200 år av vänskap och vokalt välljud
Två operettörhängen avrundade Dan Karlströms, Tommi Hakalas, Tuomas Pursios och Sami Luttinens jubileumskonsert på Savoyteatern. Rena njutningen, tycker HBL:s recensent.
KONSERT
200-årskonsert
Dan Karlström, tenor, Tommi Hakala, baryton, Tuomas Pursio, basbaryton, Sami Luttinen, bas, HansOtto Ehrström, piano. 50-årsjubileumskonsert på Savoyteatern 16.8. Grieg, Sibelius, Kuula, Merikanto, Verdi, Puccini, Tjajkovskij, Bizet, Niessen, Mononen, Andersson & Ulvaeus, Chydenius, Kern, Rodgers & Hammerstein. Savoyteatern 16.8.
Vad har Dan Karlström, Tommi Hakala, Tuomas Pursio och Sami Luttinen gemensamt, förutom att de är finländska operasångare med framgångsrika internationella karriärer? Jo, de är goda vänner från studietiden vid Sibelius-Akademin och de fyller alla femtio i år.
Läge för en 200-årskonsert, med andra ord. Idén tog konkret form i fjol i samband med Nationaloperans uppsättning av Rhenguldet, där tre fjärdedelar av kvartetten medverkade. Sagt och gjort: herrarna skred till verket och gjorde upp en lista på personliga favoriter, som kokades ned till en maxlängd om 75 minuter.
Mycket fick utelämnas – den för samtliga så centrala Wagner lyste bland annat med sin frånvaro – men åtskilliga guldkorn vaskades fram under processen, som resulterade i ett upplägg med tre huvudsakliga programbitar: en inledande romansavdelning, operaarior och -duetter samt musikal jämte populärmusik.
Mödolöst och behärskat
Kanske hördes det även i någon mån att lied inte hör till kvartettens huvudsakliga sysslor. Vissa gester och åtbörder kändes mer anpassade för operascenen, men Karlström hittade ett genuint intimt tilltal i Griegs En dröm och Pursios mer dramatiska grepp satt onekligen bra i Kuulas Tuijotin tulehen kauan.
Pursios stämma kunde karakteriseras som heldenbaryton med lutning åt det basbarytonala och att han nu valde att göra Filips aria Ella giammai m’amò ur Verdioperan Don Carlos var i sig inte överraskande. Så ej heller att Luttinen axlade Storinkvisitorns roll i den berömda duetten ur samma opera och Luttinens behagligt mörka timbre passade ypperligt även för så väsensskilda nummer som Gremins aria ur Jevgenij Onegin och Ol’ Man River ur Teaterbåten.
Tommi Hakalas tolkning av Escamillos bekanta Toreadoraria ur Carmen var hur stilig som helst, även om valet förvisso kändes smått fantasilöst, medan stämmans mer lyriska kvaliteter kom att beröra på ett tilltalande sätt i Kaj Chydenius likaså odödliga Sinua, sinua rakastan.
Karlström var den enda som inte tidigare gjort sin aria (Che gelida manina) på scenen, vilket är ägnat att förvåna. Karlström har halkat in i karaktärstenorfacket – han är en av dagens ledande Mime i Wagners Ring – men borde få chansen att även göra roller som just Rodolfo i La bohème, som rösten visade sig vara som klippt och skuren för med ett mödolöst behärskat högt C som guldkant på det hela.
Smakfull musikal
Karlström och Hakala var hur charmiga som helst i Rodolfos och Marcellos duett ur La bohème och Karlström gav därtill ett bra prov på sin förmåga att växla ner tonbildningen i en utsökt smakfull mikrofonversion av Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla samt en Smoke Gets in Your Eyes som osökt förde tanken till The Platters.
Pursio och Luttinen visade sig vara helt habila tangosångare i Tango Désirée respektive Kangastus – en verklig surpris var en inte helt okänd gästande dragspelare vid namn Raimo Sirikiä – och kan man tänka sig ett mer oemotståndligt slutnummer än Some Enchanted Evening ur South Pacific, som eventuellt dock kunde ha fått en mer legatomässig frasering.
Pålitlige trotjänaren Hans-Otto Ehrström skötte sig mestadels ypperligt vid flygeln och visst satt det bra med två operettörhängen som encore: Lippen Schweigen ur Glada änkan – tillsammans med en ursnyggt klingande Reetta Haavisto – och, som grande finale, Brüderlein und Schwesterlein ur Läderlappen. Rena njutningen!