Niki Štrbian sade upp sig för att bli lycklig
Det är tisdagsmorgon på Nokias kontor i Alberga och Niki Štrbian sitter lutad över sin dator. Omkring sig har hon 50 kolleger. Ingen av dem ser att Niki inte jobbar – utan tittar på film. Senare ska hon berätta att det är den morgonen som förändrar allt.
– Jag gjorde aldrig ett eget val. Det bara blev så.
Niki Štrbian föds i Tjeckoslovakien i slutet av 1970-talet. Hennes föräldrar äger ett transport- och logistikföretag. Så det faller sig naturligt att Niki själv börjar studera på tekniska högskolan i Prag.
Bara några år in i studierna flyger Niki till Finland för ett utbytesår. Hon landar på det som numera är Aalto-universitetet, och industriell ekonomi. ”Det program där alla stora hjärnor samlas”, berättar hon när vi träffas på ett kafé i Grankulla i juli.
Vips är även Niki ingenjör och kammar hem en fast tjänst på den trendande techjätten Nokia. Hon går den färdigt utstakade vägen.
Niki älskar sitt jobb och sina kolleger.
Hon har hittat precis rätt på sin professionella bana, tycker hon.
Men efter ungefär tio år på Nokia börjar skon plötsligt klämma. Det är inte så att hon mår illa, eller bränner ut sig i sitt jobb. Snarare tvärtom.
En helt vanlig tisdagsförmiddag år 2012 rämnar hennes korthus. Niki för sina barn till dagis och styr kosan mot kontoret i Alberga. Hon slår upp sin laptop. Omkring sig har hon ett 50-tal kolleger i ett öppet kontorslandskap. Ingen undgår den sociala kontrollen, skulle man tro.
Men Niki Štrbian har inget vettigt för sig så hon slår på en film. My Fair Lady spelas av en av hennes absoluta favoritskådespelare, Audrey Hepburn.
Det är inget fel på filmen. Den är bra, och Niki Štrbian njuter hela vägen.
Annars hade hon valt en annan film.
Problemet är bara att hon kollar hela filmen, från början till slut, under arbetstid. Och hon lyfter full lön för det.
”Ingen avbröt mig eller frågade vad fan det var jag höll på med”, ska hon några år senare skriva på sin webbsida. ”Jag tittade omkring och insåg att jag inte ville tillbringa resten av mitt liv så här.”
Vad menar du med det? – Jag var strax över 30. Jag ville inte få betalt för inget. Jag ville inte dricka kaffe och syssla med projekt som inte spelade någon roll.
Vid den här tiden sluter Nokia ett avtal med Siemens och gör kraftiga nedskärningar. Företagets ledning har insett att en överdrivet stor del av företagets pengar trillar ned i mellanchefers fickor. En av dem är Niki, som liksom många andra försöker ge skenet av att vara fullt sysselsatt.
Hon räcker fram sin mobil över bordet för att visa en selfie.
– Det var ett par månader innan jag slutade.
På bilden lutar hon sig över sin dator. Inte bara hennes hållning vittnar om engagemang, för i ena han
den håller hon ett förstoringsglas tätt inpå skärmen.
Niki säger att hon skickade bilden till sin chef, för att visa prov på lojalitet. Hon ville få minsta lilla detalj rätt. På en annan liknande bild poserar hon framför en spegel. Hon har tagit jobbdatorn med sig på toan.
I sitt förra arbetsliv var Niki Štrbian alltså logistikingenjör. Hon ansvarade för att alla komponenter hittade rätt, ofta från en fabrik i Asien till en mottagare i Finland.
I livet efter Audrey Hepburn är hon fotograf. Så gott som varje dag är hon fullbokad. Hon fotar allt från nyfödda bebisar till gifta par, och i regel följer hon med en familj i flera års tid.
Redan mot slutet av Nokia-epoken hade hon startat upp ett eget fotoföretag, och gjorde fotojobb vid sidan av ingenjörstjänsten. Så ett blint kliv ut i det okända var yrkesbytet inte.
– Min make är läkare och har en trygg inkomst. Jag tänkte att jag testar det här ett år, för att se om jag kan försörja mig själv och familjen som fotograf.
– Jag såg det inte som en hobby, utan som ett riktigt jobb. Min make är feminist och hade aldrig låtit mig leka jobb.
Men hade du bytt yrke om din make inte haft fast inkomst, tror du? – Det är svårt att säga. Egentligen tror jag inte på det här med att man ska hitta sitt drömjobb, eller lyssna till sitt kall. Vare sig man städar, serverar, eller nåt annat, är det ett jobb om man tjänar pengar på det. Om
man dessutom blir glad av det man gör, är det såklart en bonus.
Som ingenjör gjorde hon folk tillfreds, som fotograf gör hon folk glada. Så beskriver hon på sin webbsida den skiftning hon kände.
– Stökar du till det på Nokia gör du i värsta fall tusentals kolleger och kunder besvikna. Gör du däremot ett bra jobb, reagerar de med ett ”okej”.
– Som bebisfotograf lever jag i en glädjebubbla. Människor ler när de tittar på bilden från bröllopet, eller på deras nyfödda bebis. De bokar inte fotograf om de går igenom svåra tider. Det är rena, städade hem och sminkade människor i sina finaste kläder.
Åren som ingenjör och på Nokia var verkligen inte bortkastade, tycker Niki. Hon fick lära sig mycket om hur företag fungerar, kunskap hon haft nytta av som egenanställd fotograf.
Och hon gillade sitt jobb så länge hon hade något att göra.
Men fotograf kan hon heller inte vara livet ut, menar hon.
– Det är fysiskt tungt. Jag bär tung utrustning hela dagarna. Det är två kameror, objektiv, stativ, dator, väskor nästan hela tiden.
Och inte bara det, utan även hennes aktiva, spralliga sätt att fota tär på kroppen.
– Jag klättrar i träd, hoppar, gör miner, så människor skrattar och ler.
Vilket hon sällan fick utlopp för på Nokia.