150 000 helsingforsare med ett annat modersmål

Officiella kulturpolitiska strategier och styrdokument är nästan alltid lite kantiga. Förmodligen har det att göra med att det mest värdefulla och essentiella med konst och kultur sällan låter sig fångas i förvaltningens strukturerade, kategoriserande och förpliktande språkvärld.

Samtidigt är det klart att en stad som Helsingfors behöver blicka framåt också med den här typen av texter och tankearbete. Och även om det nya förslaget till kulturvision för 2030 har sina kantigheter, innehåller det flera intressanta åtgärdsförslag och en syn på framtiden som känns sansad, varken överdrivet flåshurtig eller förnöjd.

Det gör att man kan ha överseende med smått motsägelsefulla partier, som att man konstaterar att konsten ska vara fri, samtidigt som man vill sätta den som ett draglok framför klimatpolitikens vagnar. Även om man kan problematisera den här typen av nyttighetsliturgi – eller tänka att miljökrav på institutioner helst ställs i andra styrdokument – är det inga konstnärer som kommer att betrakta 2030-visionen som en ideologisk instruktionsbok. Som väl är.

Mest tankar väcker förslagets inneboende medvetenhet om att Helsingfors står inför rätt stora demografiska förändringar, och att dessa rimligtvis också måste få synas i stadens kulturliv. Utmaningarna finns koncist sammanfattade i det tilläggsperspektiv som erbjuds av Pasi Saukkonen, specialforskare vid Helsingfors stads enhet för stadsforskning. De handlar om att Helsingfors å ena sidan håller på att bli en stad för högutbildade, å andra sidan en stad där alla inte kan läsa och skriva. I absoluta tal växer staden och i början av 2030-talet förväntas över en fjärdedel av helsingforsarna – uppemot 150 000 människor – ha ett annat modersmål än finska, svenska eller samiska. Också den utvecklingen måste kulturpolitiken beakta, och inte minst ur ett svenskt perspektiv öppnar den för intressanta frågeställningar.