Sanna Kekäläinen bildsätter antropocen
Trots en lite seg inledning och en något för lång helhet utformar sig Sanna Kekäläinens If I would lose my voice till ett stort verk.
Kekäläinen & Company: If I would lose my voice.
Manus, text, regi, koreografi: Sanna Kekäläinen. Ljud: Antti Nykyri. Ljus: Anniina Veijalainen. På scenen: Andrius Katinas, Sanna Kekäläinen, Janne Marja-aho. Premiär på Nationalteatern 17.8.
Sanna Kekäläinens verk If I would lose my voice skulle ha haft premiär på Nationalteaterns stora scen i våras. I stället öppnar Kekäläinen & Company nu teaterns höstsäsong, vilket kanske är mer passande än någon kunnat planera.
Det kryllar av maskklädd personal vid ingången och i teatersalen – inte i klunga, så klart – och publiken som instrueras sitta på varannan stol bär till nittiofem procent ansiktsmask. Innan verket kan börja tar också teaterns vaktmästare, med ursäktande och bestämd uppsyn, till orda och förklarar hur utrymningen av salen ska gå till efter applåderna. Stämningen är inte direkt uppsluppen, som vanligen vid premiärer.
Den är däremot precis lämplig för det vi ska få ta del av. Kekäläinens kraftigt ställningstagande performanceoch dansverk behandlar och illustrerar vår tid, som kommit att kallas antropocen – en ny geologisk epok – där människans inflytande över naturen är den främsta utmärkande faktorn. If I would lose my voice är inte en överdriven dystopi; det är en studie i hur vi lever, det är en bild av den absurda obalans som råder på denna planet som tagits över av en apras med stor hjärna och krympande hjärta.
Och här sitter vi med ansiktsmasker. Sammanträffande?
Lakoniskt tonfall
Verket på närmare två timmar är tudelat. Den första delen består av Sanna Kekäläinens lugna, välartikulerade berättarröst. Hon berättar om Platsen. Sittande med sin nakna rygg mot publiken, med en tom scen framför sig, målar hon upp en bild av en generisk stad. Med stor fabrik som sysselsätter 75 procent av områdets invånare, viktig internationell hamn, skog och fält. Fabriken tillverkar saker av trä. Så som skidor och tändstickor. Vintern är kort här, men under skogen finns en artificiell skidbana. Så fiffigt!
Världen, marken har dock börjat röra på sig. Allt glider.
Tonen och greppet har likheter med Lars von Triers film Dogville (2003). Det är iskallt, lakoniskt och tryckande. Till synes ändå oskyldigt konstaterande och icke-dömande. Det är upp till åskådaren att tolka. Verket har också syskonskap med Sapiens, som regisserades av Minna Leino för stora scenen i höstas.
Det är föreställningens andra, mer dynamiska del som greppar tag om en. Här är Andrius Katinas och Janne Marja-aho med på scenen. Omständligt och länge hanterar de först en enorm, mossgrön presenning. Kämpar med den. Presenningarna är senare fler, och man kan se dem som man vill: Naturen, Skogen, Ångesten, Ansvaret, Framtiden.
Delar av föreställningen är helt stumma, och även dansarna har svårt att mötas. De famlar i luften omkring varandra, förhandlar viskande om något. Den längsta, jobbigaste och häftigaste sekvensen mellan Kekäläinen och Katinus är en underlig fysisk kamp mellan två hysteriska, ryckiga kroppar. Bilden av en inre konflikt?
Den mest upprörande och samtidigt genialiska bilden som Kekäläinen skapat, och som kunde fungera som illustration för antropocen, ser ut så här: En halvnaken man håller en stor motorsåg i ena handen. Med en kroppshållning som ett skamset och vilset barn håller han den andra handen om sin penis. Så här går han omkring på scenen, alltmedan de två andra människorna i bakgrunden kämpar med sitt. Ett scenario som är alltför verklighetstroget.
Som konstnärlig helhet är verket imponerande. Ljuset av Anniina Veijalainen och ljudet av Antti Nykyri är simpelt men desto mer effektfullt. Platt vitt eller hett, gult, skuggskapande ljus. Tystnad eller mullrande åska, fallande ösregn och dånande storbrand. De tre dansarna med bar överkropp är opretentiösa, seriösa. De gröna presenningarna och den glänsande, orangefärgade motorsågen skapar effektfulla scenbilder.
If I would lose my voice visar sig trots en lite seg inledning och med en del utdragna scener – nittio minuter kunde vara max för den här typen av föreställning – vara ett storverk. Dess budskap är glasklart, frågorna det ställer pregnanta. Kontexten, som sagt, kuslig. Vilket är nästa medel Moder Jord tar till för att väcka oss?
Till syvende och sist handlar det om kärlek. Att vara i kontakt eller inte. Och konsekvenserna av att inte vara det.