Internationellt samarbete – men på vems villkor?

En gemensam stat i stället för ett Israel och ett Palestina. Ett hemland för alla judar, men också för alla palestinier. En stat som minns både Shoah och Nakba.

SäKERHETSPOLITIK Jesper Lindholm utvärderar förtjänstfullt nationalismen och förmågan att tänka globalt (HBL Debatt 12.8).

Som evig EU- och Natomotståndare, men även evig förespråkare för globalt samarbete, önskar jag påminna om att det är avgörande för en fungerande demokrati att självbestämmanderätten, det vill säga riksdagens och regeringens möjlighet att fatta suveräna beslut som gagnar folket och det globala samarbetet, inte beskärs i för hög grad, vilket dessvärre har skett under ett antal år.

Mycket har skett utan att medborgarna ens har lagt märke till det: en smygande, pliktfylld, demokratihotande anpassning till EU och Nato.

Lindholm nämner tre omedelbara globala hot som gör narr av nationalistiska tankar: kärnvapenhotet, miljökrisen och den tekniska revolutionen. Jag önskar tilllägga den sociala ojämlikhet som fortfarande råder i världen. Allt detta kräver globalt samarbete, men på vilka villkor och i vilket sällskap?

Beträffande bland annat den sociala ojämlikheten och miljökrisen begränsar vårt EU-medlemskap i hög grad Finlands aktiva insatser för att bemästra dessa hot. Mera pengar till EU, mindre pengar för egna välriktade miljöinsatser, hälsovård, undervisning, äldreomsorg. Finlands riksdag har ingen möjlighet att följa upp hur de cirka 7 miljarder euro som vi skall betala till coronaåterhämtningsfonden kommer att användas. I Italien, som erhåller över 80 miljarder, har den ekonomiska krisen pågått ansvarslöst i flera år. Skall finländarna stå för det, eller kunde vår regering använda 7 miljarder på ett bättre och övervakbart sätt? Oroväckande är att Greenpeace i juni rapporterar att gas-, olje- och flygbolag samt andra förorenande industrier inom EU kasserar in coronapengar i form av direkta ersättningar, andra former av statligt stöd, skattelättnader, nedskärningar i punktskatter med mera.

Vill finländarna att EU under budgetperioden 2021– 2027 skall använda 7 miljarder euro för den europeiska försvarsfonden för att främja konkurrenskraften, effektiviteten och innovationskapaciteten för den europeiska försvarsindustrin, och för att förbättra infrastrukturen för gemensamma militära insatser?

Vet finländarna att Finlands regerings undertecknande av det avtal om förbud mot atomvapen som röstades fram av 122 av 193 medlemsländer i FN i juli 2017 (inte Finland) och som har undertecknats av 81 länder och ratificerats av 44 länder, hindras av vårt EU-medlemskap och vårt täta samarbete med Nato? Det neutrala icke-EUlandet Schweiz hör till de 44 länder som har ratificerat avtalet, liksom Österrike och Irland som enda EU-länder. Det saknas nu endast sex länder för att avtalet skall bli internationellt bindande. Finland och Sverige lyser med sin frånvaro trots att president Urho Kekkonen och Sveriges statsminister Olof Palme på sin tid var starkt engagerade för ett kärnvapenfritt Norden.

På grund av EU och Nato tiger Finland även om att Donald Trump har sagt upp INF-avtalet om avskaffandet av medel- och kortdistansrobotar – ett livsavgörande avtal för Europa. Ingen kritik hörs heller om att de nio atomvapenländerna spenderar 138 699 dollar per minut på atomvapen och att Pentagon utvidgar sitt program för ”lågintensiva” atomvapen av samma styrka som Hiroshimaoch Nagasaki-bomberna. Dessutom har USA utplacerat några av sina mest kraftfulla vapen i Europa: I Storbritannien sex strategiska bombplan med kapacitet för atomvapen. De har redan gjort flyguppdrag över Östersjön.

Finlands regering kritiserar inte heller att USA förvarar 50 atombomber (B61) i Europa i Turkiet, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Italien, vilket strider mot icke-spridningsavtalet (NPT) som Finland har undertecknat. Avtalet förbjuder överföring av kontroll av atomvapen till en stat utan atomvapen. Finland kritiserar inte heller Storbritannien och Frankrike för att de inte nedrustar atomvapnen trots att de undertecknat NPT.

EU, Nato och USA är mäktiga och farliga samarbetspartner ifall man önskar ett internationellt samarbete som eftersträvar fred, social rättvisa och ett uppriktigt ansvar för miljön – nationellt och internationellt.

Jag understöder fullt Lindholms krav på att ”det är dags att växa upp och börja tänka globalt” – men på vems villkor?

Israels självständighetsdag firas den 28 april. Tolv israeler som gjort något speciellt för sitt land tänder varsin fackla på Herzlberget i Jerusalem. Jag följer ceremonin på tv och är djupt berörd. Men samtidigt slår det mig att jag inte hör ett ord arabiska trots att det är modersmålet för en femtedel av befolkningen.

Jag nämner för en arabisk bekant att det kändes konstigt, och frågar hur hon upplever det.

”Det är ju en judisk stat”, säger hon med ett snett leende. Sedan följer ett långt samtal om att leva som arabisk medborgare i Israel. Kort sagt är det inte alltid enkelt.

Också för utlänningar som mig märks statens judiska karaktär i att det är nästintill omöjligt att få medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd utan att vara jude, ha judisk bakgrund eller en israelisk partner.

Det är bara två år sedan parlamentet godkände en nationalstatslag som de arabiska medborgarna upplevde som kränkande och uteslutande. Lagen slog fast att Israel är det judiska folkets nationalstat och degraderade arabiskan från officiellt språk till ett språk med särskild status.

Arabiska partier har suttit i Knesset från första början, men ännu inte tagits med i en enda regering. För ett par veckor sedan försökte arabiska parlamentsledamöter få igenom ett jämlikhetstillägg till nationalstatslagen och uppgradera arabiskans status. Men förslaget gick inte igenom.

Just nu verkar det osannolikt att Israel skulle gå in för någon typ av binationell stat eller konfederation som omfattar både Israel, Västbanken och Gaza och där alla medborgare har samma rättigheter, inklusive att bosätta sig var de vill. Ungefär hälften av befolkningen skulle vara judisk och hälften arabisk, vilket skulle äta upp den majoritet som gör en judisk stat hållbar. För att inte tala om säkerhetsaspekten eller huruvida palestinierna ens är intresserade.

Men under den senaste tiden, parallellt med Trumps tvåstatsdeal och Netanyahus annekteringsplaner, har flera debattörer lyft upp tanken på nytt.

Sedan britternas och FN:s första delningsplaner har förslagen handlat om två stater. Men tanken om en enda stat för judar och araber är minst lika gammal.

Tvåstatslösningen uppfattas ofta som det självklara målet, men det blir allt svårare att föreställa sig hur en fungerande palestinsk stat skulle se ut i dag när de judiska bosättningarna och vägarna mellan dem skär sönder den statens territorium.

Den israeliska filosofen Omri Boehm gav nyligen ut en bok om enstatslösningen där han påminner om att premiärminister Menachem Begin, från samma parti som nuvarande premiärministern Netanyahu, redan 1977 föreslog att Israel skulle ta över de ockuperade områdena och ge palestinierna israeliskt medborgarskap och lika rättigheter, plus autonomi inom många samhällssektorer.

Men det räcker inte, påpekar Boehm, om Israel ska kunna vara en stat för alla sina medborgare. I en gemensam stat måste judar och palestinier erkänna och respektera varandras anspråk och historia – både Shoah (förintelsen) och Nakba (när hundratusentals araber fördrevs eller flydde kriget 1948 då Israel grundades, och aldrig tilläts återvända).

Den arabiska Knessetmedlemmen Ahmad Tibi tog ett första steg med ett solidariskt tal på minnesdagen för förintelsen år 2010, och enligt Boehm är det nu judarnas tur.

Vackra teorier fungerar dessvärre inte alltid i praktiken. Kanske är enstatslösningen både för enkel och för komplicerad för att kunna bli mer än en naiv utopi. Men om jag lärt mig något om den här konflikten så är det att inte tro att jag har rätt svar eller ens rätt gissning.