Ursinnigt vackert när Ocean Vuong vågar bli sedd
Den efterlängtade romandebuten av vietnamesisk-amerikanske Ocean Vuong är ett svindlande vackert undersökande brev, en berättelse om att överleva det amerikanska våldet och att hitta sig själv i ett samhälle som faller sönder. ROMAN
Ocean Vuong
En stund är vi vackra på jorden (On Earth We’re Briefly Gorgeous, övers. till svenska Andreas Lundberg) Natur & Kultur 2020
Ocean Vuongs romandebut är en kärleksförklaring. Till livet, minnen, familjen, skönheten, den första kärleken och, kanske mest av allt, till språket. En stund är vi vackra på jorden sträcker sig längre än bokens sidor och bildar ett slags lexikon över känslor som är svåra att beskriva i ord. Det här är en sällsynt läsupplevelse; en sådan man vill dela med alla, och ändå hålla för sig själv.
Samma känsla frambringade Vuongs kritikerrosade och prisbelönta poesidebut; diktsamlingen Natthimmel med kulhål (på svenska 2017). I den började Vuong bara nudda vid de ämnen som han nu gräver djupare i.
Flykting, fattig, queer
Han gräver i sitt, eller i sin ställföreträdares, Little Dogs, förflutna och familjehistoria. Det Vuong målar upp är ett porträtt av en uppväxt som flykting, fattig, queer pojke i Hartford, en amerikansk invandrartät stad med utbredd fattigdom. Little Dog uppfostras av sin mamma och schizofrena mormor, båda med trauman från Vietnamkriget i färskt minne. Våldet och rädslan har slagit rot i familjen och präglar Little Dogs uppväxt och syn på livet. Romanen är ett brev till mamman, som inte är läskunnig och aldrig kommer att kunna läsa det hennes son skriver: ”Kära mamma, jag skriver för att nå dig – även om varje ord jag tecknar ner är ett ord längre bort från var du är”.
Vuong rör sig i uppnystande icke-kronologiska cirklar runt Little Dogs minne, barndom och tonår, men sträcker sig också tillbaka till hans mammas och mormors tid i Vietnam, delvis också till en framtid. Han använder motsättningar och tomrum för att väva samman och överlappa nutid och minnen. Det är poetiskt och sinnligt, men Vuong ger också prov på stark berättarteknisk färdighet och längre essäistiska passager – på något sätt smälter de olika stilarna ihop och känns självklara. Prosan är välkomponerad, intensiv och olycksbådande, med ett stråk av sorg som genomsyrar också de vackraste och mest sårbara stunderna.
Perpektivbyte i stället för konflikt
Ocean Vuong bygger sin text på är en österländsk berättarteknik, kishōtenketsu, som till skillnad från västerländsk berättartradition inte förlitar sig på konflikt för att föra handlingen framåt, utan på perspektivbyte. Resultatet är ett realistiskt berättande fullt av detaljer, scener med fotografisk exakthet och en icke-svartvit syn på krig, våld och vad det innebär att vara människa. Något som kunde ha varit en uppgörelse med det förflutna blir i stället en kärleksfull undersökning av klass, psykiska trauman, ras, kärlek, makt, våld och identitet.
Samtidigt är det här ett brännande aktuellt porträtt av ett sönderfallande USA och dess invånare. Vuong ger röst till dem som fallit offer för det amerikanska våldet och som försöker orientera sig i ett hårt samhälle med klassklyftor och skenande opioidkris. Det är ändå aldrig polariserande, utan Vuong belyser ämnena med omsorg, dynamik och alltid med väldigt mycket känsla.
Mitt i allt finns Little Dogs mamma. Härdad av sina erfarenheter och trauman har hon tidigt lärt sin son att hålla huvudet nerböjt, att inte sticka ut mer än han redan gör. Hon har förberett honom för en värld som för henne är oåtkomlig – hon tar sig fram på svag engelska med sin son som tolk och tillbringar en stor del av sin tid på en nagelsalong, hukad framför rika vita kvinnors fötter. Allt kretsar kring språket. Att göra sig förstådd är också att bli sedd – utan språk är mamman anonym, ordlös och distanserad från sin son och hans värld. Han försöker nå henne genom att skriva, men når bara halvvägs.
Bensinsmak och jord i munnen
Little Dog håller huvudet böjt, tills han som tonåring träffar Trevor, sonsonen till ägaren av en tobaksfarm där han sommarjobbar. Det är Trevor – en slags urbild av det amerikanska, vilsen och självhatande – som trycker upp Little Dogs haka med knytnäven, tvingar honom att se honom i ögonen, och våga bli sedd. Det är med bensinsmak och jord i munnen som Vuong spelar upp den första kärleken – en pulserande sekvens full av åtrå, längtan och strävan efter att hitta sin plats. Det är ganska uppenbart hur det hela kommer sluta; Vuong förbereder läsaren för upplösningen, som enligt kish tenketsu inte är särskilt dramatisk, utan snarare fungerar som en övergång till ett utvidgat perspektiv. Men känns, det gör det ändå.
Mycket tack vare språkarbetet och en högkvalitativ gestaltning. Den svenska översättningen fångar Vuongs både råa, känsliga och något bombastiska, påträngande språk. När prosan övergår i mer upphackade poetiska passager är det ursinnigt vackert. Ibland går symboliken till överdrift och liknelserna känns onödigt styltiga, kanske något som gått förlorat i översättningen. Men för det mesta är det magiskt, och känns extremt personligt, som om Vuong skrivit texten bara för mig. ”Är det vad konst är? Att vidröras och tro att det vi känner är vårt eget när det egentligen var någon annan som fann oss med sin längtan?”
På Ateneums utställning Inspiration blandas äldre och nya verk för att visa hur konstnärer inspirerats av den västerländska konstens historia. Samtidigt behandlas intressanta frågeställningar kring konstens klassiker och det lämnas rum för att ifrågasätta det eurocentriska tankesättet som ännu präglar kanon.
UTSTÄLLNING
Inspiration – Samtidskonst & Klassiker
Ateneum, till 20.9.2020.
Estetikens kanon härstammar från den klassiska grekiska bildhuggaren Polykleitos skrift Kanon, om proportionslära och skulptur. Termen stod då, på 400-talet f.Kr., för de perfekta matematiska proportionerna i den (manliga) människokroppen. I dag används kanon i betydelsen rättesnöre för främst den västerländska konsten, men den ursprungliga kopplingen till skönhet och perfektion har också bevarats.
Inom den moderna konstvetenskapen har kanon kritiserats ur bland annat köns-, klass- och etnicitetsperspektiv för att inte visa en inkluderande och representativ bild av konsthistorien. Detär i den här kritiken som utställningen Inspiration –
Samtidskonst & Klassiker på Ateneum tar avstamp.
Kronologisk ifrågasättning
Den välgjorda utställningen är uppbyggd kronologiskt från antikens Grekland genom renässansen och rokokon till 1800-talet. Klassiker och nutidskonst samsas om att berätta den västerländska konstens historia och hur konstnärer inspirerats av den. För en utställning som säger sig vilja ifrågasätta konstens kanon kan det ses som kontraproduktivt att presentera stilperioderna som en linjär berättelse men i den här kontexten räddar upplägget helheten från att bli kaotisk. Det rika materialet bestående av nya och gamla verk, arkivmaterial och konstnärers skisser – i en estetiskt tilltalande hängning – fångar betraktarens intresse och motverkar ett repetitivt intryck.
De korta introduktionstexterna
till de olika epokerna är väldigt förenklade, men lyckas ändå föra fram uppfriskande många synvinklar och kritik av de ensidiga perspektiv och maktstrukturer som präglar den traditionella synen på konstens klassiker.
Gottberg och da Vinci
Det oinspirerande namnet till trots redogör utställningen på ett gripande sätt för den västerländska konsthistorien och skapar dialog mellan äldre och nutida konst som ifrågasätter de så kallade mästerverken.
Till skillnad från flertalet andra utställningar där klassiker hängs jämte verk av nutida konstnärer är det på Ateneum relativt få gånger som exakt samma motiv återfinns i två olika versioner.
I stället används verk av ett imponerande stort antal utländska och inhemska samtidskonstnärer för att referera till kända verk som saknas i utställningen. Exempelvis syftar Susanne Gottbergs tomma vita bordsduk i verket Veckad vit (2012) direkt på Leonardo da Vincis Nattvarden (1495–1498) och demonstrerar samtidigt hur kanon är inpräntad i vår kultur och styr vilka slutsatser vi drar. Det stora utbudet verk erbjuder besökaren en inblick i hur begreppet konst har utvecklats till att innefatta ett stort antal olika medier och till att bli ett verktyg för samhällskritik.
Museer och samlingar i gungning
Även samlandets roll i skapandet av de institutioner och museer vi har i dag uppmärksammas, bland annat genom Ola Kolehmainens nytagna fotoserie MVSEVM. Det finns en medvetenhet kring att samlandet – som lett till grundandet av flera nationalmuseer, däribland Ateneum – har gjorts genom exploatering av andra länder och kulturer. Utställningen ligger i tiden och tar upp flera av de frågor som har präglat fältet de senaste åren.
För den som är intresserad av ämnet erbjuder utställningspublikationen en rad fördjupande artiklar.
Samtidigt demonstreras vilken påverkan dessa samlingar har haft på konstnärer genom skisser och kopior av verk, även om helheten med de sistnämnda känns aningen lösryckt i sammanhanget.
Västerländskt perspektiv
Diskussionen kring de strukturer som upprätthåller kanon och dess påverkan på narrativet kring konsten, konstnärers produktion och betraktarnas referenspunkter är viktig och välkommen.
Faktumet kvarstår dock att konstens historia till största del är skriven ur ett västerländskt perspektiv. Detta uppmärksammas till viss del i utställningen, klarast i Meekyoung Shins tvålskulptur Translation (2009), men tankesättet lever ändå kvar genom salarna. Förhoppningsvis kommer en dag i den närliggande framtiden då ordet klassiker inte bara förknippas med Michelangelo och Mona Lisa utan blir mer inkluderande och öppet för mer mångfasetterade narrativ. Framställningen på Ateneum är ändå imponerande, tankeväckande och är väl värd ett besök i sensommarvärmen.