Slutet hägrar på energitorvens era
Ska Finland nå sina klimatmål kostnadseffektivt kan vi börja med att skärpa beskattningen på torv, anser ekonomiexperter. Om det är början på slutet för energitorven måste Finland lansera en genomtänkt variant av konceptet rättvis klimatomställning.
När regeringen i höst väntas skärpa energitorvens skattesats tar den mer än ett budgetbeslut. Det är ett steg i det maratonlopp mot klimatneutralitet som regeringsprogrammet siktar på inom 15 år, och det har ett viktigt signalvärde: torven är ingen framtidsbransch.
I dag uppbär staten både energiskatt och koldioxidskatt på bränslen som stenkol, bensin och diesel medan torven är befriad från koldioxidskatten. Stenkol beskattas nästan tiofalt hårdare, räknat per producerad energimängd, enligt Statens ekonomiska forskningscentral Vatt.
Torvförbränningens klimatutsläpp är i storleksklass med trafikens, runt 10 procent. Den nuvarande torvbeskattningen är på kollisionskurs med regeringens klimatmål. Ekonomiprofessorerna Vesa Vihriälä, Bengt Holmström, Sixten Korkman och Roope Uusitalo har nyligen rekommenderat att torvsubventionerna slopas.
Regeringen har tidigare enats om att torvförbränningen åtminstone ska halveras till 2030. Centern menar att marknaden kommer att ta hand om detta tack vare EU:s system för utsläppshandel, men De gröna kräver att torvens relativa skattefördel måste tacklas med en skattehöjning för att säkerställa målet.
Klart är att en skatteskärpning skulle försnabba en avveckling av torven, men oklart är exakt hur stor klimateffekten skulle bli av en given skattehöjning. Det är svårbedömt eftersom bara de stora kraftverken omfattas av utsläppshandeln medan de små inte ingår. Dessutom får en del av de stora kraftverken en del utsläppsrätter gratis, vilket försvagar utsläppshandelns styrkraft, säger Marita Laukkanen, chefsforskare på Vatt.
Ingen framtidsbransch
Att torven i dag skattas lindrigare än utsläppsfri elektricitet skapar inte incentiv för kommunerna att fasa ut den. Marita Laukkanen säger att oberoende av vilken skattesats regeringen enas om i höst är det viktigast att man signalerar att torven är ett bränsle som inte kommer att bli lönsammare i framtiden. Torven kommer att ingå i Finlands energipalett i flera år till, men:
– Det behövs åtminstone utsikter och gärna en färdplan på tio–femton års sikt som visar att det inte längre lönar sig att investera i nya anläggningar för torvförbränning. Och en tydlig signal att det inte lönar sig att satsa på torvutvinning som framtidsyrke, säger hon.
Torvproduktionens direkta sysselsättande effekt i Finland beräknades 2018 till 2 300 årsverken, indirekt till 4 200. Utvinningen är säsongsarbete, men om staten medvetet avvecklar torvindustrin måste den bädda för dem som förlorar jobbet. Regeringen enades i vintras om en färdplan för ”rättvis omställning” av det här slaget.
Man behöver inte börja från noll. Det finns både EU-pengar att ansöka om och en hel del exempel att jämföra med eftersom Finland ingalunda är först ute.
Finland väntas kunna få upp till 165 miljoner euro ur EU:s fond för rättvis omställning till ett klimatsmartare samhälle, och de pengarna ska gå till regioner och näringar som drabbas.
Den spanska modellen
Detta är något De gröna talade om redan under valrörelsen, ibland med hänvisning till att Spanien har gjort en motsvarande manöver som utfallit väl. Där handlade det om att fasa ut produktionen av spanskt stenkol. Exemplet är värt att titta på.
EU-kommissionen hade i åratal varit på Spanien för att landet subventionerade verksamheten i kolgruvorna i norr. Det var dyrare att fortsätta gruvdriften än att importera samma vara, men man fortsatte med det på grund av den sysselsättande effekten i regioner som annars hotades av marginalisering.
Kort efter maktskiftet 2018 skred den nya regeringen till verket och beslutade avveckla stenkolsutvinningen nästan omedelbart. Regeringen vek 250 miljoner euro för de drabbade regionerna och fick fackrörelsen med sig tack vare lukrativa erbjudanden till gruvarbetarna som förlorade jobbet.
Alla gruvarbetare som hade fyllt 48, ungefär 60 procent av de drabbade, erbjöds tidig pension. De yngre erbjöds omskolning för yrken inom förnybar energi eller naturvårdsarbeten, och regionerna utlovades investeringsstöd fram till 2023, i synnerhet inom miljöteknikbranscher, för att trissa upp sysselsättningen.
Teresa Ribera, Spaniens minister för ekologisk omställning, har i omgångar upprepat att konceptet går ut på att ingen lämnas åt sitt öde, att klimatåtgärder måste kompletteras med en politik som skapar nya jobb och öppnar nya möjligheter.
– Med rättvis omställning tillämpas klimatbeslut som socialpolitik, sade hon till HBL på klimatmötet i Katowice i december 2018.
Knepigare här
Europeiska fackliga samorganisationen har sagt att Spanien kunde exportera sin modell som ett praktexempel.
Skulle Finland importera den kan den naturligtvis inte tillämpas rakt av. För det första lade Spanien ned sin stenkolsproduktion i ett nafs medan Finland kunde avveckla torven behärskat och under flera år. I stället för att EU-kommissionen skulle flåsa Finland i nacken skulle den bidra med miljonstöd.
En annan skillnad är att kolgruvorna stod för bara 2 procent av den spanska elproduktionen. Torven utgör 4–6 procent av Finlands energipalett, men regionalt nästan 50 procent av värmeproduktionen, och den är ett viktigt bränsle i fem av de tio största städernas fjärrvärmepannor, enligt tidningen Kuntatekniikka.
Tryggad värmeproduktion i finskt klimat är en försörjningsberedskapsfråga av helt annan kaliber än hur Spanien ersätter en bråkdel av sin elförsörjning, men en klimatprogressiv regering kan inte heller blunda för att torvens andel av utsläppen är klart större än dess andel av energiproduktionen.
För det tredje skulle omställningen här ha större konsekvenser för sysselsättningen, i synnerhet sett till folkmängd. Även om de spanska kolgruvorna sysselsatte 100 000 arbetare i sin glans dagar på 1960-talet hade branschen nästan dött ut av sig själv innan regeringen begravde den. Omställningen gällde drygt tusen gruvarbetare. Årsverkena i vår torvindustri är betydligt fler.
En ytterligare aspekt är att det spanska stenkolet kunde ersättas enkelt. I torvens fall är det knepigare. Klimatminister Krista Mikkonen (Gröna) vill undvika träbaserade biobränslen som substitut bland annat för att inte äventyra skogens roll som kolsänka – den andra sidan av klimatekvationen. Hon föreslår bland annat storskaliga värmepumpar som kan anslutas till fjärrvärmenätet.
När Finland fasar ut stenkolet till 2029 uppmuntras de kommunala energibolagen att gå in för tekniker som inte bygger på förbränning. De gröna menar att torvavvecklingen kunde hänga på samma koncept.
Även om torven är en svårare fråga för Finland än vad kolgruvorna var för Spanien finns det fler exempel ute i världen. Kanada och Tyskland har beslutat att avveckla kolkraften och ta hand om sina gruvarbetare, och när Nya Zeeland sätter stopp för oljeoch gasutvinningstillstånd till havs sker det inte utan en plan för den region som drabbas hårdast.
Genomtänkta färdplaner och furstliga stödpengar kan göra en omställning rättvis, men ska den göras acceptabel för dem som berörs krävs mer än så. Torvutvinningen är en del av identiteten i starka torvfästen och en avveckling måste göras med respekt för den stolthet branschen bär och med erkänsla för dess bidrag till välfärden. I den mån Spanien lyckades på den punkten är det värt att lyssna noga hur man bar sig åt.
Det behövs åtminstone utsikter och gärna en färdplan på tio femton års sikt som visar att det inte längre lönar sig att investera i nya anläggningar för torvförbränning. Och en tydlig signal att det inte lönar sig att satsa på torvutvinning som framtidsyrke.