Från Finlands nyaste kanal till omtumlande forsupplevelser
Vattenvägen är vi snabbare än någonsin förut samtidigt som vi spenderar allt mer tid på land. Kymmene älv ger och tar, och håller än en gång på att dra det längsta strået.
Femton meter framför mig fastnar Oscar med kajaken i en fors. Vattnet porlar runt ekipaget samtidigt som Oscar försöker lösgöra sig från stenarna som har hans kajak i ett fast grepp.
För en kort sekund känns situationen alltför välbekant. Vi har varit med om det här förr och det kostade oss en kamera.
Den här gången lyckas han dock slita sig loss och varna mig. Jag är på alerten och har redan girat mot vänster. Oturligt nog är den vänstra flanken inte mycket bättre och några sekunder senare sitter jag fast.
Den starka strömmen för kajakens akter framåt samtidigt som fören sitter som gjuten mellan två stenar. På tvären i forsen tar min kajak in stora mängder vatten.
Med viss möda stiger jag ur och sneglar neråt. Kameran är kvar. Skönt.
Jag för kajaken till sidan av forsen, tömmer den på vatten och konstaterar att Kymmene älvs forsar är mer ekonomiska till sin natur jämfört med de forsar vi tidigare upplevt.
Samtidigt funderar Oscar skrattande varför vår paddlingskarta inte berättar om den fallna björkstammen som ligger tvärs över forsen och täpper till hela den rekommenderade vänstra flanken, som ska vara en lätt och säker rutt genom forsen.
Vi har varit ute på äventyr för länge för att inte kunna dra på munnen åt vår egen misär.
Utmaningar håller ångan uppe
Det betyder ändå inte att vi blivit oaktsamma. Vår färd längs Kymmene älv har präglats av strömmande vatten och en vind som tilltagit märkbart sedan Päijänne. Vi backar tillbaka några dagar till sjön Ruotsalainen.
På sjön går vita gäss. Vattnet sveper över kajaken när vi navigerar mellan laxnät och klippor. Sidovinden är skoningslös och för oss mot staden Heinola, vare sig vi vill eller inte.
Väl framme i Heinola drar vi upp kajakerna mellan några identiska roddbåtar av en modell som vi sett under hela vårt äventyr. Roddbåtarna har en smal för och en smal akter och ligger förtöjda vid varje stugstrand.
Tidigare under resan skämtade vi om att man säkert får en sådan roddbåt på köpet då man bygger en stuga vid en sjö. Ju längre vår resa pågått, desto mer sanning verkar det ligga i vårt skämt.
Kimola kanal
Kymmene älvs lätta strömmar för oss vidare från Heinola och in i nybyggda Kimola kanal med tillhörande sluss och tunnel. Redan under paddlingsäventyrets första kväll provade undertecknad på att paddla igenom en tunnel, den gången i form av en vägtrumma.
Det optimistiska försöket ledde till en problematisk paddlingssession baklänges längs ett rör som av allting att döma inte var designat för kajaker.
Kimola kanal erbjuder däremot en cirka 70 meter lång tunnelupplevelse som företräds av en tolv meter djup, trång sluss. I brist på snören
längs kanten väljer vi varsin båt att hålla fast vid under själva slussandet.
Hiidenvuori
Längs resan har vi märkt att båtförare har en tendens att vara pratsamma. Föraren till båten jag ligger förtöjd vid sällar sig till majoriteten och tipsar om att vi bör besöka Hiidenvuori, ett berg där Itis musikfestivals avslutningskonsert brukar hållas.
Vi styr kosan mot Hiidenvuori och möts av en fantastisk utsikt över sjö, skog och slätter. Där äter vi lunch, ris och kikärter. Dagen innan har vi enats om att variera vår kost
och byta ut bönorna mot något annat.
När lunchen är uppäten enas vi om att återgå till att äta bönor.
Oravala gård
Ett tiotal kilometer från Kimola kanal väntar familjen Hornborg på oss. De driver anrika Oravala gård och har lovat låna ut sin strandbastu åt oss för en natt, då vi en gång har vägarna förbi.
Svettiga, ovårdade och med smutsiga kläder stiger vi i land och hälsar, vartefter vi går raka vägen in i bastun. Efter en dryg vecka med tvivelaktig framgång på det hygieniska planet känns det obligatoriskt att tvätta sig innan man törs visa sig bland andra människor.
Nytvättade och nyfikna som små barn vill vi höra vad som fört en finlandssvensk familj så här långt österut. Under kvällen och morgonen därpå svarar Christian Hornborg och Ingela Hildén på åtskilliga frågor och vi får lära oss om allt från gamla riksgränser till hur gården påverkades av inbördeskriget.
Tacksamma över att än en gång ha fått ta del av finländares gästvänlighet fortsätter vi vår färd ett antal kilometer längre ner längs älven än där vi slutade. Orsaken stavas hinder i form av fabriker och kraftverk tätt inpå varandra, kombinerat med ett erbjudande att få skjuts förbi det jobbiga partiet.
Vad gäller kraftverk skulle vi hur som helst vara tvungna att lyfta upp kajakerna och passera dem på land. Ibland får man vara lite bekväm av sig, resonerar vi från baksätet i Hornborgs bil.
Vi fortsätter vår färd längs strömmar, forsar och kraftverk. I Pyttis tar vi en kaffepaus, några ynka kilometer från Finska viken. Nu kan ingenting gå fel längre säger vi, och knackar i trä.