Immuniteten som princip

”Ju mer jag har reflekterat över fallet Mäenpää desto mera har jag tyckt mig se vad våra grundlagsfäder avsåg med att sätta ribban högt för åtal av en riksdagsledamot.”

Journalist, tidigare chefredaktör tjvkevin@gmail.com

Vi minns tyvärr hur riksdagsledamoten Juha Mäenpää (Sannf) 2019 jämförde asylsökande med invasiva växter och djur. Strax efter midsommar friades han av sina kolleger i riksdagen med hänvisning till riksdagsledamöters immunitet.

Den står för att riksåklagaren inte kan åtala en ledamot för något som blivit sagt i riksdagen.

Det är en gammal princip. Den fanns med redan i storfurstendömet i den lantdagsordning som 1906 gav Finland allmän och lika rösträtt.

I dagens grundlag formuleras det så här: ”En riksdagsledamot får inte åtalas eller berövas sin frihet för åsikter som ledamoten yttrat i riksdagen eller för sitt beteende vid behandlingen av ett ärende, om inte riksdagen samtyckt till åtgärden genom ett beslut som har fattats med minst fem sjättedelar av de avgivna rösterna.”

Europeiska människorättsdomstolen har upprepade gånger betonat att tröskeln måste vara hög när det gäller att häva immuniteten.

Friheten för en riksdagsledamot att yttra sig på gränsen till det i gängse mening olagliga är med andra ord en vitt omhuldad princip.

Juha Mäenpää får alltså spy ur sig verbal hets där vanliga medborgare – hans väljare – bevakas av åklagare och domstol?

Ja. Det är en av skillnaderna mellan att vara (ut)vald och vara den som väljer.

En parlamentariker ska kunna veta att han eller hon kan ta till hårda ord om läget det kräver. Varför det? För att de som stiftat våra grundlagar har velat trygga parlamentets funktion via ett minimum av juridiska konflikter i den politiska hanteringen.

Vi måste erinra oss tillkomsten. Demokratin var ung när immuniteten gavs grundlagsenligt skydd.

Paradoxalt nog pågår nu i några europeiska länder partiell reträtt från demokratins grundsatser. Bland det första som inskränks är yttrandefriheten.

En riksdagsledamot ska få uttrycka kritik i frågor som man anser är viktiga för ens väljare. Så har rättslärda motiverat immuniteten.

För Mäenpää är kopplingen simpel. Han vet att han inte riskerar något – snarare tvärtom – om han i sin ovilja att se människan i en invandrad tyr sig till ett språkbruk som är sårande, kränkande och upprörande.

Yttrandefriheten är inte bara en princip, den är instrumentell också: den ska trygga att makthavarna kan granskas och kritiseras.

Så Mäenpääs osmakliga svada ska lyftas fram som något principiellt?

Nej. Inte hans ord. Men hans rätt till dem.

Se det så här: Det är immuniteten som är principburen och i det närmaste absolut för att den ska möjliggöra också hård kritik mot makthavare.

Att immuniteten i praktiken tilllåter att Mäenpää & Co använder ett vidrigt språk är priset vi betalar för att yttrandefriheten inte gröps ur.

Därför kom riksåklagaren inte åt att åtala Juha Mäenpää.

Finland och många andra europeiska länder har grundlagar som kräver att 5/6 av parlamentet måste förorda att åtal väcks.

När man skrev in passusen i vår riksdagsordning 1928 kunde man inte förutse ett debattklimat som värms upp av sociala medier. Hatiskt prat fanns minsann – men inte som term.

När man skrev in en spärr på 1/6 avsåg man dock inte att immuniteten skulle skyddas av den partipolitiska reflex vi såg utlösas i fallet Mäenpää:

Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho lät till och med innan fallet hade diskuterats i grundlagsutskottet förstå att man omintetgör alla försök till åtal.

Den politiska kraften – över 1/6 – sitter Sannfinländarna på.

Våra grundlagsfäder avsåg säkert inte att spärren skulle kopplas in på detta intellektuellt ihåliga sätt.

Så hur gravt är det att Halla-aho & Co kom åt att bromsa ett eventuellt åtal?

Tänk er att riksåklagaren skulle ha fått klartecken för ett åtal och Mäenpää skulle ha fällts för hets mot folkgrupp.

Har sannfinländska ledamöter visat tendenser att ta till sig av omgivningens reaktioner på deras språkbruk?

Snarare tvärtom. Ju mer systemet – ”eliten” – kopplar in sina mekanismer, desto större är helgonglorian på enskilda ledamöter.

Vi ska alltså ge upp kampen mot rasismen?

Nej. Men vi har proportioner att upptäcka.

Riksåklagaren hade inte beslutat sig för ett åtal. Ämbetet ville få tillstånd av riksdagen att begrunda fallet. Vad hade hänt om riksdagen hade sagt ja?

Vi hade kunnat luta oss tillbaka i självgodhet. Vi hade nickat förnöjsamt inför ståtlig nolltolerans.

Men rasismen är ett förtryck i vardagen. Den kommer inte alltid med öppna visir, den bjuder in sig via antydan, kroppsspråk och ibland omedvetna reaktioner. Rapport efter rapport visar att den fortfarande sitter djupt i vår vardag.

Sannfinländska riksdagsledamöter som gärna lovar ”fortsätta säga sanningen” är däremot inringade, synliga, vi kan iaktta dem 24/7 – medierna har ju gått in för att rapportera varje verbal förorening.

Det finns mer djupgående och mindre synliga nivåer av missbruk. Politiker som utsätts för hat och hets kan tvingas tänka att det är bättre att hålla igen, bli försiktigare.

För varje gång hatarna lyckas reducera radien för en politisk aktör är det ett hot mot yttrandefriheten.

Man kan förstås hävda att där de stora – Mäenpää och andra folkvalda – går före kommer små ynkryggar efter.

Men ju mer jag har reflekterat över fallet Mäenpää desto mera har jag tyckt mig se vad våra grundlagsfäder avsåg med att sätta ribban högt för åtal av en riksdagsledamot.

I ett parlament är det diskussionen – latinets parlare betyder tala – som ska göra det sanerande arbetet.

Att det finns ett starkt stråk av rasism bland delar av den sannfinländska väljarkåren vet vi.

Men vi ska inte lura oss själva genom att pricka rasismen där den är uppenbar – och samtidigt blunda för den strukturella rasism som genomsyrar för mycket av samhället.

Så kan riksdagens vägran relativiseras till något principiellt uppfordrande.

TORBJöRN KEVIN