”Med dikter om bin gestaltade Sylvia Plath sitt författarliv”
Fyra dikter om bin avslutar Sylvia Plaths författarskap. De kan ses som ett mikrokosmos av författarens skrivande liv och av hennes kamp mot rådande omständigheter, skriver Johanna Holmström.
Ett dovt surrande fyller den kvalmiga högsommarluften då dörren till sekelskiftesvillan öppnas och vi stiger ut i skuggan av köksdörrens trappavsats. Det låter som helikoptrar, som en mängd drönare eller något slags modellflygplan som styrs över trädtopparna. Det är ett stort ljud. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Stort, men samtidigt inte bara ett ljud utan flera, ett vibrerande hummande och brummande som täcker in alla andra ljud, hårt och mjukt samtidigt. Vi springer nerför trappan och över sanden, barnen och jag, på något sätt okontrollerat, stegen inte så precisa och blicken letande: inga flygplan, inga svärmar av helikoptrar. Luften runt vindsfönstret är svart av något. Getingar? Oh, fasa! Nej – till vår stora lättnad – bin.
I litteraturen hittar vi många beskrivningar av ädla hästar, trogna hundar och skälmska katter, men går vi över till entomologin blir beskrivningarna mera ogina. Många har förfasat sig över Gregor Samsas infama metamorfos från man till insekt i Franz Kafkas novell Förvandlingen från år 1915. För att inte nämna de obehagliga malarna i romanen När lammen tystnar av Thomas Harris från år 1988. Det finns även författare som har haft en välvillig fascination för insekter. Vladimir Nabokov hade fjärilar som specialintresse och Sylvia Plaths berömda diktsamling Ariel från år 1965 innehåller en diktsvit om bin.
Självbiografiskt
Ariel var det manus som låg på Sylvia Plaths skrivbord, avslutat och arrangerat av författaren själv, bara någon vecka innan hon tog sitt liv genom att lägga sig med huvudet i gasugnen medan de två små barnen sov på övervåningen. Dem hade hon försett med smörgåsar och mjölkglas. Sedan hade hon öppnat fönstret och tätat dörrspringan med handdukar från utsidan så att gasen inte skulle sippra in också i deras rum. Ariel var även den rasande avslutningen på äktenskapet med den brittiske poeten Ted Hughes, mannen som varit otrogen.
Orsakerna till självmordet är många. Dels var det kulmen på en redan långvarig kamp med psykisk ohälsa, dels var det resultatet av frustrationen över att som skapande individ begränsas av rådande konventioner som hindrade kvinnor med familj att skriva vad de ville och så mycket som de ville.
Det speciella med de fyra bi-dikterna är dels att de avslutar hela Ariel, en diktsamling som inbjuder till en självbiografisk läsning. Dels utgör de en svit som kan ses som ett mikrokosmos av författarens skrivande liv och av hennes kamp mot rådande omständigheter. Rent förenklat redogör bi-dikterna för Plaths diktarliv i stora drag. En så pass svepande tolkning gör naturligtvis inte dikterna fullständig rättvisa, men jag vill ändå studera bi-dikterna ur den synvinkeln.
Binas symboliska värde
Sylvia Plaths far Otto var en tysk biolog och entomolog som flyttade till Amerika år 1900. Han var specialiserad på bin och hade också bikupor. Å ena sidan beskrivs han som sträng och oberäknelig, å andra sidan som fascinerande för det lilla barnet. När Sylvia var tio år gammal dog han i sviterna av en amputation av ett ben som hade fått kallbrand och traumat präglades för alltid i dottern.
Sylvia träffade sin blivande man Ted Hughes när hon studerade vid Cambridge i England och efter bara några månaders bekantskap gifte de sig. De fick två barn, Frieda och Nicholas, och mot slutet av äktenskapet bedrog Ted Sylvia med en kvinna han träffade under sina arbetsresor till London. Sylvia skrev Ariel under det sista året av äktenskapet och raseriet över sveket är en av de viktiga drivkrafterna.
I tidiga skisser av bi-dikterna, som det finns flera versioner av, blir en man attackerad och dödad av bin som diktjaget har beställt, men allteftersom dikterna klarnar och antar sin slutliga skepnad flyttas fokus till ett inre sökande, snarare än den yttre aggression som präglat de tidigare versionerna. Binas symboliska värde växer då de upphör att vara enbart bin och i stället får representera den mytiska aspekten av bin som samhälle, livsbringare, honungsskapare liksom också en spegling av natur kontra samhälle.
En intressant detalj är att paret Hughes under sin sista sommar tillsammans i Devon där de bodde hade skaffat sig bin. Cirkeln slöts, men inte på det sätt de hade tänkt sig.
Passiv kvinna
I den första dikten, The Bee Meeting, Bimötet, hittar vi ett diktjag som mottas av sitt eget lokalsamhälles bi-entusiaster. Hon är oförberedd, klädd i sin tunna sommarklänning, medan de har full skyddsutrustning. Maskerade och anonyma – hon försöker gissa sig till deras identitet – för de henne med sig genom en blommande bönodling till en glänta där en bikupa finns. Alla jagar den trötta, döende drottningen, dels de bin som skulle vilja störta henne, dels de som vill ha honungen.
”Byborna öppnar kamrarna, de jagar drottningen./ Gömmer hon sig, äter hon av honungen? Hon är väldigt listig./ Gammal, gammal, gammal måste hon leva ännu ett år och hon vet det.”
Dikten slutar med bilden av en kista som står i gläntan.
”Vems är den där långa vita lådan i gläntan, vad har de åstadkommit,/ varför fryser jag?”
Diktjaget är en passiv kvinna som mot sin vilja blir ledd mot den skrämmande bikupan. Att diktjaget identifierar sig med drottningen som gömmer sig blir uppenbart av de rader i dikten som handlar om att stå stilla för att inte upptäckas av bina, om de skulle få för sig att attackera.
Trött drottning
I följande dikt, The Arrival of the Bee Box, Bilådans ankomst, har diktjaget själv beställt hem en kista, en låda
med bin, och därmed återtagit kontrollen över situationen, sitt skapande, sitt liv, sina rädslor, hur vi än väljer att tolka bikupans symboliska innebörd. Diktjaget funderar över livet inne i lådan, som hon bara kan höra och inte se, och överväger att låta sina bin svälta ihjäl. Hon kan göra vad hon vill med dem. Dikten avslutas med orden: ”Imorgon ska jag vara god Gud, jag ska släppa dem.// Lådan är bara tillfällig.”
I den tredje dikten, Stings, Stygn, hanterar diktjaget redan bina tillsammans med sin man. De tar honungen och verkar leva tillsammans i varm endräkt, men undan för undan förvrängs bilden och bina antar en mera hotfull skepnad. I slutet av dikten krälar de på hans lögnaktiga läppar och förvränger hans ansikte.
I den fjärde och sista dikten, Wintering, Övervintring, är diktjaget ensamt med sina bin. Inga hanar finns i bikupan. De har blivit dödade av honorna. ”Vintern är kvinnornas tid”. Diktjaget går ner i källaren, där hon aldrig tidigare varit och där hennes bin övervintrar. Hon matar dem med sirap i stället för honungen hon tagit. Det är en vilsam stämning i dikten jämfört med intensiteten i de tre tidigare. Samtidigt ska drottningen göra något ingen annan drottning gjort tidigare. Den förbereder sig för att lämna kupan. De sista raderna andas hopp om en ny årstid. ”Bina flyger. De smakar på våren.”
Men kan en gammal, trött bidrottning leva utan sin kupa, sina tekoppar, sin honung, sin kärlek och sin svärm eller är hennes flykt inte redan på förhand alltför skör för att lyckas?
Skribenten är författare och kommer i höst ut med boken ”Borde hålla käft” En bok om Märta Tikkanen. Diktcitaten i texten om Sylvia Plath är Holmströms egna översättningar.
ROMAN
Curtis Sittenfeld
Rodham. Om Hillary Clinton aldrig gift sig med Bill. Övers. till svenskan: Marianne Mattsson Wahlström & Widstrand 2020
De markerade axlarna på hennes aquagröna kavaj signalerar pondus, men egentligen behöver hon ingen axelvadd. Hela hon utstrålar pondus. Med blossande kinder och skärpt ton i rösten parerar Hillary Clinton tåligt anklagelserna om otrohet som riktas mot hennes man vars händer hon aldrig släpper. Den legendariska 60 minutes-intervjun skulle bara bli en i raden av tillfällen där Bill Clinton ställdes till svars för sina kvinnoaffärer. Men intervjun demonstrerade också Hillary Clintons lyskraft. Åtminstone hon hörde hemma i Vita huset. När Hillary Clinton själv, över tjugo år senare, ställde upp i presidentvalet kom intervjun ironiskt nog att skada kampanjen. Hon ansågs opportunistisk.
Jag letar fram programmet från 1992 på Youtube när jag läser Curtis Sittenfelds nya roman Rodham. I den skapar Sittenfeld njutbar fiktion av tanken om att Hillary Clinton kanske hade valts till president 2016 om hon sluppit makens tveksamma privatliv som ballast. Om hon inte gift sig med honom 1975.
I en briljant scen i boken bevittnar Hillary Rodham, som här är universitetslektor i juridik, ogift och med siktet ställt på senatorsvalet, fiaskot i tv-rutan när ex-pojkvännen, bullrige Bill och hans stillsamma fru i skär klänning med puffärmar, frågas ut om otrohetsaffärerna. Sarah Grace, som hon heter, kan inte hålla tillbaka tårarna eller ”rädda” sin mans anseende. ”Hon var så – det fanns inget annat ord för det – svag. Bill behövde en jämlike som kunde uppträda som vadå, än sen om han har haft kärleksaffärer? För de var båda sofistikerade och tuffa och han behövde bara svara inför henne, och om hon kunde hantera det så var det hennes ensak. Vad fan, hon hade kanske också haft kärleksaffärer”, tänker Hillary framför teven.
Våldtäktsanklagelse
Ja, efter en ljuv gemensam sommar i Berkley som emellertid avslutas snöpligt med att Hillary kommer på Bill kyssa hennes chefs dotter, efter försök att leva ut sjuttiotalsdrömmen om ett öppet förhållande, förstår tjugoplussaren Hillary, visserligen ännu hög på sex och stimulerande samtal, att pojkvännen inte kommer att ändra sig. När en av hans frivilliga kampanjarbetare säger sig ha blivit våldtagen av honom, ter det sig omöjligt att stanna.
Här finns den klassiska motsättningen mellan det privata och offentliga jaget: Hillary är ett barn av efterkrigstiden som trotsar patriarkatet, faderns och universitetslärarnas nedsättande ord, kommer in på toppuniversitetet Yale, arbetar framgångsrikt för fattiga, kvinnor och barn, hjälper peta Nixon för Watergateaffären, men kan ändå inte lämna mannen som gång på gång sårar och bedrar henne. Till sist uppmanar Bill själv henne att lämna honom och hon lyder, packar sina väskor och sticker från deras gemensamma liv och framtid i Fayetteville i Arkansas. ”Gränsen var hårfin mellan att stanna och att gå. Egentligen kunde det ha slutat hur som helst.”
Bill i osmickrande porträtt
Curtis Sittenfeld har också tidigare skildrat en amerikansk presidentfrus liv. Presidentens hustru (2008) hämtade inspiration ur Laura Bushs biografi och byggde på ett liknande koncept som Rodham. En väsentlig skillnad är att namn och miljöer bytts ut i Bushboken, medan redan titeln Rodham, Hillary Clintons flicknamn och sedermera förleden av hennes dubbelnamn, signalerar att författaren
valt en annan strategi för sin nya bok.
Rodham är uttalad fiktion, Hillary och Bill romanpersoner, men visst känns den djärv och visst väcks frågor om vad som är etiskt och juridiskt tillåtet att göra med levande och namngivna personer. Ibland blir jag tveksam även om det gäller en koryfé som Bill Clinton. Med sin huvudperson Hillary sympatiserar Sittenfeld, men skildringen av Bill är allt annat än smickrande, åtminstone på slutet. I början framstår han dock som überkarismatisk och bildad, kvick och rolig.
Som roman är Rodham ändå oemotståndligt underhållande tack vare sin mix av verklighet och fantasi. Visst ligger det en kioskig aura över den, särskilt över de många sexscenerna, men på det stora hela känns den litterära stil som odlas sann. ”Kontrasten mellan den varma luften och det kalla vattnet kändes sagolik”, beskriver berättarjaget när hon vadar i en simbassäng en varm majeftermiddag. Litterärt är det kanske lite platt, men jag köper att formuleringen kommer från en amerikansk politiker.
Fascinerande är också den prydliga och pryda femininitet som utformas där orakade ben och inkontinens vid sextio är något pinsamt.
Komma över den stora kärleken
I den ljuvligt hemska uppväxtskildringen En klass för sig (2005), en av mina favoritböcker, visade sig Curtis Sittenfeld vara en genial uttolkare av tonåringars känsloliv. Mästerligt gestaltade hon de underförstådda hierarkierna och spelreglerna. Och bäst är också Rodham när Hillarys uppväxt och liv som ung vuxen skildras. Sittenfeld kan helt enkelt gestalta en frustrerande känsla, typisk för de ytliga tonåren, av att vara smart, men inte anses supersnygg. Att försöka lyckas i ett socialt spel där en kvinnas utseende oftast tycks värderas högst, där det gäller att jagas, inte jaga. ”Men att vara den som valde killen, som gillade den andra personen först, fungerade aldrig för mig, utan dejtandet fungerade bara när jag lät dem välja mig.”
Just de här reflektionerna är löjliga, men igenkännbara. Ett försök att rationalisera det grumliga kring kärleksrelationer som innefattar allt från könsroller och personkemi till ren och skär slump.
Hillarys och Bills relation är den ultimata ungdomsromansen, och därför så drabbande. Sittenfeld fångar på kornet känslan av att man aldrig, aldrig, aldrig kommer att träffa någon lika underbar och att man aldrig, aldrig, aldrig kommer att komma över denna förlust. Struntprat, och lyckligtvis inser även Hillary så småningom det.
Slutet av boken ägnas åt Hillary Rodhams väg till presidentposten, och är därmed helt fiktiv. Det är tveklöst en intressant skildring av amerikansk politik, men ändå inte lika engagerande som den del av berättelsen som bygger på den riktiga Hillarys liv. Visst stämmer klyschan om att verkligheten överträffar dikten, men jag undrar om inte odågan Bills mer perifera roll också spelar in.
Mest bränner det nämligen till i mötet mellan dem, vilket också har att göra med Sittenfeld är skicklig på dialog – både romantisk och spydig sådan. Bill, en frånskild it-miljonär som ryktas delta i sexorgier, bestämmer sig nämligen till Hillarys förtret att ge sig in i primärvalet och blir hennes främsta konkurrent om presidentposten. Vilken roll Donald Trump spelar ska jag däremot inte avslöja!
Om något lyckas Curtis Sittenfeld sudda ut gränsen mellan romanens Hillary och verklighetens. Jag tror mig känna henne och jag känner för henne, så starkt att jag försöker förtränga det faktum att hennes demokratiska motkandidat Bernie Sanders politiska agenda, ligger mycket närmare normal nordisk välfärdspolitik än hennes.
Ibland har författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink känt sig som ett ogräs, med hela Europa inom sig. Rottrådarna förgrenar sig genom historien, och hon har ägnat decennier åt att förstå dem. Men inte förrän nu skriver hon om sin släkt, i den skönlitterära boken Övergivenheten. Tre kvinnor, tre städer, en familj.
– Jag är frukten av både spanska inkvisitionen och de spanska judarnas fördrivning, och Hitlertysklands folkmord på de europeiska judarna, plus en überprotestantisk gren från Frankfurt am Main. Det är en europeisk röra. Jag har försökt att se vilka människokedjor som ledde fram till mig, säger hon en sommardag i Stockholm.
Ensam uppväxt
Elisabeth Åsbrink trevar efter tankarna. Var börjar man nysta i en så stor härva av hemligheter? I boken skildras hur Katherine – som hon också heter – växte upp med känslan av att befinna sig på en öde ö. Hon kände sig ofta ensam.
– När jag gick i skolan och folk pratade om sina kusiner tyckte jag att det var det vackraste som fanns. Jag har alltid känt ett slags avund mot människor som har sin egen flock. Ett sätt att försöka bygga min familj var att skriva om den, säger hon.
Boken gör nedslag i släkthistorien. Där finns mormor Rita som växer upp i slummen efter det att hennes föräldrar migrerat från Tyskland. Morfadern, Vidal Coenca, var en spansk jude som växte upp i grekiska Thessaloniki. Inte många känner längre till hur de spanska judarna fördrevs under inkvisitionen.
– I vårt samtal i dag är de ickeexisterande därför att de blev nästan totalt utraderade i andra världskriget. Det vill jag också berätta om, och det går ihop med att hela min barndom var full av förträngda och tystade saker. Allt hängde ihop.
Enorm hemlighet
Även Elisabeth Åsbrinks mamma Sally är frukten av en hemlighet. Rita och Vidals förhållande gick emot
Vidals kultur och han hemlighöll det för sin familj. I researchen inför boken upptäckte Elisabeth Åsbrink morföräldrarnas vigselbevis i ett arkiv – och trodde att det stod fel datum. Paret gifte sig när Rita var över 50 år – efter ett liv tillsammans.
– Egentligen var hon ogift, och alltså lagligt oskyddad. Barnen hade också varit oskyddade, och detta i ett klassamhälle som Storbritannien. Det måste ha varit en enorm hemlighet.
Hon ville hylla sin mormor, ”denna taggiga tant” som levde i London, och porträttet är inspirerat av Virginia Woolfs klassiker Mrs Dalloway, men med en kvinna från lägre medelklassen i centrum.
Att skriva om sin mamma var mer smärtsamt: som liten var Elisabeth Åsbrinks främsta uppgift att se till att hennes mor inte tog livet av sig. I vuxen ålder skrev hon om det medberoendet, i en krönika i Dagens Nyheter, där hon nämnde sin barndoms situation, omskriven så att det verkade handla om ett barn i nutid.
– Efter det fick jag tre jättearga mejl där de skrev att jag måste anmäla det här till socialen, för att barnet måste omhändertas. Oj, tänkte jag, är det så min barndom ser ut när jag berättar om den? Jag blev chockad.
Barnet först
Nu ville Elisabeth Åsbrink för en gångs skull sätta barnet först. Hon skildrar Katherine, Lilla ”K”, som vet att vissa ord är förbjudna i mammans närhet. Ordet ”jude” är förbjudet, liksom ”pappa”. Mamman tog helt avstånd från det judiska. Elisabeth Åsbrinks pappa var född i Ungern,
och förlorade flera familjemedlemmar i judeförföljelserna.
– Han var själv mycket nära att dö för att han plötsligt blev kategoriserad som jude, fast han var döpt i kyrkan, åt fläsk och firade jul när han var liten. Där är övergivenheten ett faktum, inte ett psykologiskt tillstånd – även om den är det också.
Familjens öde har varit en skugga i Elisabeth Åsbrinks liv. Som 14-åring utlöste allt det nedtystade en kris och hon beslutade sig för att aldrig förneka eller låtsas vara något annat än det hon är. Ändå kände hon länge obehag om någon frågade om hon var judisk.
– Långt upp i vuxen ålder gav den frågan mig hjärtklappning, ångest, ont i magen, säger hon och kallar reaktionen för ”en akut överlevnadskris”.
Drivs av vrede
I hela sitt författarskap har Elisabeth Åsbrink nagelfarit ensidiga bilder av nation och identitet. Så blir det med en pappa vars land försökte mörda honom, menar hon.
– Det ger en väldigt stark brist på tillit och ett tvivel på vad en nation, trygghet och nationalism är.
Vreden hon känner över släktingars öde använder hon som en positiv kraft.
– Den har drivit många samhällsförändringar: arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och nu ser vi metoo och Black lives matter som också drivs av vrede. Kanske skulle jag vilja införa en vrede mot utsattheten som judiska människor erfar.