Paddlarna nådde målet
På 150 år har mycket hänt och i dag är det inte längre möjligt att färdas vattenvägen från Muurasjärvi till Lovisa, fastän vattnet nog rinner hela vägen. Trots det känns upplevelsen minst lika fängslande då vi nästan tre veckor efter start kommer i mål.
Tjugo dagar, 43 kartblad och ungefär 600 kilometer efter start paddlar vi in i Lovisa gästhamn. En närmast euforisk känsla sköljer över oss, ungefär som då man kommit i mål i Stafettkarnevalen och äntligen får dricka lemonaden som serveras på Olympiastadion.
Det känns otroligt bra att vara framme, även om vi vädrade morgonluft redan efter Pyttis då vi närmade oss det sista hindret före Finska viken: Stråka sluss.
Med 117 år på nacken är Stråka sluss inte bara den äldsta slussen vi stött på under resan, den är dessutom handdriven.
Folk hjälper till, igen
Vår resa har kommit att definieras av finländare som ställt upp då vi behövt hjälp, så även nu. Med hjälp av några vänliga själar slussades vi ut ur sötvattnet och in i Finska vikens vad vi på förhand antog vara salta vatten.
Då Maunu färdades längs samma rutt trodde han sig vara i Finska viken redan då han i själva verket befann sig på Päijänne. Vi lät bli att smaka på Päijännes vatten, dels för att Maunu redan gjort det och överraskad konstaterat att det är sött, dels för att vi helt enkelt glömde bort det.
Då vi väl når Finska vikens vatten efter Stråka sluss är det vår tur att känna en viss förundran. Vattnet smakar precis lika sött som det gjorde innan slussen. Vi paddlar vidare och smakar på vattnet med jämna mellanrum, tills det några kilometer senare smakar tillräckligt salt för att av oss kunna klassas som havsvatten. Nu vet vi att vi är nära.
Tält byts till gästrum
I brist på offentliga övernattningsplatser hade vi den sista kvällen siktat in oss på en ö ungefär tjugo kilometer från Lovisa gästhamn. Det blir en övernattning till i vildmarken, utan bastu, eldplats och andra bekvämligheter, tänkte vi. Senare tänkte vi om.
”Ni är en dag för tidiga!” hörs det från en strand då vi paddlar framåt mot ön där vi har planerat övernatta. Vi saktar in och skyller diplomatiskt på strömmen som fört oss framåt i en snabbare takt än väntat.
Mannen presenterar sig som Jan
Sinisalo och tycker att vi lika bra kan sova i gästrummet hos honom och hans fru i stället för att övernatta på en ö. Dessutom är bastun på och grillen under uppvärmning.
Undertecknad och Oscar byter en snabb blick innan vi tar avstånd från vår äventyrarmoral och accepterar erbjudandet.
Under kvällen lovar Sinisalo att han iklädd frack kommer stå och servera varmkorv och skumpa åt oss då vi väl kommer i mål. Och mycket riktigt, nästa dag står en man med frackliknande utstyrsel vid Lovisa gästhamn och bjuder på varmkorv med bubbel.
Finländare är härliga människor.
Allmänna övernattningsställen populärast
Längs merparten av vår rutt har vi övernattat vid allmänna övernattningsställen på friluftsområden som underhålls med lokala krafter. Det har varit bekvämt, både med tanke på att man inte behöver vara rädd för att övernatta för nära någons stuga, men också eftersom de här platserna haft grillplatser.
Ibland har vi varit ensamma men oftast har andra semesterfirare gjort oss sällskap. Gemenskapen på de här friluftsområdena kombinerat med de långa diskussionerna som stundvis fått Lördagssällskapets (Topelius, Runeberg, Lönnrot med flera) diskussioner att blekna har varit ett roligt tillskott till vår i övrigt relativt tysta vardag.
Hindren förnyas men rutten består
I Boken om Vårt Land skriver Zacharias Topelius om hur Maunu med stor möda firar ner sin segelbåt från stranden då forsarna blir för kraftiga. Sedan dess har mycket skett och i dag kan man inte fira ner en båt från stranden längs till exempel Anjalaforsen så som Maunu gjorde, eftersom där står en fabrik i vägen.
På 150 år har flera kraftverk och fabriker byggts längs forsarna på rutten, vilket gjort det omöjligt för båtfarare (eller paddlare) att passera vattenvägen. För vår del har det inneburit att vi tar upp kajakerna ur vattnet, spänner fast våra hjul och drar dem förbi kraftverken och fabrikerna längs en stig eller dylikt. Under resan har vi dragit kajakerna ungefär femton kilometer samt åkt bil med kajakerna på släpvagn en ungefär lika lång sträcka.
Vi har dock haft tur eftersom man inte endast byggt kraftverk på rutten. Sammanlagt nio slussar har underlättat vår vardag, ända från Paatela sluss i Keitele kanal till Stråka sluss i Pyttis. Slussarna har besparat oss åtskilliga meter i höjdskillnad. Hela rutten har trots allt en höjdskillnad på över 100 meter.
Materiella förluster
På resan blev vi av med en kamera, två skärmmössor och ett par solglasögon. Materiellt svinn går att ersätta, så som helhet kom vi billigt undan på vår långtur från Muurasjärvi till Lovisa.
Människorna, vyerna och nya lärdomar är minnen som lär leva med oss en lång tid framöver, då vi återgår till vardagen.
En del har försiktigt frågat vad nästa utmaning blir. Elias Lönnrots strapatser har nämnts som ett alternativ, men den frågan behöver vi lyckligtvis inte ta ställning till på länge än.
Först ska vi återgå till respektive studentkårers tjänst.
På hela resan blev vi av med en kamera, två skärmmössor och ett par solglasögon. Materiellt svinn går att ersätta, så som helhet kom vi billigt undan på vår långtur från Muurasjärvi till Lovisa.