Varför skriver kritiker inte om Taiteen kotitalo, sommarens selfiehotspot?

Mycket har inhiberats år 2020, men i sommar har huvudstadsregionen i alla fall blivit välsignad med en selfieplats som heter duga. Det är fråga om ett tomt flervåningshus i Kervo som såväl invärtes som utanpå täckts av graffiti och muraler. Likt en löpeld har projektet Taiteen kotitalo (ungefär: Konstens hem/hus) spridits på sociala medier – långt över 10 000 personer har vid det här laget besökt byggnaden för att i verkligheten uppleva det som de sett i sina flöden. Det köas i evigheter med smarttelefonen ivrigt i hand medan Marimekkotygpåsarna fladdrar i sensommarvinden. Varför har inga konstkritiker skrivit om detta? frågar sig många.

Svaret är tämligen enkelt: en kritikers jobb består till väldigt stor del av att göra ett urval, till och med i ett så litet land som Finland. Dessutom består en konstkritikers jobb av att skriva om konst. Det behöver inte vara bra konst, men det måste ändå krävas att den konst som omskrivs har något att komma med, att den är värd att analyseras i skrift. Rivningshuset i Kervo erbjuder inget sådant kött på sina ben, vilket är orsaken till att det inte recenserats på allvar.

Taiteen kotitalo är säkert en rolig och politisk upplevelse för många, speciellt för dem som inte har erfarenhet av husockupationer eller som tycker att aktivism är något att konsumera snarare än att engagera sig i. Teamet bakom projektet tycks själva se sig som föregångare, för bakom biljettförsäljningen finns en plansch som tutar ut något i stil med att ”graffiti är här för att stanna, så det är bäst att ni vänjer er!”.

Det får mig att tänka på ett samtal jag en gång hade med en konstvetare som berättade att han i mitten av 1990-talet fått sparken som kolumnist för en konservativ brittisk dagstidning efter att han skrivit ett försvarstal för graffiti. ”Det är fint att vi kommit en bit på vägen sedan dess” konstaterade han, nöjd över att leva i en värld i vilken Banksys banala metaforer är värda sin vikt i guld.

I Kervo verkar man dock inte ha tagit till sig det faktum att graffiti och muraler inte varit provokativa på årtionden. Det att någon ibland gnäller lite verkar man ta som ett bevis på att man är förtryckt. Men varje konstgenre utgörs till stor del av en massa förfärlig smörja, så varför skulle graffiti ha en särposition och behöva behandlas med silkesvantar?

Det problematiska med Taiteen kotitalo är dock inte frågan om något är konst eller inte, utan det faktum att detta verkar duga som politisk konst i det tjugoförsta århundradet. Världen som här målas upp är svartvit och tankarna ytliga och icke-originella. Samhällskritiken är kopierad av andra och dessutom grund. Att man klämt in en black lives matter-knytnäve intill en avbildning av Xi Jinping pekande på ett enormt coronavirus känns närmast opportunt, för att inte säga lite snaskigt.

Därpå följer den ena binära helheten efter den andra – kvinnor är kvinnor och män är män! Ibland undrar man om man är i en skönhetssalong då man gång på gång konfronteras med enorma sexiga tjejansikten, andra gånger om man befinner sig i en pubertetsvalps rum, eftersom det vore den enda acceptabla platsen för citat i stil med Slipknots bevingade uttryck ”People = Shit”.

Rivningshuset i Kervo kan inte kallas ”alternativt” eftersom det inte är ett alternativ till något, i varje fall inte till gallerier och museer som det enträget verkar vilja påstå. Projektet är en blomma som bör få blomma, och kan nog vara inspirerande och därmed viktigt för många. Bättre fungerar det nog ändå som fond för nästa Tinderprofilbild än som intellektuellt stimulerande konstupplevelse.

”I Kervo verkar man inte ha fattat att graffiti och muraler inte varit provokativa på årtionden. Taiteen kotitalo kan inte kallas ’alternativt’ eftersom det inte är ett alternativ till något.”