In­ter­na­tio­nellt sam­ar­be­te – men på vems vill­kor?

En ge­men­sam stat i stäl­let för ett Is­ra­el och ett Pa­les­ti­na. Ett hem­land för al­la ju­dar, men ock­så för al­la pa­les­ti­ni­er. En stat som minns bå­de Sho­ah och Nak­ba.

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - ULLA KLöTZER ak­tiv i Kvin­nor för fred och Kvin­nor mot atom­kraft Es­bo

SäKERHETSP­OLITIK Jesper Lindholm ut­vär­de­rar för­tjänst­fullt na­tio­na­lis­men och för­må­gan att tän­ka glo­balt (HBL De­batt 12.8).

Som evig EU- och Na­to­mot­stån­da­re, men även evig fö­re­språ­ka­re för glo­balt sam­ar­be­te, öns­kar jag på­min­na om att det är av­gö­ran­de för en fun­ge­ran­de de­mo­kra­ti att själv­be­stäm­man­de­rät­ten, det vill sä­ga riks­da­gens och re­ge­ring­ens möj­lig­het att fat­ta su­ve­rä­na be­slut som gag­nar fol­ket och det glo­ba­la sam­ar­be­tet, in­te be­skärs i för hög grad, vil­ket dessvär­re har skett un­der ett an­tal år.

Myc­ket har skett ut­an att med­bor­gar­na ens har lagt mär­ke till det: en smy­gan­de, plikt­fylld, de­mo­kra­ti­ho­tan­de an­pass­ning till EU och Na­to.

Lindholm näm­ner tre ome­del­ba­ra glo­ba­la hot som gör narr av na­tio­na­lis­tis­ka tan­kar: kärn­va­pen­ho­tet, mil­jökri­sen och den tek­nis­ka re­vo­lu­tio­nen. Jag öns­kar till­läg­ga den so­ci­a­la ojäm­lik­het som fort­fa­ran­de rå­der i värl­den. Allt det­ta krä­ver glo­balt sam­ar­be­te, men på vil­ka vill­kor och i vil­ket säll­skap?

Be­träf­fan­de bland an­nat den so­ci­a­la ojäm­lik­he­ten och mil­jökri­sen be­grän­sar vårt EU-med­lem­skap i hög grad Fin­lands ak­ti­va in­sat­ser för att be­mäst­ra des­sa hot. Me­ra peng­ar till EU, mind­re peng­ar för eg­na väl­rik­ta­de mil­jö­in­sat­ser, häl­so­vård, un­der­vis­ning, äldre­omsorg. Fin­lands riks­dag har ing­en möj­lig­het att föl­ja upp hur de cir­ka 7 mil­jar­der eu­ro som vi skall be­ta­la till co­ro­na­å­ter­hämt­nings­fon­den kom­mer att an­vän­das. I Ita­li­en, som er­hål­ler över 80 mil­jar­der, har den eko­no­mis­ka kri­sen på­gått an­svars­löst i fle­ra år. Skall fin­län­dar­na stå för det, el­ler kun­de vår re­ge­ring an­vän­da 7 mil­jar­der på ett bätt­re och över­vak­bart sätt? Oro­väc­kan­de är att Gre­en­pe­a­ce i ju­ni rap­por­te­rar att gas-, ol­je- och flyg­bo­lag samt and­ra för­o­re­nan­de in­du­stri­er in­om EU kas­se­rar in co­ro­na­peng­ar i form av di­rek­ta er­sätt­ning­ar, and­ra for­mer av stat­ligt stöd, skat­te­lätt­na­der, ned­skär­ning­ar i punkt­skat­ter med me­ra.

Vill fin­län­dar­na att EU un­der bud­get­pe­ri­o­den 2021– 2027 skall an­vän­da 7 mil­jar­der eu­ro för den eu­ro­pe­is­ka för­svars­fon­den för att främ­ja kon­kur­rens­kraf­ten, ef­fek­ti­vi­te­ten och in­no­va­tions­ka­pa­ci­te­ten för den eu­ro­pe­is­ka för­svars­in­du­strin, och för att för­bätt­ra in­fra­struk­tu­ren för ge­men­sam­ma mi­li­tä­ra in­sat­ser?

Vet fin­län­dar­na att Fin­lands re­ge­rings un­der­teck­nan­de av det av­tal om för­bud mot atom­va­pen som rös­ta­des fram av 122 av 193 med­lems­län­der i FN i ju­li 2017 (in­te Fin­land) och som har un­der­teck­nats av 81 län­der och ra­ti­fi­ce­rats av 44 län­der, hind­ras av vårt EU-med­lem­skap och vårt tä­ta sam­ar­be­te med Na­to? Det ne­utra­la ic­ke-EUlan­det Schweiz hör till de 44 län­der som har ra­ti­fi­ce­rat av­ta­let, lik­som Ös­ter­ri­ke och Ir­land som en­da EU-län­der. Det sak­nas nu en­dast sex län­der för att av­ta­let skall bli in­ter­na­tio­nellt bin­dan­de. Fin­land och Sve­ri­ge ly­ser med sin från­va­ro trots att pre­si­dent Ur­ho Kek­ko­nen och Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter Olof Pal­me på sin tid var starkt en­ga­ge­ra­de för ett kärn­va­pen­fritt Nor­den.

På grund av EU och Na­to ti­ger Fin­land även om att Do­nald Trump har sagt upp INF-av­ta­let om av­skaf­fan­det av me­del- och kort­di­stans­ro­bo­tar – ett livs­av­gö­ran­de av­tal för Eu­ro­pa. Ing­en kri­tik hörs hel­ler om att de nio atom­va­pen­län­der­na spen­de­rar 138 699 dol­lar per mi­nut på atom­va­pen och att Pen­ta­gon utvid­gar sitt pro­gram för ”lå­gin­ten­si­va” atom­va­pen av sam­ma styr­ka som Hi­ros­hi­ma­och Na­ga­sa­ki-bom­ber­na. Dess­utom har USA ut­pla­ce­rat någ­ra av si­na mest kraft­ful­la va­pen i Eu­ro­pa: I Stor­bri­tan­ni­en sex stra­te­gis­ka bomb­plan med ka­pa­ci­tet för atom­va­pen. De har re­dan gjort flygupp­drag över Ös­ter­sjön.

Fin­lands re­ge­ring kri­ti­se­rar in­te hel­ler att USA för­va­rar 50 atom­bom­ber (B61) i Eu­ro­pa i Tur­ki­et, Bel­gi­en, Ne­der­län­der­na, Tyskland och Ita­li­en, vil­ket stri­der mot ic­ke-sprid­nings­av­ta­let (NPT) som Fin­land har un­der­teck­nat. Av­ta­let för­bju­der över­fö­ring av kon­troll av atom­va­pen till en stat ut­an atom­va­pen. Fin­land kri­ti­se­rar in­te hel­ler Stor­bri­tan­ni­en och Frank­ri­ke för att de in­te ned­rus­tar atom­vap­nen trots att de un­der­teck­nat NPT.

EU, Na­to och USA är mäk­ti­ga och far­li­ga sam­ar­bets­part­ner ifall man öns­kar ett in­ter­na­tio­nellt sam­ar­be­te som ef­ter­strä­var fred, so­ci­al rätt­vi­sa och ett upp­rik­tigt an­svar för mil­jön – na­tio­nellt och in­ter­na­tio­nellt.

Jag un­der­stö­der fullt Lind­holms krav på att ”det är dags att växa upp och bör­ja tän­ka glo­balt” – men på vems vill­kor?

Is­ra­els själv­stän­dig­hets­dag fi­ras den 28 april. Tolv is­ra­e­ler som gjort nå­got spe­ci­ellt för sitt land tän­der varsin fack­la på Herzl­ber­get i Je­ru­sa­lem. Jag föl­jer ce­re­mo­nin på tv och är djupt be­rörd. Men sam­ti­digt slår det mig att jag in­te hör ett ord ara­bis­ka trots att det är mo­ders­må­let för en fem­te­del av be­folk­ning­en.

Jag näm­ner för en ara­bisk be­kant att det kän­des kons­tigt, och frå­gar hur hon upp­le­ver det.

”Det är ju en ju­disk stat”, sä­ger hon med ett snett le­en­de. Se­dan föl­jer ett långt sam­tal om att le­va som ara­bisk med­bor­ga­re i Is­ra­el. Kort sagt är det in­te all­tid en­kelt.

Ock­så för ut­län­ning­ar som mig märks sta­tens ju­dis­ka ka­rak­tär i att det är nästin­till omöj­ligt att få med­bor­gar­skap el­ler per­ma­nent up­pe­hålls­till­stånd ut­an att va­ra ju­de, ha ju­disk bak­grund el­ler en is­ra­e­lisk part­ner.

Det är ba­ra två år se­dan par­la­men­tet god­kän­de en na­tio­nal­stats­lag som de ara­bis­ka med­bor­gar­na upp­lev­de som krän­kan­de och ute­slu­tan­de. La­gen slog fast att Is­ra­el är det ju­dis­ka fol­kets na­tio­nal­stat och de­gra­de­ra­de ara­bis­kan från of­fi­ci­ellt språk till ett språk med sär­skild sta­tus.

Ara­bis­ka par­ti­er har sut­tit i Knes­set från förs­ta bör­jan, men än­nu in­te ta­gits med i en en­da re­ge­ring. För ett par veckor se­dan för­sök­te ara­bis­ka par­la­ments­le­da­mö­ter få ige­nom ett jäm­lik­hets­tillägg till na­tio­nal­stats­la­gen och upp­gra­de­ra ara­bis­kans sta­tus. Men för­sla­get gick in­te ige­nom.

Just nu ver­kar det osan­no­likt att Is­ra­el skul­le gå in för nå­gon typ av bi­na­tio­nell stat el­ler kon­fe­de­ra­tion som om­fat­tar bå­de Is­ra­el, Väst­ban­ken och Ga­za och där al­la med­bor­ga­re har sam­ma rät­tig­he­ter, in­klu­si­ve att bo­sät­ta sig var de vill. Un­ge­fär hälf­ten av be­folk­ning­en skul­le va­ra ju­disk och hälf­ten ara­bisk, vil­ket skul­le äta upp den ma­jo­ri­tet som gör en ju­disk stat håll­bar. För att in­te ta­la om sä­ker­hets­a­spek­ten el­ler huruvi­da pa­les­ti­ni­er­na ens är in­tres­se­ra­de.

Men un­der den se­nas­te ti­den, pa­ral­lellt med Trumps tvåstats­de­al och Ne­ta­ny­a­hus an­nek­te­rings­pla­ner, har fle­ra de­bat­tö­rer lyft upp tan­ken på nytt.

Se­dan brit­ter­nas och FN:s förs­ta del­nings­pla­ner har för­sla­gen hand­lat om två sta­ter. Men tan­ken om en en­da stat för ju­dar och ara­ber är minst li­ka gam­mal.

Tvåstats­lös­ning­en upp­fat­tas of­ta som det själv­kla­ra må­let, men det blir allt svå­ra­re att fö­re­stäl­la sig hur en fun­ge­ran­de pa­les­tinsk stat skul­le se ut i dag när de ju­dis­ka bo­sätt­ning­ar­na och vägar­na mel­lan dem skär sön­der den sta­tens ter­ri­to­ri­um.

Den is­ra­e­lis­ka fi­lo­so­fen Om­ri Bo­ehm gav ny­li­gen ut en bok om en­stats­lös­ning­en där han på­min­ner om att pre­miär­mi­nis­ter Me­nachem Be­gin, från sam­ma par­ti som nu­va­ran­de pre­miär­mi­nis­tern Ne­ta­ny­a­hu, re­dan 1977 fö­reslog att Is­ra­el skul­le ta över de oc­ku­pe­ra­de om­rå­de­na och ge pa­les­ti­ni­er­na is­ra­e­liskt med­bor­gar­skap och li­ka rät­tig­he­ter, plus au­to­no­mi in­om många sam­hälls­sek­to­rer.

Men det räc­ker in­te, på­pe­kar Bo­ehm, om Is­ra­el ska kun­na va­ra en stat för al­la si­na med­bor­ga­re. I en ge­men­sam stat mås­te ju­dar och pa­les­ti­ni­er er­kän­na och re­spek­te­ra varand­ras an­språk och histo­ria – bå­de Sho­ah (för­in­tel­sen) och Nak­ba (när hund­ra­tu­sen­tals ara­ber för­drevs el­ler flyd­de kri­get 1948 då Is­ra­el grun­da­des, och ald­rig tilläts åter­vän­da).

Den ara­bis­ka Knes­set­med­lem­men Ah­mad Ti­bi tog ett förs­ta steg med ett so­li­da­riskt tal på min­nes­da­gen för för­in­tel­sen år 2010, och en­ligt Bo­ehm är det nu ju­dar­nas tur.

Vack­ra te­o­ri­er fun­ge­rar dessvär­re in­te all­tid i prak­ti­ken. Kanske är en­stats­lös­ning­en bå­de för en­kel och för kom­pli­ce­rad för att kun­na bli mer än en na­iv uto­pi. Men om jag lärt mig nå­got om den här kon­flik­ten så är det att in­te tro att jag har rätt svar el­ler ens rätt giss­ning.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.