Ensam och depressiv.
Amos Anderson var en frikostig mecenat med en ovanlig inställning. – Anderson ansåg att den som gör goda affärer också ska vara givmild, säger Olav S. Melin.
Trots framgångarna som affärsman förföljdes Amos Anderson hela livet av känslan av utanförskap. Detta var en av fyra anledningar till att Anderson i dag betraktas som en ovanlig mecenat för sin tid. I den nya boken Den ensamme mecenaten reder teologen och publicisten Olav S. Melin ut vilka drivkrafter som styrde donatorn Amos Anderson.
Affärsmannen, mecenaten, politikern och hedersdoktorn Amos Anderson var en komplex person, född och uppvuxen i fattigdom men sedermera rik och framgångsrik. Han var inbunden och svårmodig men arrangerade stora mottagningar. Han hade ett livligt umgänge med flera damer men gifte sig aldrig, eventuellt på grund av bisexualitet. Han var tidvis svårt depressiv och hade två bröder som avled på mentalsjukhus.
Och han var fascinerad av medeltida mystik och katolsk estetik men konverterade inte till katolicismen. Intresset för de medeltida mystikerna föddes under skriftskoletiden.
– Mystikerna blev en motvikt till de mörka andar Amos Anderson hade levt med i barndomens Brokärr, säger teologen och publicisten Olav S. Melin.
I boken Den ensamme mecenaten presenterar Olav S. Melin Amos Andersons särintressen som, förutom det andliga, även innefattade konst, litteratur, musik, teater, forskning och socialt arbete. Melin kommer fram till fyra punkter där Amos Anderson skiljer sig från sin samtids donatorer.
Den fattiga bakgrunden är en faktor. Amos Anderson fick också under sina storhetsdagar finna sig i att betraktas som en uppkomling och han var ovälkommen i de fina salongerna.
Avsaknaden av en akademisk slutexamen är den andra faktorn. Också på den punkten var Amos Anderson i underläge, bland annat vad gällde journalisterna på Hufvudstadsbladet. Resultatet blev stora donationer till Åbo Akademi, för bland annat professurer i historia och nordisk kulturhistoria. Åbo Akademi promoverade senare Anderson till filosofie doktor honoris causa.
Amos Andersons religiösa tro är den tredje aspekten. I hemmet på Georgsgatan hade han inrett ett kapell och på nattygsbordet i Söderlångvik stod hans konfirmationsintyg inramat.
– Amos Anderson hade inget teologiskt intresse. Men han var fascinerad av den katolska estetiken, av medeltida sakral konst och av legenderna, säger Olav S. Melin.
Alla var inte förtjusta. Å ena sidan fyllde Amos Anderson Svenska Teaterns salong när han föreläste om sina intryck av katolicismen, å andra sidan var motståndet hårt när han insisterade på köpet av Villa Lante i Rom.
Den kristna tron var avgörande för Amos Andersons syn på välgörenhet, konstaterar Olav S. Melin.
– För Amos Anderson var det självklart att den som är förmögen bör dela med sig till behövande. Det var en gedigen altruism kännetecknad av medkänsla.
Amos Andersons inbundna och depressiva lynne är den fjärde faktorn som skiljer honom från samtida donatorer. Framgången till trots förblev han allena hela livet.
– Valet att leva ensam verkar ha varit medvetet. Eventuellt oroade sig Amos Anderson för att olämpliga arvsanlag skulle fortplantas, säger Olav S. Melin.
Ensamheten kom att prägla Amos Anderson ju äldre han blev. Olav S. Melin beskriver det som att Anderson blev mer osäker, misstänksam och känslig för kritik.
Vad skulle du fråga honom om du fick tillfälle till det?
– Jag skulle be honom ge mig och andra ett gott råd – hur lyckas man med att vara både djup och framgångsrik?