En svensk restaurang
Kulturchef Fredrik Sonck jämför Sveriges och Finlands kulturpolitik under coronakrisen.
kan till exempel välkomna hundratals gäster och det är okej så länge där inte finns en scen med en trubadur eller en ståuppkomiker. Då är det frågan om ett förbjudet kulturevenemang.
Sverige har som bekant utmärkt sig internationellt med sina jämförelsevis milda coronarestriktioner. Mjuka rekommendationer och tillit har varit melodin.
Men på ett område – kulturens – framstår Sverige som klart striktare än till exempel Finland. Här har Sverige helt sonika förbjudit konserter, teaterföreställningar och diktuppläsningar med mer än 50 personer i publiken.
Samtidigt laddar det finländska kulturfältet för en höst som visserligen blir annorlunda, men som ändå verkar bli av. Premiärer är fastslagna, konsertkvällar är inprickade, repetitioner pågår och olika mått och steg vidtas för att minska risken för smittspridning.
I Sverige har delar av kulturbranschen protesterat högljutt, och helt klart skulle en del svenska artister gärna se att Finlands väg också var Sveriges. Det som särskilt verkar reta svenska kulturarbetare är det absurda i att det är just kulturbranschen som kläms åt, men inte detaljhandeln, fordonsindustrin eller resebranschen. En restaurang kan till exempel välkomna hundratals gäster och det är okej så länge där inte finns en scen med en trubadur eller en ståuppkomiker. Då är det frågan om ett förbjudet kulturevenemang.
Den som protesterat mest högljutt är komikern, artisten och författaren Jonas Gardell som i en krönika i Expressen 3.8.2020 krävde kulturminister Amanda Linds avgång. Förutom den uppenbart inkonsekventa politiken lyfte han fram bristen på framförhållning och avsaknaden av ordentliga stödpaket till kulturindustrin.
Enligt Gardell har Lind inte kunnat hävda sig internt i regeringen och är en svag och okunnig företrädare för en jättebransch. Regeringen som helhet bannade han för att betrakta kultur som ett lättviktigt område: ”Sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset, något trevligt till kaffet, något som inte är på riktigt allvar.”
Det är lätt att instämma i detta. Men sedan är Gardells och andra kulturproducenters önskan om framförhållning, att veta vad som gäller framöver, ingen lätt ekvation under en pandemi då just osäkerhet är en del av krisens natur. Ingen ansvarsfull politiker kan ge några bombsäkra löften om framtida restriktioner eller uppöppningar.
Ytligt sett kan det alltså framstå som om det finländska kulturlivet har det bättre förspänt, men det finns absolut inga garantier för att kulturhösten kan äga rum som planerat.
Mellan skål och vägg talas det till och med om kulturproducenter som helst skulle vilja ställa in redan nu, men som utan uttryckliga påbud från myndigheternas sida i så fall skulle riskera att hamna i ekonomiska eller juridiska trångmål. Det behövs ett force majeure för att säga upp avtal och kontrakt.
I Finland är det veterligen ingen som krävt kulturministern Annika Saarikkos avgång, men så har hon nyligen återvänt till sin post efter en längre föräldraledighet. I en Yle-intervju 12.8 reflekterade hon om det smått perversa finländska systemet där kulturen i hög grad finansieras med Veikkausmedel (eller i klartext: med pengar som ofta genererats av människors spelmissbruk).
Saarikko har rätt i att en reform förutsätter en trovärdig och ersättande finansieringsform, men kanske kunde coronakrisens nedsläckta spelautomater (med påföljande bortfall av många miljoner) innebära en gyllene chans att göra om systemet? När finansieringen ändå måste tryggas på annat sätt?
Det förutsätter en stark kulturminister, och om stalltipset håller – att Saarikko detroniserar Katri Kulmuni som centerordförande på partistämman i september – vore hon den starkaste kulturministern i mannaminne.
Normalt vore detta ett osannolikt scenario. Det vanliga är att ledaren för ett större regeringsparti tillskansar sig en ministerpost som – för att dra en parallell till Sverige – uppfattas som tyngre än kulturministerns. Men Saarikko har redan sagt att hon som potentiell Centerledare önskar att Matti Vanhanen fortsätter som finansminister. Så vem vet?