön.)
Ordet ”bela” kan betyda ”vit”, ”klar” eller ”fri”, enligt vissa teorier ”träsk”. (Det finns fortfarande stora träskmarker i dagens Belarus.) Det är möjligt att området kallades så eftersom det aldrig erövrades av mongolerna. Ursprungligen handlade det inte bara om dagens region, utan även om områden i dagens Ukraina och Ryssland.
Polonisering och russifiering
Från 1300-talet fram till 1790-talet ingick Belarus först i storfurstendömet Litauen och därefter i stormakten Polen-Litauen. År 1795 delades Polen och större delen av dagens Belarus inkorporerades i det ryska riket. Vissa belarusisktalande områden blev kvar på den polska sidan.
Först genomgick alltså belarusierna en polonisering. Polskan ersatte belarusiskan som officiellt språk och katolska kyrkan blev dominerande.
Därefter en russifiering. Nu var det ryska som marginaliserade belarusiskan. Den förbjöds i skolorna och ortodoxa kyrkan trängde ut den katolska.
Utan den belarusiska landsbygden hade språket inte överlevt. Inte heller den specifika belarusiska kultur som Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj kärleksfullt beskriver i Bön för Tjernobyl, som en blandning av animism och kristendom, en kultur där träd och växter kan betraktas som levande varelser och där gamla sedvänjor har levt kvar långt in i modern tid.
– Jag har två mödrar: Den belarusiska byn jag växte upp i, och den ryska kulturen jag utbildades i, har Aleksijevitj sagt.
Hon har ofta återkommit till sin belarusiska by och vad det har betytt för hennes litterära utveckling att växa upp i ständig närvaro av muntligt berättande. Själv skriver hon på ryska, den urbana och intellektuella klassens språk sedan Belarus blev en del av det ryska imperiet. Vasyl Bykaŭ, 1900-talets stora belarusiska författare, skrev på belarusiska och översatte själv sina böcker till ryska. Föregående sekels litterära gigant i Belarus, Adam Mickiewicz, skrev på polska.
Det belarusiska språket, ett östslaviskt språk som bär stora likheter med ukrainskan, har alltid pressats mellan ryskan och polskan. I fickor på landsbygden har det kunnat överleva. I dag är det en symbol för motstånd mot Lukasjenkoregimen. Diktatorn själv använder så gott som aldrig belarusiska, ett språk han inte kan. Enda undantaget var när han gjorde en markering mot Ryssland efter annekteringen av Krim 2014. Men också oppositionens Svjatlana Tsichamouskaja talar främst ryska, vilket inte är någon markering. Ryskan är helt enkelt det språk hon kan bäst.
Ett svart sekel
Våldet som Lukasjenko utövar mot sin egen befolkning har följt belarusierna under en stor del av deras historia. Nittonhundratalet var ett svart sekel.
Först kom 1920- och 1930-talets tvångskollektiviseringar, med följden att över fem procent av befolkningen dog i svält. Över 250000 bönder deporterades. I mitten av 1930-talet satte Stalin i gång Den stora utrensningen, med målet att eliminera både verkliga och inbillade fiender. Över 80 procent av de belarusiska författarna mördades, precis som en stor del av alla akademiker och forskare. I Belarus fall ledde det till att större delen av dem som forskade i och utvecklade det belarusiska språket försvann över en natt. Sedan kom andra världskriget. När Tyskland anföll Sovjetunionen 1941 hamnade Belarus i kläm mellan två krigande diktaturer. Sovjettrupperna flydde i panik. Innan flykten tog de sig i varje fall tid att avrätta tusentals politiska fångar.
Det skulle bli ännu värre när nazisterna kom.
Den stora judiska minoriteten massmördades genom arkebusering. Det var nu nazisterna insåg att människoslakt med hjälp av skjutvapen tog för lång tid. Man började utveckla gaskammare.
Också belarusierna var en lägre ras enligt nazistideologin. Under de tre år som ockupationen fortgick dödades över en miljon människor. Hela byar brändes ned – den mest kända massakern skedde i Chatyn, men det handlade om hundratals byar. Minsk jämnades med marken och över 380 000 personer sändes i tvångsarbete till Tyskland.
I detta dödsgrepp började belarusierna göra motstånd.
Motstånd och utrensningar
Ingenstans var den sovjetiska partisankampen lika omfattande som i Belarus. I de obebodda skogarna och kärren organiserade sig både belarusiska och judiska motståndsmän i egna grupperingar, som ställde till med stora problem för de nazistiska ockupanterna. Sovjetledningen såg inte på partisanrörelsen med blida ögon. Enligt den bolsjevistiska logiken är varje exempel på självorganisering ett hot. Därför gjorde man allt för att ta kontroll över partisanerna i stället för att samarbeta med dem.
När ockupationen var över fick Belarus inget tack för sin heroiska motståndskamp. I stället betraktades landet som suspekt – det hade ju blivit ockuperat av en antibolsjevikisk makt. En ny utrensningskampanj följde och etniska ryssar placerades på ledande positioner. Under hela efterkrigstiden pågick en systematisk russifiering av ett redan russifierat land.
Den 26 april 1986 exploderade kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina, ett tiotal kilometer från den belarusiska gränsen. På några dagar hade över sjuttio procent av det radioaktiva nedfallet drivit till Belarus. Tusentals människor tvingades att för alltid lämna sina hem. Fallen av sköldkörtelcancer sköt i höjden.
Då visste ingen att sovjetväldet närmade sig sitt slut. Eller att det avgörande steget skulle tas i Belarus.
Lukasjenkos järngrepp
Den 8 december 1991 tog Stanislaŭ Sjusjkevitj, ledare för Högsta Sovjet i Belarus, emot sina kolleger Boris Jeltsin och Leonid Kravtjuk från Ryssland och Ukraina i Belavezjaskogen. Stället är ett naturreservat, som innehåller en av Europas sista urskogar. Här skrev de under avtalet som beseglade Sovjetunionens undergång. Kommunistväldet hade fallit, Belarus stod inför möjligheten att för första gången på hundratals år välja sin egen väg.
Då dök kolchosdirektören Aleksandr Lukasjenko upp. Med en propagandamix av sovjetnostalgi och populism segrade han i presidentvalet 1994. Sedan dess har Lukasjenko hållit landet i ett järngrepp. Med hjälp av sammanlagt tre olika, manipulerade folkomröstningar har han utökat sina befogenheter, återinfört dödsstraffet och säkrat möjligheterna att låta sig väljas om i oändlighet. Efter de falsifierade presidentvalen 2006 och 2010 slog han hårdhänt ned demonstrationer mot valfusk och röstmanipulation. År 2011 straffades han med reseförbud i väst. Följande år briserade en bomb i tunnelbanan i Minsk och Lukasjenko lät omedelbart gripa två unga män som förklarades skyldiga i en ytterst tvivelaktig rättegång. De avrättades i mars 2012 genom arkebusering.
Det var de första och enda avrättningarna som genomförts i ett europeiskt land sedan Sovjetunionens fall.
Försvunna motståndare
År 1999 dog eller försvann tre politiska motståndare. Den 6 april avled oppositionsledaren Hienadź Karpienka på sjukhuset, officiellt på grund av blodpropp. Hans anhöriga tror att han blev förgiftad, eftersom han började må dåligt efter att ha druckit en kopp kaffe.
Före detta inrikesminister Jurij Zacharanka drogs in i en bil den 7 maj i Minsk. Zacharanka, en före detta allierad till Lukasjenko som hade gått över till oppositionen, har sedan dess varit spårlöst försvunnen.
Den 16 september samma år kidnappades Viktar Hantjar efter att ha badat bastu i Minsk med affärsmannen och oppositionsprofilen Anatol Krasouski. Blod och glasskärvor hittades på platsen där de senast hade setts. Bägge är fortfarande som uppslukade av jorden.
På över tjugo år har utredningarna inte lett till några resultat. I en diktatur kan det bara betyda en sak: Att regimen inte vill att saken ska utredas.
Det totalitära arvet
Det viktiga när det gäller att förstå skillnaden mellan Belarus och till exempel Ukraina är att Ukraina visserligen fortfarande är påverkat av sitt sovjetförflutna. Men Ukrainas problem är korruption, inte en totalitär politisk tradition. Även i Ukraina förekommer politiska mord, men de sanktioneras inte på högsta nivå. I Belarus däremot har Lukasjenko fört det totalitära arvet vidare. Det innebär också att han länge har lyckats skrämma folk till underkastelse – de har mycket konkreta skäl till att känna rädsla.
Att belarusiska fabriksarbetare nu deltar i strejken, och poliser och soldater lägger ut videosnuttar där de säger upp sig på grund av våldet mot demonstranterna, är nytt. De tillhör ett väljarsegment som brukar vara lojalt med Lukasjenko.
När det blir verklig politisk förändring i Belarus – i klartext när Lukasjenko avgår – är omöjligt att säga. Men en sak är säker: landet är inte längre detsamma.