Be­la­ru­si­er­na vå­gar fort­sät­ta pro­te­ste­ra

Hufvudstadsbladet - - News - HBL:s med­ar­be­ta­re i Ryss­land AN­NA-LENA LAURéN

Be­la­ru­si­er­na le­ver i en dik­ta­tur, den sista i Eu­ro­pa. Många be­dö­ma­re har av­fär­dat Be­la­rus som ett hopp­löst fall. Be­la­ru­si­er­na har kal­lats sov­je­ti­fi­e­ra­de och pas­si­va. Men det är en bild som in­te stäm­mer. De har tvärtom pro­te­ste­rat mot Lu­ka­sjen­ko gång på gång – 2006, 2010, 2020. Det är ba­ra det att vålds­ma­ski­ne­ri­et de mö­ter är nå­got an­nat än gran­nar­nas, skri­ver An­na-Lena Laurén.

Först skul­le de bli po­lac­ker, se­dan rys­sar. Där­ef­ter kom na­zis­ter­na. Men de vil­le in­te gö­ra tys­kar av be­la­ru­si­er­na. Ba­ra ut­plå­na dem. Våld och för­tryck har va­rit be­la­ru­si­er­nas stän­di­ga föl­je­sla­ga­re un­der stör­re de­len av 1900-ta­let. Lan­dets dik­ta­tor Lu­ka­sjen­ko mö­ter pro­tes­ter mot val­fus­ket med na­ket våld – den en­da me­tod han kän­ner till. Trots det vå­gar be­la­ru­si­er­na fort­sät­ta pro­te­ste­ra. Ock­så de har en tra­di­tion att fal­la till­ba­ka på.

Det är svårt att sä­ga vil­ket folk som tving­a­des li­da mest un­der Sov­je­tu­ni­o­nens histo­ria. Men om en täv­ling ut­lys­tes skul­le be­la­ru­si­er­na lig­ga bra till.

Un­der Stal­ins för­föl­jel­ser på 1930-ta­let sän­des stör­re de­len av lan­dets in­tel­lek­tu­el­la i ar­bets­lä­ger, om de in­te sköts på fläc­ken.

År 1941 in­va­de­ra­de Hit­ler.

År 1986 ex­plo­de­ra­de kärn­kraft­ver­ket i Tjer­no­byl. Sjut­tio pro­cent av de ra­di­o­ak­ti­va ut­släp­pen för­des med vind och regn från Ukrai­na över till Be­la­rus. Tju­go pro­cent av lan­dets ter­ri­to­ri­um kon­ta­mi­ne­ra­des.

Se­dan Alek­sandr Lu­ka­sjen­ko val­des till pre­si­dent 1994 har be­la­ru­si­er­na levt i en dik­ta­tur, den sista i Eu­ro­pa. De har in­te fått bil­da par­ti­er, in­te fått ut­tryc­ka sig fritt, in­te haft he­der­li­ga val. De­mon­stra­tio­ner möts med po­lis­ba­tong­er och vat­ten­ka­no­ner.

Många be­dö­ma­re har av­fär­dat Be­la­rus som ett hopp­löst fall. Be­la­ru­si­er­na har kal­lats sov­je­ti­fi­e­ra­de och pas­si­va. Men det är en bild som in­te stäm­mer. De har tvärtom pro­te­ste­rat mot Lu­ka­sjen­ko gång på gång – 2006, 2010, 2020. Det är ba­ra det att vålds­ma­ski­ne­ri­et de mö­ter är nå­got an­nat än gran­nar­nas.

Den re­gim som be­la­ru­si­er­na mö­ter är in­te post­sov­je­tisk ut­an sov­je­tisk. Det be­ty­der i prak­ti­ken to­ta­li­tär. Lu­ka­sjen­kos makt är ab­so­lut, och han för­hand­lar in­te. Be­la­ru­si­er som går ut på ga­tan och de­mon­stre­rar ris­ke­rar myc­ket mer än si­na gran­nar. Be­la­rus har kvar döds­straf­fet, det har verk­ställts två gång­er se­dan lan­det blev själv­stän­digt. Sä­ker­hets­struk­tu­ren har oin­skränk­ta be­fo­gen­he­ter. Att lå­ta mör­da en män­ni­ska är lätt. Det har Lu­ka­sjen­ko gjort fle­ra gång­er.

De be­la­ru­sis­ka op­po­si­tions­rö­rel­ser­na käm­par mot en re­gim som – i mot­sats till den rys­ka – in­te är slar­vig. Den läm­nar ingen­ting åt slum­pen. I Ryss­land har det all­tid fun­nits grå­zo­ner. Pu­tin slår ner de­mon­stra­tio­ner, pre­cis som Lu­ka­sjen­ko, men Kreml kon­trol­le­rar in­te allt som på­går i det rys­ka sam­häl­let. Det gör dä­re­mot Lu­ka­sjen­ko­re­gi­men.

Att op­po­si­tio­nens kan­di­dat i pre

si­dent­va­let 2020 un­der des­sa för­hål­lan­den lyc­kas sam­la ett så brett stöd är en pre­sta­tion. När Lu­ka­sjen­ko­re­gi­men som vän­tat ma­ni­pu­le­rar va­let går man ut på ga­tan – och blir miss­hand­lad. Pre­cis som år 2006 och 2010.

Men den här gång­en väg­rar man ge upp. Trots att över fy­ra­tu­sen män­ni­skor gri­pits och elitsol­da­ter sys­te­ma­tiskt miss­hand­lat de­mon­stran­ter fort­sät­ter de fred­li­ga pro­tes­ter­na. Fa­briks­ar­be­ta­re strej­kar. Lu­ka­sjen­kos eg­na sol­da­ter, tjäns­te­män och an­ställ­da vid pre­si­den­tad­mi­nist­ra­tio­nen sä­ger upp sig. Någon­ting har hänt. Men en sak är in­te ny: Att be­la­ru­si­er­na gör mot­stånd. Det har de gjort för­ut.

Ru­te­ner och ru­si­er

Hur upp­stod Be­la­rus? Te­o­ri­er­na när det gäl­ler nam­nets be­ty­del­se är många, men själ­va ur­sprung­et är in­te om­stritt. Da­gens Be­la­rus var en del av det me­del­ti­da om­rå­det Ru­te­ni­en, som föd­des ur 800-ta­lets Ki­ev­ri­ke. Det hand­la­de om en lös po­li­tisk uni­on med många oli­ka folk på ett stort om­rå­de mel­lan Svar­ta ha­vet och Ös­ter­sjön. De som bod­de på om­rå­det kal­la­des ru­te­ner el­ler ru­si­ner och ta­la­de fle­ra sla­vis­ka språk.

Så små­ning­om föll ri­ket sam­man i fle­ra oli­ka furs­ten­dö­men. Var­för Be­la­rus fick he­ta just så är omdis­ku­te­rat. Or­det ”rus” kom­mer från Ru­te­ni­en. (Be­ty­del­sen av or­det har haft oli­ka in­ne­börd ge­nom histo­ri­en. Yt­terst sägs det kom­ma från svens­kans ”ro”, ef­tersom vi­king­ar­na, för­fä­der­na till ru­ser­na, kom ro­en­de över Ös­ter­sjön.)

Or­det ”be­la” kan be­ty­da ”vit”, ”klar” el­ler ”fri”, en­ligt vis­sa te­o­ri­er ”träsk”. (Det finns fort­fa­ran­de sto­ra träsk­mar­ker i da­gens Be­la­rus.) Det är möj­ligt att om­rå­det kal­la­des så ef­tersom det ald­rig er­öv­ra­des av mon­go­ler­na. Ur­sprung­li­gen hand­la­de det in­te ba­ra om da­gens re­gi­on, ut­an även om om­rå­den i da­gens Ukrai­na och Ryss­land.

Po­lo­ni­se­ring och rus­si­fi­e­ring

Från 1300-ta­let fram till 1790-ta­let ingick Be­la­rus först i stor­furs­ten­dö­met Li­tau­en och där­ef­ter i stor­mak­ten Po­len-Li­tau­en. År 1795 de­la­des Po­len och stör­re de­len av da­gens Be­la­rus in­kor­po­re­ra­des i det rys­ka ri­ket. Vis­sa be­la­ru­sisk­ta­lan­de om­rå­den blev kvar på den pols­ka si­dan.

Först ge­nom­gick allt­så be­la­ru­si­er­na en po­lo­ni­se­ring. Pols­kan er­sat­te be­la­ru­sis­kan som of­fi­ci­ellt språk och ka­tols­ka kyr­kan blev do­mi­ne­ran­de.

Där­ef­ter en rus­si­fi­e­ring. Nu var det rys­ka som mar­gi­na­li­se­ra­de be­la­ru­sis­kan. Den för­bjöds i sko­lor­na och or­to­doxa kyr­kan träng­de ut den ka­tols­ka.

Ut­an den be­la­ru­sis­ka lands­byg­den ha­de språ­ket in­te över­levt. In­te hel­ler den spe­ci­fi­ka be­la­ru­sis­ka kul­tur som No­bel­pris­ta­ga­ren Svet­la­na Alek­si­je­vitj kär­leks­fullt be­skri­ver i Bön för Tjer­no­byl, som en bland­ning av ani­mism och kris­ten­dom, en kul­tur där träd och väx­ter kan be­trak­tas som le­van­de va­rel­ser och där gam­la sed­vän­jor har levt kvar långt in i mo­dern tid.

– Jag har två möd­rar: Den be­la­ru­sis­ka byn jag väx­te upp i, och den rys­ka kul­tu­ren jag ut­bil­da­des i, har Alek­si­je­vitj sagt.

Hon har of­ta åter­kom­mit till sin be­la­ru­sis­ka by och vad det har be­tytt för hen­nes lit­te­rä­ra ut­veck­ling att växa upp i stän­dig när­va­ro av munt­ligt be­rät­tan­de. Själv skri­ver hon på rys­ka, den ur­ba­na och in­tel­lek­tu­el­la klas­sens språk se­dan Be­la­rus blev en del av det rys­ka im­pe­ri­et. Va­syl By­kaŭ, 1900-ta­lets sto­ra be­la­ru­sis­ka författare, skrev på be­la­ru­sis­ka och över­sat­te själv si­na böc­ker till rys­ka. Fö­re­gå­en­de se­kels lit­te­rä­ra gi­gant i Be­la­rus, Adam Mic­ki­ewicz, skrev på pols­ka.

Det be­la­ru­sis­ka språ­ket, ett öst­sla­viskt språk som bär sto­ra lik­he­ter med ukrains­kan, har all­tid pressats mel­lan rys­kan och pols­kan. I fic­kor på lands­byg­den har det kun­nat över­le­va. I dag är det en symbol för mot­stånd mot Lu­ka­sjen­ko­re­gi­men. Dik­ta­torn själv an­vän­der så gott som ald­rig be­la­ru­sis­ka, ett språk han in­te kan. En­da un­dan­ta­get var när han gjor­de en mar­ke­ring mot Ryss­land ef­ter an­nek­te­ring­en av Krim 2014. Men ock­så op­po­si­tio­nens Sv­jat­la­na Tsi­cha­mous­ka­ja ta­lar främst rys­ka, vil­ket in­te är nå­gon mar­ke­ring. Rys­kan är helt en­kelt det språk hon kan bäst.

Ett svart se­kel

Vål­det som Lu­ka­sjen­ko ut­ö­var mot sin egen be­folk­ning har följt be­la­ru­si­er­na un­der en stor del av de­ras histo­ria. Nit­ton­hund­ra­ta­let var ett svart se­kel.

Först kom 1920- och 1930-ta­lets tvångs­kol­lek­ti­vi­se­ring­ar, med följ­den att över fem pro­cent av be­folk­ning­en dog i svält. Över 250000 bön­der de­por­te­ra­des. I mit­ten av 1930-ta­let sat­te Sta­lin i gång Den sto­ra ut­rens­ning­en, med må­let att eli­mi­ne­ra bå­de verk­li­ga och in­bil­la­de fi­en­der. Över 80 pro­cent av de be­la­ru­sis­ka för­fat­tar­na mör­da­des, pre­cis som en stor del av al­la aka­de­mi­ker och fors­ka­re. I Be­la­rus fall led­de det till att stör­re de­len av dem som fors­ka­de i och ut­veck­la­de det be­la­ru­sis­ka språ­ket för­svann över en natt. Se­dan kom and­ra världs­kri­get. När Tyskland an­föll Sov­je­tu­ni­o­nen 1941 ham­na­de Be­la­rus i kläm mel­lan två kri­gan­de dik­ta­tu­rer. Sov­jet­trup­per­na flyd­de i pa­nik. In­nan flyk­ten tog de sig i var­je fall tid att av­rät­ta tu­sen­tals po­li­tis­ka fång­ar.

Det skul­le bli än­nu vär­re när na­zis­ter­na kom.

Den sto­ra ju­dis­ka mi­no­ri­te­ten mas­smör­da­des ge­nom ar­ke­bu­se­ring. Det var nu na­zis­ter­na in­såg att män­ni­sko­slakt med hjälp av skjut­va­pen tog för lång tid. Man bör­ja­de ut­veck­la gas­kam­ma­re.

Ock­så be­la­ru­si­er­na var en läg­re ras en­ligt na­zis­ti­de­o­lo­gin. Un­der de tre år som oc­ku­pa­tio­nen fort­gick dö­da­des över en mil­jon män­ni­skor. He­la by­ar brän­des ned – den mest kän­da mas­sa­kern sked­de i Cha­tyn, men det hand­la­de om hund­ra­tals by­ar. Minsk jäm­na­des med mar­ken och över 380 000 per­so­ner sän­des i tvångs­ar­be­te till Tyskland.

I det­ta döds­grepp bör­ja­de be­la­ru­si­er­na gö­ra mot­stånd.

Mot­stånd och ut­rens­ning­ar

Ing­en­stans var den sov­je­tis­ka par­ti­san­kam­pen li­ka om­fat­tan­de som i Be­la­rus. I de obe­bod­da sko­gar­na och kär­ren or­ga­ni­se­ra­de sig bå­de be­la­ru­sis­ka och ju­dis­ka mot­stånds­män i eg­na grup­pe­ring­ar, som ställ­de till med sto­ra pro­blem för de na­zis­tis­ka oc­ku­pan­ter­na. Sov­jet­led­ning­en såg in­te på par­ti­san­rö­rel­sen med bli­da ögon. En­ligt den bol­sje­vis­tis­ka lo­gi­ken är var­je ex­em­pel på själv­or­ga­ni­se­ring ett hot. Där­för gjor­de man allt för att ta kon­troll över par­ti­sa­ner­na i stäl­let för att sam­ar­be­ta med dem.

När oc­ku­pa­tio­nen var över fick Be­la­rus ing­et tack för sin he­ro­is­ka mot­stånds­kamp. I stäl­let be­trak­ta­des lan­det som su­spekt – det ha­de ju bli­vit oc­ku­pe­rat av en an­ti­bol­sje­vi­kisk makt. En ny ut­rens­nings­kam­panj följ­de och et­nis­ka rys­sar pla­ce­ra­des på le­dan­de po­si­tio­ner. Un­der he­la ef­ter­krigs­ti­den på­gick en sys­te­ma­tisk rus­si­fi­e­ring av ett re­dan rus­si­fi­e­rat land.

Den 26 april 1986 ex­plo­de­ra­de kärn­kraft­ver­ket i Tjer­no­byl i Ukrai­na, ett ti­o­tal kilo­me­ter från den be­la­ru­sis­ka grän­sen. På någ­ra da­gar ha­de över sjut­tio pro­cent av det ra­di­o­ak­ti­va ned­fal­let dri­vit till Be­la­rus. Tu­sen­tals män­ni­skor tving­a­des att för all­tid läm­na si­na hem. Fal­len av sköld­kör­tel­can­cer sköt i höj­den.

Då viss­te ing­en att sov­jetväl­det när­ma­de sig sitt slut. El­ler att det av­gö­ran­de ste­get skul­le tas i Be­la­rus.

Lu­ka­sjen­kos järn­grepp

Den 8 de­cem­ber 1991 tog Sta­nislaŭ Sju­sj­ke­vitj, le­da­re för Högs­ta Sov­jet i Be­la­rus, emot si­na kol­le­ger Bo­ris Jelt­sin och Le­onid Krav­tjuk från Ryss­land och Ukrai­na i Bela­vez­jasko­gen. Stäl­let är ett na­tur­re­ser­vat, som in­ne­hål­ler en av Eu­ro­pas sista ur­sko­gar. Här skrev de un­der av­ta­let som be­seg­la­de Sov­je­tu­ni­o­nens un­der­gång. Kom­mu­nistväl­det ha­de fal­lit, Be­la­rus stod in­för möj­lig­he­ten att för förs­ta gång­en på hund­ra­tals år väl­ja sin egen väg.

Då dök kol­chos­di­rek­tö­ren Alek­sandr Lu­ka­sjen­ko upp. Med en pro­pa­gan­da­mix av sov­jet­nostal­gi och po­pu­lism seg­ra­de han i pre­si­dent­va­let 1994. Se­dan dess har Lu­ka­sjen­ko hål­lit lan­det i ett järn­grepp. Med hjälp av sam­man­lagt tre oli­ka, ma­ni­pu­le­ra­de folk­om­röst­ning­ar har han ut­ö­kat si­na be­fo­gen­he­ter, åter­in­fört döds­straf­fet och säk­rat möj­lig­he­ter­na att lå­ta sig väl­jas om i oänd­lig­het. Ef­ter de fal­si­fi­e­ra­de pre­si­dent­va­len 2006 och 2010 slog han hård­hänt ned de­mon­stra­tio­ner mot val­fusk och röst­ma­ni­pu­la­tion. År 2011 straf­fa­des han med re­se­för­bud i väst. Föl­jan­de år bri­se­ra­de en bomb i tun­nel­ba­nan i Minsk och Lu­ka­sjen­ko lät ome­del­bart gri­pa två unga män som för­kla­ra­des skyl­di­ga i en yt­terst tvi­vel­ak­tig rät­te­gång. De av­rät­ta­des i mars 2012 ge­nom ar­ke­bu­se­ring.

Det var de förs­ta och en­da av­rätt­ning­ar­na som ge­nom­förts i ett eu­ro­pe­iskt land se­dan Sov­je­tu­ni­o­nens fall.

För­svun­na mot­stån­da­re

År 1999 dog el­ler för­svann tre po­li­tis­ka mot­stån­da­re. Den 6 april av­led op­po­si­tions­le­da­ren Hi­e­na­dź Kar­pi­en­ka på sjuk­hu­set, of­fi­ci­ellt på grund av blod­propp. Hans an­hö­ri­ga tror att han blev för­gif­tad, ef­tersom han bör­ja­de må då­ligt ef­ter att ha druc­kit en kopp kaf­fe.

Fö­re det­ta in­ri­kesmi­nis­ter Ju­rij Zacha­ran­ka drogs in i en bil den 7 maj i Minsk. Zacha­ran­ka, en fö­re det­ta al­li­e­rad till Lu­ka­sjen­ko som ha­de gått över till op­po­si­tio­nen, har se­dan dess va­rit spår­löst för­svun­nen.

Den 16 sep­tem­ber sam­ma år kid­nap­pa­des Vik­tar Hantjar ef­ter att ha ba­dat bastu i Minsk med af­färs­man­nen och op­po­si­tions­pro­fi­len Anatol Kra­sous­ki. Blod och glas­skär­vor hit­ta­des på plat­sen där de se­nast ha­de setts. Bäg­ge är fort­fa­ran­de som upp­slu­ka­de av jor­den.

På över tju­go år har ut­red­ning­ar­na in­te lett till någ­ra re­sul­tat. I en dik­ta­tur kan det ba­ra be­ty­da en sak: Att re­gi­men in­te vill att sa­ken ska ut­re­das.

Det to­ta­li­tä­ra ar­vet

Det vik­ti­ga när det gäl­ler att för­stå skill­na­den mel­lan Be­la­rus och till ex­em­pel Ukrai­na är att Ukrai­na vis­ser­li­gen fort­fa­ran­de är på­ver­kat av sitt sov­jet­för­flut­na. Men Ukrai­nas pro­blem är kor­rup­tion, in­te en to­ta­li­tär po­li­tisk tra­di­tion. Även i Ukrai­na fö­re­kom­mer po­li­tis­ka mord, men de sank­tio­ne­ras in­te på högs­ta ni­vå. I Be­la­rus dä­re­mot har Lu­ka­sjen­ko fört det to­ta­li­tä­ra ar­vet vi­da­re. Det in­ne­bär ock­så att han länge har lyc­kats skräm­ma folk till un­der­kas­tel­se – de har myc­ket kon­kre­ta skäl till att kän­na räds­la.

Att be­la­ru­sis­ka fa­briks­ar­be­ta­re nu del­tar i strej­ken, och po­li­ser och sol­da­ter lägger ut vi­de­o­snut­tar där de sä­ger upp sig på grund av vål­det mot de­mon­stran­ter­na, är nytt. De till­hör ett väl­jar­seg­ment som bru­kar va­ra lo­jalt med Lu­ka­sjen­ko.

När det blir verk­lig po­li­tisk för­änd­ring i Be­la­rus – i klar­text när Lu­ka­sjen­ko av­går – är omöj­ligt att sä­ga. Men en sak är sä­ker: lan­det är in­te läng­re det­sam­ma.

FO­TO: SER­GEI GAPON/LEHTIKUVA

Be­la­rus är in­te läng­re det­sam­ma. Trots att över fy­ra­tu­sen män­ni­skor gri­pits och elitsol­da­ter sys­te­ma­tiskt miss­hand­lat de­mon­stran­ter fort­sät­ter de fred­li­ga pro­tes­ter­na. Men när det blir verk­lig po­li­tisk för­änd­ring är omöj­ligt att sä­ga.

FO­TO: SER­GEI GAPON/LEHTIKUVA

Vi­trys­ka sä­ker­hets­tjäns­te­män och kra­vall­po­li­ser ar­resta­re­a­de del­ta­ga­re i en de­mon­stra­tion i Minsk den 14 ju­li 2020, ef­ter att lan­dets cen­tra­la val­kom­mis­sion väg­ra­de att re­gi­stre­ra de vik­ti­gas­te ri­va­ler­na till pre­si­dent Alex­an­der Lu­kashen­ko.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.